Skaparkris och utveckling

Sedan ett tag tillbaka går det lite trögt med skrivandet. En ny och märklig känsla eftersom författandet går bättre än någonsin. På onsdag ska jag presentera mina tre böcker om kulturteori och begrepp som kan användas för att förstå och skapa förutsättningar för hållbarhet, och jag håller på och slutredigerar min stora bok om kultur och kunskap, som bygger på det jag lärt mig när jag arbetat med de tre böckerna i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Minst två halvfärdiga böcker till ligger och väntar på att jag ska få tid och ro att jobba med dem, och jag planerar att skriva en lärobok om egenskaper som krävs för att bedriva högre studier. Jag är inte alls och tror aldrig jag blir trött på skrivandet. Att skapa text, vara i språket och söka sätt att uttrycka tankar har jag svårt att se hur jag skulle kunna upphöra att fascineras av; det satt långt inne, men när jag väl tog modet till mig var det som en dam brast. Inser att jag har levt på kraften som legat uppdämd och som nu börjar mattas av. Det är så jag ser på och förstår känslan jag försöker sätta ord på i akt och mening att förstå och lära; för att kunna fortsätta skriva.

Delvis handlar skaparkrisen om att jag inte vill upprepa mig (allt för mycket). Kultur är ett brett och mångfacetterat ämne, men det finns begränsningar även där. Och det är dessa jag nu börjar känna av, tror jag. Det är lite som att det ekande stora rum jag befunnit mig i och nyfiket upptäckt har krympt. Det är som jag känner mig instängd. Jag vill men kan idag inte lika lätt bara sätta mig ner för att skriva. Blir det ett tvång fungerar det inte. En svår balansgång, vilket i sig är intressant. Jag skriver inte detta i desperation eller för att få medlidande; snarare handlar det om att jag inser att det finns mer att upptäcka, men att jag inte riktigt lyckats klura ut hur än. Ett sätt att övervinna hindret och finna vägar fram är att sätta ord på upplevelsen, för att på det sättet få distans till den och för att kunna betrakta den utifrån. Det är så jag lär mig saker och ting och det är detta som skrivandet betyder för mig; det är ett sätt att få syn på mina tankar för att kunna värdera och modifiera dem. Kunskap uppstår i processen och förändras i spelet mellan tanke, skiss, kritisk läsning, analys, revidering och ny läsning i ljuset av uppnådda insikter.

Genom åren av skrivande och alla bloggposter det blivit har jag lärt mig massor. En sak som jag visste redan innan är att jag skapar bäst och får mest skrivet i perioder där jag lär mig så att säga under vägs. Det där där och då jag är som bäst som lärare också, när jag inte riktigt har full koll på exakt vad jag talar om, när jag delvis tvingas tänka högt tillsammans med dem jag föreläser för. Detta upptäckte jag tidigt och den euforiska känsla det gav upphov till fick mig att inte bara våga fortsätta, den fick mig att uppskatta allt som är nytt och gjorde att jag vågat byta ämne, uppgifter och arbetsplats. Skaparkrisen handlar delvis om att jag känner att jag inte riktigt har något att bidra med längre eftersom jag själv inte lär mig lika mycket som jag gjorde i början. Jag brukar säga att jag blev lärare för att jag vill LÄRA, och det är så jag ser på mig själv; som en som lär. Studenterna vill jag också se som lärare; det är vad vi sysslar med på högskolan. På samma sätt som alla (både lärare och studenter) ägnar sig åt studier sysslar alla med lärande. Det är därför jag har så svårt med målstyrning, effektivisering och kontroll av undervisningen, för det sättet att organisera mitt arbete gör det mindre akademiskt, er förutsägbart och därmed ointressant och meningslöst. Om man redan vet behöver man inte forska och om det finns en utstakad väg man ska följa är det inte högre studier man bedriver.

Krisen jag är mitt uppe i, inser jag plötsligt, är inte bara min. Högskolesverige brottas med samma problem som jag gör det. Skolan och den högre utbildningen har kidnappats av andra intressen än de ursprungliga, och ekonomiseringen, effektiviseringen och den befängda idén om att utbildning blir bättre om man får fler alternativ att välja mellan (som jag ser det är det skolans uppgift att lära eleverna välja, inte att erbjuda valfrihet) har lett till att synen på kunskap har förändrats och tiden att tänka, samtala och utvecklas tillsammans ses allt mer som ett problem. Min känsla av kreativ kris handlar om och är ett resultat av tröttheten jag känner av att aldrig riktigt ha tid och möjlighet att bara sitta ner och låta tankarna följa sina egna spår. Få saker skrämmer mig så mycket som kravet på prestation. Jag vet att jag kan prestera, men kreativitet är ingen knapp man trycker på, inget maskineri man bara starar och sedan underhåller. Kreativitet, skapande, kunskapsutveckling och skrivande är nyckfulla processer som kräver ödmjukhet och förståelse för att det inte går att tvinga fram resultat.