Kreativitet är en ovärderlig kraft som aldrig kan säkras

För att klara av att hantera nya problem och utmaningar krävs en väl utvecklad förmåga att tänka nytt, och nyckeln till nytänkande är kreativitet. Detta tror jag alla förstår och kan enas kring, men vad är kreativitet egentligen? Kreativitet är per definition något som inte går att beordra fram eller måttbeställa, för vet man vad man letar efter handlar det inte om nytänkande. Kreativitet är en egenskap som antingen finns där, eller också inte. Till saken hör även att allt resultat av kreativt arbete inte är användbart. På pappret och utifrån ser det kanske ut som om kreativitet är en mänsklig egenskap som skänker den kreative evig lycka, rikedom och ära. I praktiken kan det lika gärna vara en förbannelse, för den som verkligen är kreativ är det hela tiden, inte bara när där och när förmågan efterfrågas.

Kreativitet är en egenskap som uppskattas och idealiseras. Alla resultat av kreativitet faller emellertid inte i god jord, vilket många har svårt att förstå. Kreativitet handlar i hög grad om överflöd, om att ösa ur sig idéer och förslag genom att inte låta sig hindras av några kulturella ramar. I en miljö där man inte förstår detta kan kreativiteten lika gärna kan vändas mot den som för fram kreativa förslag (som går för mycket på tvärs mot normen). Kreativitet och galenskap ligger mycket nära varandra. Skillnaden mellan den kreative och galningen är dock tydlig; galningen tror att allt hen säger är klokt medan den som är kreativ förstår att de flesta idéerna som dyker upp är oanvändbara. Det krävs därför en god portion tur och timing samt en tillmötesgående, öppen, nyfiken och förändringsbenägen miljö för att människans kreativa förmåga ska kunna komma samhället eller verksamheten till godo.

Både enskilda individer och samhällen kan vara mer eller mindre kreativa. Kreativitet är dels en mänsklig egenskap, dels ett sätt att se på kunskap. Hur många goda och användbara uppslag och idéer har kvävts i sin linda på grund av majoritetens rädsla för det annorlunda, av motvilja mot den som är kreativ på fel sätt eller i fel miljö? Det får vi aldrig veta, för det krävs som sagt en tillåtande och förstående miljö för att ta tillvara på kreativitet. Den som är kreativ måste få både tid och möjlighet att släppa lös sin förmåga och det krävs även att miljön där kreativiteten förväntas frodas präglas av hög grad av tillit.

Kreativitet är som frön, som fiskyngel. Och alla vet att det krävs massor av yngel, det vill säga potentiella fiskar, för att arten ska reproducera sig. Miljön slipar arvsmassan och bara de mest livskraftiga exemplaren överlever till vuxen ålder. Att behandla människor så är cyniskt. Socialdarwinismen var en återvändsgränd, en missuppfattning. Ändå är det precis så som många kreativa människor behandlas idag, eftersom man har svårt att skilja på don och person. Idéerna bör ses som fiskyngel eller frön, inte den som frambringar dem. Och det är i samspelet mellan förslagen som lämnar kreatören och den omgivande miljön som kreativiteten får sitt värde. Ingen idé eller människa är ond eller god i kraft av sig själv, det är i samspelet mellan som värdet eller problemen uppstår.

Idag mer än kanske någonsin förr är mänskligheten i behov av nytänkande och kreativitet. Våra nuvarande system är inte hållbara, och mer av samma leder inte till några lösningar. Ju mer vi gör av det vi redan gjort desto större och allvarligare blir problemen. Idealiseringen av jaget, individen och den enskilde är en viktig del av förklaringen till problemen, i kombination med rädslan för det annorlunda och strävan efter kontroll, kvalitetssäkring och målstyrning. Sammantaget gör allt detta att kreatörerna tvingas till tystnad och till att förslag som hade kunnat fungera aldrig testas. Rädslan för det okända och begäret efter att veta på förhand liksom önskan att förutsäga och kontrollera framtiden har försatt samtiden och oss alla i ett slag låsning som är förödande på väldigt många olika sätt. Och ju mer kvalitetsarbete och målsäkringsåtgärder som införs i samhället desto större blir problemen, för allt sådant leder till mer av samma.

Det krävs nytänkande och (förståelse för) kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens värde och lite mindre ljus på individen. Det vi tillsammans som bygger världen och kreativitet kräver samverkan och gemensamma ansträngningar. Det krävs en förståelse för och uppskattning av misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att kloka kreatörer ska våga öppna sig och börja släppa ut sina tankar. Ingen äger sina idéer, det gör gruppen där arbetet utförs. Kunskap är en kollektiv verksamhet. Därför är integration och samverkan så oerhört viktigt. Utan tillit sprider sig rädsla och rädslan är också en miljö, men det är en miljö där mörkrets krafter gror. För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och kvaliteten på det vetande som faktiskt används i vardagen är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig och söka kontakt med sina inre kreativa egenskaper. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Och genom att tygla girigheten och otåligheten samt öka gemenskapen engageras fler människor med olika egenskaper och kompetenser i sökandet på den kunskap som samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad.

Kunskap kräver samverkan och förståelse för det faktum att människan är en kollektiv varelse; människa blir man tillsammans. Människor kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull, för däri finns potential till ett mer hållbart samhälle. Tänker på begreppet gemensam sårbarhet, som är vad som förenar oss människor. Vi är sårbara och behöver varandra för att överleva. Med ett sådant sätt att se på samhället och kunskapen är inte kulturella skillnader och neuropsykiatriska diagnoser problemet, problemet är att samhället, det gemensamma inte förmår uppskatta och dra nytta av egenskaperna. Vi inser inte hur viktiga de är för vår gemensamma överlevnad. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävandet efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till framväxten av en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form. Det vore inte bara tråkigt, det vore förödande för kreativiteten och nytänkandet; framförallt är det riskfyllt och obehagligt.

Kreativitet är omöjligt utan möjlighet att visa sårbarhet, utan förståelse för vikten av öppenhet och en väl utvecklad, kollektiv insikt om tillvarons oförutsägbarhet. Utan ödmjukhet, frihet, tillit, tålamod och väl tilltagna marginaler kvävs kreativiteten i sin linda och hämmas allt vad nytänkande heter. Strävan efter effektivitet och försöken att kvalitetssäkra högre utbildning och forskning går på tvärs mot allt som främjar utvecklingen av kreativitet och tar dessutom död på lusten att lära. Givet vad vi vet, hur kunde vi får för oss att en så pass befängd idé som New Public Management skulle kunna vara lösningen på någonting?