Döm ingen för kulturen de kommer från

Den mänskliga hjärnan är på många sätt fantastisk, samtidigt som den i vissa avseenden är oerhört primitiv. Den är helt enkelt och på gott och ont både och, samtidigt. Och detta måste vi människor lära oss dels förstå, dels hantera. Fast i dagens allt mer uppdrivna tempo på alla plan, både i arbetslivet och i vardagen, är det svårt; det finns ingen tid att stanna upp, tänka efter och faktiskt använda de intellektuella förmågor som alla människor har. Reptilhjärnan kickar in och tar över och då blir det känslorna som räknas, inte kunskapen och den kritiskt analytiska förmågan. Saknas förutsättningarna att agera klokt kommer ingen vishet att kunna förverkligas, och inget hållbart samhälle kommer kunna utvecklas.

I mötet med människor som kommer till vårt land utifrån blir det särskilt tydligt vilken del av hjärnan som tilldelas tolkningsföreträde. I debatten om invandring krigar inte sällan två sidor om vem som har tolkningsföreträde över hur man ska se på olika grupper av människor. Antingen är gruppen ond eller god. Det är så det blir när man tvingar fram tydliga svar på komplexa frågor. Vi ser grupper och tänker på människor med utgångspunkt i deras grupptillhörighet, trots att vi vet att det bara finns individer med sina respektive historier och drömmar. Gruppen är en generalisering, en förenkling och orsaken till att vi tänker så är kognitiv; det är en effekt av hur vår hjärna fungerar.

Invandrare är ingen GRUPP, till exempel. Ändå talar vi om invandring som om det fanns ett homogent vi som drabbas av en hotfull men lika homogen grupp av okända människor. De är mer kriminella, sägs det med hänvisning till undersökningar som ger stöd för en sådan tolkning (men som även kan tolkas på andra sätt, med hänsyn i andra parametrar och faktorer än de som invandringens motståndare väljer). De våldtar kvinnor i grupp, eller kräver att Islam ska bli stadsreligion i Sverige. Och när man påpekar att gruppen män är kraftigt överrepresenterad i brottsstatistiken påpekas det att inte alla män är, vad det nu är. När det handlar om vi är man noga med att ta hänsyn till undantagen, vilka i bland i retoriken upphöjs till det normala för den egna gruppen. Trots att alla vet att det alltid, i alla lägen, på gruppnivå är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt av det enkla och självklara skälet att vi alla är människor. I ett KUNSKAPSSAMHÄLLE borde man diskvalificera sig själv om man håller sig med dubbla standards och dömer andra med hänvisning till deras grupptillhörighet och sig själv och sina vänner som individer.

För att en långsiktigt hållbar politik ska kunna utvecklas måste grupp och individ hållas isär i samhällsdebatten och den politiska retoriken. Vill man tala om grupper är det data på gruppnivå man ska jämföra, och vill man tala om individer måste det gälla alla. Dessutom både kan och bör man kritisera och debattera uttryckta ord, dolda tankar och utförda handlingar som inte stämmer överens med det man tror på, men det måste gälla lika för alla. Och grupper människor har inga åsikter och varken uttalar sig eller agerar; det gör alltid och endast INDIVIDER. Gruppen är en konstruktion, den finns bara i vår föreställningsvärld.

Döm ingen för deras kulturella tillhörighet, i alla fall inte innan du vet om hen faktiskt delar gruppens åsikter, som dessutom sällan stämmer överens med fördomarna om den. Ingen varken kan eller vill försvara sig som individ mot bilder och föreställningar om grupper. Först när vi, det vill säga alla vi som lever här i Sverige, förstår det och den tanken präglar samhällsdebatten, kan politikerna resa anspråk på eller i alla fall diskutera frågan om vem som är den vuxne i rummet; om det nu kan anses vara ett lämpligt ämne att debattera i en demokrati där man utgår från kunskap och reser anspråk på att vara kloka och mogna samt demokratiskt sinnade.