onsdag 20 februari 2019

Utan inlevelse, ingen kunskap

Fångade upp en artikel i flödet. Den handlar om olika sätt att läsa, om en avhandling som undersökt just läsande: Den kroppsliga läsningen. Bildningsperspektiv på litteraturundervisning. Det är Djamila Fatheddine som skrivit avhandlingen. Den presenteras på följande sätt på forskning.se, och jag låter mig inspireras av orden och tankarna.
Vad avgör om barn och unga blir litteraturläsare? Hur gör man som lärare för att undervisa i litteratur när läroplanen är fylld av motstridiga krav? I avhandlingen Den kroppsliga läsningen – bildningsperspektiv på litteraturundervisning undersöker Djamila Fatheddine grundskolans litteraturundervisning med fokus på läsning, kropp och bildning.
Tänker att det blir svårt att främja läsning och undervisa om vad det betyder att läsa med inlevelse i en skola som bara får fler och fler uppgifter att leva upp till, samtidigt som förståelsen och stödet från föräldrarna blir sämre och verksamheten hela tiden drabbas av nedskärningar. Tänker vidare att få saker är viktigare än förmågan, dels att kunna, dels att förstå betydelsen av inlevelsefull läsning i grundskolan. Hur ska man annars senare i livet, på högskolan till exempel, där vi talar om abstraktioner och komplexitet som kräver att man förställa sig det som inte kan iakttas direkt, kunna klara sig. Och vad händer när visioner för en bättre framtid ska formuleras, om fantasiförmågan saknas? Dagens ekonomiska logik är platt, linjär och saknar förmågan att räkna med virtuella alternativkostnader, det vill säga kostnader som kräver fantasi och föreställningsförmåga.
Avhandlingen behandlar grundskolans litteraturundervisning med fokus på kroppslighet och bildningsaspekter. Den bygger vidare på idén om litteraturläsning som något som kan utveckla människor och fördjupa insikter om vad det innebär att vara människa.
Till människans storhet hör förmågan att föreställa sig saker och att vara kreativ, att tänka förbi det givna och bokstavliga. Läsningen av skönlitteratur främjar en sådan utveckling och öppnar dörrar. Det finns en kroppslig aspekt av detta och en intellektuell och båda binds samman av boken där orden triggar fantasin. Det är så bildning utvecklas, det är så människan, mänskligheten och både kunskap och vishet utvecklas. Det är ingen liten sak alltså, ingen detalj i sammanhanget. Förmågan att läsa är så mycket mer än att bara kunna sätta samman ord till meningar som förmedla ett innehåll. Förmågan att läsa med inlevelse är en ovärderlig, hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande nyckelegenskap.

Motsägelsefull läroplan

Djamila Fatheddine har följt några lärares undervisning i klassrummet och dokumenterat elevers egna erfarenheter av litteraturläsning. Hon har även gjort en genomgång av den nuvarande läroplanen för grundskolan (Lgr 11) och konstaterar att den står i skarp kontrast till såväl lärarnas undervisningspraktik som till elevernas egna berättelser.
– Läroplanens skrivningar om litteraturläsning ger en splittrad syn, där beskrivning av syftet och det centrala innehållet helt motsägs av kunskapskraven. Detta kan innebära att de möjligheter till bildning som litteraturen ger, inte når alla elever, menar Djamila Fatheddine.
Förmågan att föreställa sig saker, som utvecklas av inlevelsefull läsning av skönlitteratur (och även filosofi) hjälper en också att se mönster och skapa mening i det som är motstridigt. Verkligheten är inte logiskt stringent, den är som den är. Kunskapen om livet, samhället och verkligheten kan inte vara bokstavlig för då handlar kunskapen om något annat än det man vill veta något om. Att läroplanen inte visar medvetenhet om detta är ett allvarligt tecken på vilka problem vi har att brottas med idag. Betygshets och prestationskrav, kontroll, styrning och ständiga utvärderingar av måluppfyllelsen i lärarnas och elevernas arbete stressar och pressar fram en helt annan läsart.

Jag är oändligt tacksam för att jag gick i den skola jag gick i, framförallt för att det där fanns tid att tänka tankar till slut. Även om jag kände leda, var skoltrött redan i mellanstadiet och aldrig riktigt förstod vad jag jag gjorde där fick jag med mig insikter och förmågor som jag fortfarande har nytta av idag som lektor på högskolan. Jag brottades och har fortfarande problem med dyslexi. Min son läser till exempel fortare än jag. Den hårda vägen har jag fått lära mig att det kommer inte an på hastigheten eller bokstavligheten. Kunskap är inte en linjär process, den kräver föreställningsförmåga, kreativitet och inlevelse. Bildning är vad som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Allt det där underkommuniceras och bortrationaliseras i skolan idag.

Tänker tillbaka på hur det var när jag höll på att lära mig läsa på egen hand. Det var en kamp. Tacksam för att mina föräldrar inte tjatade på mig utan uppmuntrade mig. Mamma som arbetade på bibliotek tog med sig nya böcker varje dag för att fånga mina föränderliga intressen. Och de läste båda högt för mig. Jag lyssnade även på radio. Högläsningen framkallade bilder och tog mig till levande, fantasifulla platser. Jag hade aldrig vågat söka mig till högskolan om de där dörrarna inte öppnats för mig tidigt i livet. Problemet för mig var att min egen läsning, där i början, inte öppnade dörrarna, inte tog mig till de där världarna. Jag minns det som det var igår hur mamma läste halva Skattkammarön och sedan lät mig läsa resten själv. Skillnaden i bildkvalitet inne i huvudet när hon läste och när jag läste på egen hand var som att gå från en 3D-film på Biopalatsets största duk med surround-sound till en suddig, rullande, svart-vit TV bild på en stökig pub. Jag tror alla kan förstå besvikelsen. Jag sattes i klinik (som det hette då) för mina läs- och skrivproblem, men där fick jag ingen hjälp. Fast jag tror i och för sig inte att det finns någon hjälp att få. Nyckeln till min akademiska karriär var att jag aldrig gav upp drömmen om att på egen hand kunna frammana och ta mig in i de där underbara världarna. Hade jag fått ljudböcker hade jag troligen gett upp. Dyslexi handlar om problem med LÄSNINGEN och skrivandet, det är inte ett intellektuellt handikapp! Jag kämpade med läsningen i min egen takt och på mina egna sätt. Betygen blev därefter och lärarna betraktade mig som ett hopplöst fall, men jag visste vad jag visste och har idag bevisat det för alla. Med åren och eftersom jag inte gav upp lyckades jag sakta bygga upp förmågan att läsa med inlevelse. Det var på KomVux jag upptäckte att jag läser med öronen, och det blev uppenbart när jag läste högt för mina barn när de var små. När jag HÖRDE mina ord dök det upp bilder och förflyttades jag till fantasivärldarna som beskrevs i böckerna.

Inser plötsligt att bloggandet och bokskrivandet skänker samma lustkänslor som läsandet av riktigt bra skönlitteratur. Fritt skapande är inte arbete för mig, och det är därför jag har så fruktansvärt svårt för rigida regler, kontroll och styrning; allt det där som hindrade mig att nå min fulla potential som människa under skolåren och som ung vuxen. Det är också därför jag blir så frustrerad när jag tvingas hantera studenternas efterfrågan på manualer, instuderingsfrågor och tydliga anvisningar. Jag vill ge dem frihet, men tyvärr har de lärt sig följa regler och har svårt att ta eget ansvar.

Läslust och lustfylld läsning

I begreppet bildning utgår hon från inlevelseläsning, en läslust som får läsaren att stiga in i fiktionens värld och med alla sinnen förnimma spänning, sorg, glädje och alla de känslor som kan rymmas i litteraturen. Som läsare går man in i berättelsen – och kliver ur denna litterära värld med ett annat perspektiv på sig själv och sin omgivning.
– När jag intervjuade elever som gillar att läsa, beskrev de tydligt läsningens kroppsliga och rumsliga dimensioner. Eleverna väljer med omsorg ut läsvänliga miljöer och skapar goda förutsättningar för att stiga in i olika skönlitterära världar. Var de läser någonstans påverkar alltså hur de upplever läsningen. De lever sig in i fiktionens värld och beskriver kroppsliga förnimmelser som om de själva vore med i berättelsen. Denna lustfyllda upplevelseläsning har tidigare i undervisningssammanhang haft en negativ klang, men är i hög grad en del i bildningsaspekten. Detta är viktigt att lyfta fram när det gäller barn och läsning, där fokus i litteraturundervisningen idag i så hög grad handlar om att mäta läsförmåga och läsförståelse, menar Djamila Fatheddine.
Jag kan bara instämma! Det har tagit mig ett liv att inse detta, men jag vet med hela kroppen att det är sant och riktigt det Fatheddine skriver. Därför bloggar jag om det, för att försöka bidra till spridningen av hennes viktiga och värdefulla forskning. Det går inte att bygga ett hållbart, humant, kunskapssamhälle utan en väl utvecklad förmåga i HELA befolkningen att läsa med inlevelse. Och en skol- och utbildningspolitik som inte förstår detta, som premierar mätbara resultat framför strävan efter bildning och vishet är slöseri med skattemedel, oavsett hur stora nedskärningar man tvingar fram.

Går via lust

Slutsatsen i avhandlingen är att grunden för att bli en litteraturläsare går via lust. För att sedan kunna utveckla en läsaridentitet – se sig själv som läsare – behöver barn och unga aktiva insatser och goda förutsättningar. Att stiga in i läsningens rum går via kroppen, något som är viktigt att komma ihåg i diskussioner om litteraturläsning och undervisning. 
Det är gott och väl detta, men min poäng är att förmågan att läsa med lust och inlevelse handlar om så oändligt mycket mer. Tyvärr krävs det fantasi, kompetens att läsa med inlevelse samt förmåga till abstrakt, kritiskt tänkande för att inse detta. Ett slags kunskapens Moment 22 alltså, om nu någon idag kan relatera till det begreppet, hämtat från skönlitteraturens underbara värld.

Vill stanna kvar i denna tanke, men hinner tyvärr inte skriva mer. Det akademiska arbetslivets krav på prestation stressar mig och jag måste sluta. Kampen för bildning, läsning och intellektuell utveckling kan och kommer ingen att kunna hindra mig från att ägna mig åt med liv och lust. För mig handlar det om ren överlevnad.

Inga kommentarer: