Rizom: alternativ ordning föränderliga mellanrum

Fortsätter tänka kring och reflektera över dagens fokus på bibliometriska data och försöken att mäta kunskap och kvalitet, här med utgångspunkt i en passage från inledningen till min senaste bok: Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, som publicerats open access, fritt nedladdningsbar, på nätet. Där reflekterar jag över vad som händer med kunskapen och den intellektuella utvecklingen där och när målen och styrningen överordnas innehållet och vägen fram. Menar vi allvar med ambitionen om att bygga en kunskapsnation måste vi fundera över om dagens sätt att organisera akademin är lämpligt. Det finns alternativ. Rizom är ett begrepp, ett tankeverktyg som sätter tillblivelsen i centrum; ett föränderligt, relationellt mellanrum som kan fyllas med kunskap som står i direkt relation till det omgivande samhället (istället för att låsas in i ett oåtkomligt elfenbenstorn). Vill vi bygga ett kunskapssamhälle behövs en mer integrerad akademin som kommunicerar med det omgivande samhället genom direktverkan i gränssnittet mellan, där kommunikation av värdefulla insikter sker åt båda håll och man lär genom att lyssna på varandra. För att möta utmaningarna som uppstår i ett snabbt föränderligt samhälle och inte minst för att kunna hantera klimatförändringarnas effekter behövs nya sätt att se på kunskap och organisering av utbildning och forskning. Min bok innehåller förslag och utkast till tankar att bygga vidare på, jag har inte lösningen, men pekar på alternativa vägar fram.

Boken handlar om organisering, fast ett annat slags organisering än den gängse; rizomatisk ordning skiljer sig från traditionell, linjär ordning. Rizomatiska ordningar har ingen hierarki, inget centrum: bara ordning. I dag ska allt kontrolleras, målsäkras och vägen dit styras och effektiviseras. Best practice är idealet, den enda vägen, vilket är en tankefigur som överförd till samhället leder till att det framstår som önskvärt att reducera mångfalden, smalna av normen och likrikta kulturen. Idag ser man följaktligen på kunskap inom vetenskapen på ett sätt. Det finns bara ett sätt att göra akademisk karriär (vilket är något annat än att utvecklas intellektuellt), nämligen att publicera sig i internationella, referee-granskade tidskrifter. Det är idag den enda kanalen för spridning av vetenskaplig text som räknas. Kartan för kunskapssökande har ritats om, skulle man kunna säga. Terrängen som undersöks är dock i grunden den samma. Kulturstudier handlar om att söka annorlunda kunskap än den forskning som söker signifikanta skillnader i ett statistiskt material, eller den som undersöker fysikens lagar eller olika grundämnens egenskaper. Kunskap om kultur passar synnerligen dåligt att pressa in i det rigida format som vuxit fram inom och som används i de hett eftertraktade internationella, referee-granskade tidskrifterna, enligt mönster från naturvetenskapen. Humanister har av hävd skrivit böcker, för att det är det bästa sättet att kommunicera kunskaper om kultur till samhället och internt mellan forskare. Humanvetenskaplig forskning kommer sällan fram till något enkelt resultat som kan sammanfattas i ett abstract och förklaras på 15 till 20 sidor. Därför skriver jag böcker. Boken och dess innehåll står och faller dock med läsarens kritiska reflektioner över innehållet. Jag vill locka till begrundan över kulturen som omger oss alla eftersom kunskapen om kultur uppstår och förändras mellan människor och därför är allas eller ingens. Kulturvetenskap handlar om vardagen och tillvarons kontingenser, om att kritiskt granska det som tas för givet, för att kunna förändra sådant som kan och bör förändras och förstå vad som måste accepteras.

Peer-review förfarandet är som upplagt för kamp om makt och inflytande; men det är inte systemet som sådant som är problematiskt, det är den okritiska tilliten till systemet som oroar, samt att det är det enda accepterade sättet att publicera resultat av forskning. Eftersom det är antalet publikationer som räknas får den som skrivit och fått infört flest artiklar i de mest prestigefulla tidskrifterna mest makt och inflytande, oavsett vad man forskar om eftersom förvärvad auktoritet på ett område spiller över på andra områden också. I detta system är kulturforskaren dömd att förlora redan innan matchen börjat. Att röra sig över ämnesgränserna är i princip omöjligt, för ska man göra det krävs att man lämnar den arena man tränats för och har verktyg att arbeta på, för att börja om från början någon annanstans, längst ner i hierarkin. Dagens akademi är fylld av allt smalare och djupare stuprör, och man lyssnar mindre på varandra över ämnesgränserna. Eftersom kunskap, särskilt kunskap om kultur, svårligen kan passas in i en rigid form offras därför i praktiken vetandet om vardagen och förutsättningar för förändring på effektivitetens och lönsamhetens altare.

Vill vi verkligen ha det så? Är det bästa sättet att använda skattemedlen? Får vi mesta möjliga kunskap med nuvarande sätt att organisera forskning? Dagens system premierar mer av samma, det vill säga fler artiklar om det som det redan finns artiklar om. Och vem läser artiklarna? De som vill bli publicerade, för kravet på citering av områdets auktoriteter är i princip absolut. Härigenom riskerar akademin att drabbas av intellektuell inavel. Kunskapen degenereras när nya impulser och förslag hindras från att nå spridning för att främja ökad produktion av resultat. Kunskap uppstår och förändras liksom kultur genom samverkan och den hämmas av att standardiseras och systemanpassas. Detta visste redan en sådan som filosofen Friedrich Nietzsche, som tvingades ut ur sin samtida akademiska system, men som historien gett rätt. Hans ord talar till oss, för vi brottas med samma problem som han identifierade. Han skriver följande, i en av de första aforismerna från boken, Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna.

Överallt där det finns en sammanslutning av människor och följaktligen en sedernas moral, härskar också tanken att straffet för brott mot seden huvudsakligen faller på hela församlingen: detta övernaturliga straff vars uttryck och gränser är så svåra att begripa och som skärskådas med sådan vidskeplig rädsla. Församlingen kan tvinga den enskilde att gottgöra en enskild eller hela församlingen för de omedelbara skador som hans handlande har gett upphov till; den kan också så att säga hämnas på den enskilde för att den gudomliga vredens åsk- och ovädersmoln tornat upp sig över församlingen som en direkt följd av hans handling, – men framför allt uppfattar församlingen den enskildes skuld som sin skuld och bär straffet som sitt straff –: ”sederna har förslappats”, klagar man i djupet av sin själ, ”när handlingar som dessa är möjliga”. (Nietzsche 2001: 18)

När rädslan sprider sig, när förändringens vindar blåser hårt och när kravet på effektivitet överskuggar allt tar gruppen över och individen, det individuella och unika, uppfattas som ett hot mot rådande ordning. Då blir det viktigare att följa regler än att tänka själv. I ett sådant kunskapsklimat spelar det större roll hur många artiklar man skrivit, än vad texterna handlar om eller hur nytt och banbrytande innehållet är. Kollektivets makt över kunskapen är stor och den som lyckas i ett sammanhang har ingen anledning att granska systemet kritiskt, (enligt logiken: man biter inte den hand som föder en). Inom vetenskapen motiveras denna ordning med att man arbetar med sanningen. Men hur vet man vad som är sant om den frågan inte kan eller får diskuteras, om all kritik mot definitionen och användningen av begreppet sanning uppfattas som uttryck för relativism och ett hot mot forskningen? Kunskapen sitter fast i ett slags moment 22. Då blir det så här. Om det bara var särlingarna och excentrikerna som sorterades bort hade problemet inte varit så himla allvarligt. Men det handlar om kunskapen, om själva fundamentet för det moderna samhället och vår gemensamma långsiktiga överlevnad. Kunskap om kultur behövs också, men den går inte att nå med positivistiska metoder eftersom kultur är vag och föränderlig till sin natur. Nietzsche skrev sin text för länge sedan, ändå känns klimatet och tänkandet igen.

Varje individuell handling, varje individuellt tänkesätt väcker fasa; det är omöjligt att säga i vilken grad de mer sällsynta, utvalda, oförfalskade andarna måste ha lidit under historiens lopp av att de alltid blev uppfattade som onda och farliga, ja att de själva uppfattade sig på det viset. Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara. (Nietzsche 2001: 18)

Vill man söka kunskap är akademin en dålig plats att vara på idag. Utrymmet för nytänkande och odlande av kritisk medvetenhet har minskat betänkligt i takt med att kraven på kontroll och målstyrning ökat. Nyfikenhet och upptäckarglädje ses som hinder för effektiviteten i produktionen av resultat. Därför vill jag visa på alternativ och öppna upp nya vägar fram för kunskapsutveckling. Jag vill inte bara förmedla kunskaper jag har, utan också lära mig saker. Och är det något livet lärt mig är det att lärande uppstår bäst i dialog och kritisk analys av sådant som hålls för sant, och det som hålls för sant upptäcks bäst genom reaktioner, det vill säga när mina tankar möter dina invändningar. Tillsammans kan vi genom samtal utvecklas och lära oss mer om kulturens komplexitet och förändringens logik.