Skötsamhet, bildning och en kollektiv vilja att förändra

Det talas en massa om skolan och kunskapens kris i dessa dagar, men någon verklig krismedvetenhet är svår att se. Inställningen är snarare att, det ordnar sig, om vi bara kommer överens om vad som är den bästa åtgärden. Och lösningar på problemen saknas inte. Jag börjar allt mer misstänka att kunskapskrisen i samhället handlar om just det, om att vi fastnat i ändlösa debatter om VILKEN lösning som är bäst. Kunskapskriser är dock en helt annan typ av problem, eller kanske är kunskapskrisen alla andra problems moder. Alla verkar överens om att vi har ett problem, liksom att något behöver göras, samt förståelse för att det saknas konsensus om vad som behöver göras. Jag ser detta som det verkliga problemet och hävdar att det är övertygelsen om att det finns en enkel lösning, i kombination med oförmåga att inse vad som är grundproblemet, som är utmaningen vi har att hantera. Kunskapskrisen och skolans sjunkande resultat handlar om ett växande ointresse i samhället för kunskapen som som sådan.

Bildning har inget egenvärde i dagens samhälle. Utbildningssektorns uppdrag är att tillhandahålla fakta och evidens till politiker och näringsliv, vilka ändå bara bryr sig om sådan fakta och forskning som ger stöd åt det man redan "visste." Inte ens alla forskare är intresserade av kunskapen för kunskapens skull. Karriären, pengarna och prestigen är viktigare och premieras följaktligen av politiker och näringsliv. Allt och alla hänger ihop. Därför finns ingen enkel lösning. Så länge utbildning ses som en kostnad, inte som en osäker men nödvändig investering i samhällets långsiktiga hållbarhet, går det inte att komma tillrätta med kunskapskrisen. Marknaden står i fokus idag, liksom tillväxten. Inte själva grunden för marknaden och den ekonomiska tillväxten. Och ekonomin är så klart viktig, men aldrig viktigare än kunskapen. Det handlar aldrig någonsin om antingen eller; alltid om både och. Det är min poäng och utgångspunkten jag ständigt återkommer till. Den enda vägen leder alltid fel. Dynamiken mellan statliga investeringar och fritt företagande är basen för ett hållbart samhälle, inte någon enskild delaspekt av helheten. Så länge kunskap ses som en kostnad och utbildning betraktas som en transportsträcka kommer kunskapskrisen att förvärras.

Bildning och kunskap har dock inte alltid betraktats som en utgift eller något nödvändigt ont. Det fanns en tid när synen på kunskap såg helt annorlunda ut. En tid vi både både lära oss om och av, och ett sätt att göra det på är att läsa Ronny Ambjörnssons bok: Den skötsamme arbetaren, som Håkan Lindgren skriver klokt om i en artikel i GP. Jag minns den boken väldigt väl från min studietid. Jag vet precis på vilket café jag satt när jag började läsa boken, och hur jag väcktes tillbaka till vardagen av en klapp på axeln från ett av biträdena som tyckte att jag suttit där allt för länge. Boken slukade mig och jag läste den som en spänningsroman. En helt ny värld öppnade sig, och Ambjörnssons vackra, välskrivna språk bidrog till upplevelsen. Vi hade den som kursbok i etnologi och den står fortfarande i bokhyllan bakom mig. Om jag jämför den boken och många andra böcker som jag läste som student med dagens massproducerade, pedagogiska läroböcker är skillnaden slående. Böckerna jag läste som student var riktiga böcker, inte läroböcker. Jag tvingades läsa aktivt och med utgångspunkt i en egen vilja att lära för att böckerna som jag skrev hemtentor om skulle tala till mig. Kanske har det något att göra med kunskapens kris? Kanske är det dagens fokus på pedagogik och politikers och studenters efterfrågan på evidensbaserade utlärningsmetoder som gör att kunskapen inte stannar kvar längre än fram till tentan som leder till ett mätbart resultat? Det är resultaten som räknas, och jämförelsetalen om betyder något, inte kunskapen.

Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren har varit så eftertraktad att den stjäls från biblioteken, skriver Anna Carlstedt i förordet. När den nu återutges i en fjärde, utökad upplaga kan den, tror jag, läsas på två sätt. Som en mer eller mindre dammig akademisk klassiker om händelser som är mer än hundra år avlägsna – eller som politisk dynamit. Jag föredrar dynamiten.

Jag håller med Lindgren, och för mig har den boken tillsammans med många andra böcker jag läste som student alltid varit dynamit, eller i alla fall fungerat som bränsle för den kunskapens eld som brinner inom mig och som även drev arbetarna att gå samman och med hjälp av studier och kunskap lyfta sig själva ur sin underordnade situation. De skötsamma arbetarnas uppgång sammanfaller i tid med industrialismens exempellösa framgång och kraften i rörelsen levde vidare ända in i 1970-talet då jag gick i skolan. Sedan hände något. På 1990-talet fick politikerna för sig att svensk skola skulle bil världsbäst. Fast det var den ju redan. Det om något borde ha varit ett varningens tecken. Där började förfallet. Så länge Utbildningssverige drevs av kunskapstörstens inneboende kraft och hela samhället samlade vilja att veta gick det bra för Sverige. Fast sedan skolreformerna började få genomslag på allvar har det bara gått bra för (skol)företagen. Betygen ökar stadigt, men larmen om bristande kunskaper på högskolan och i samhället duggar tätt, samtidigt som politiker och andra debatterar vad som är den bästa lösningen. Problemet är dock tron på ledarskap och styrning. Kunskap och lärande fungerar inte på det sättet. Kunskapen utvecklas inifrån, underifrån och mellan.

Ambjörnsson har studerat nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen i sågverkssamhället Holmsund utanför Umeå. Det som intresserar honom är den mentalitet som växte fram i folkrörelserna kring förra sekelskiftet: självdisciplin, bildning, långsiktig planering, rationell argumentation.

Var finns dessa egenskaper idag? Dagens utbildningssystem präglas istället av strävan efter minsta motståndets lag, fokus på betyg och genomströmning, kortsiktig ekonomisk avkastning och känsloargument. Fakta i målet ligger alltså mitt framför ögonen på oss. Så länge vi agerar tvärtemot vad vi vet leder till kunskapsutveckling och gräver ner oss i ett förödande skyttegravskrig om vad som är problemet egentligen och vilken lösning som är den bästa, kommer kunskapskrisen att förvärras. Kunskapens egenvärde måste återupprättas, liksom fokus på individens ansvar för lärandet.

”Disciplineringen kommer”, skriver Ambjörnsson, ”inte ovanifrån, utan inifrån arbetarna själva, deras behov och ambitioner.” Det var ”en skötsamhet på egna villkor” som ”på sikt kom att underminera den patriarkaliska bolagsvärlden.” Organiserade arbetare uppnådde förändring; de som spontanstrejkade för att supa och spela kort förändrade ingenting. Idag kunde inget vara mer osexigt än självdisciplin. Vem är det vi lyder när vi tycker det?

Den skötsamme arbetaren är full av citat som handlar om självförbättring genom studier. Med sina egna ord syftade arbetarna ”till personlighetens utveckling och fördjupning, till intellektuell tillväxt och till ökad förmåga att även på känslans område tillgodogöra sig vad litteraturen, konsten och samlivet kunna erbjuda av verkligt värde.” Sagt av någon som började jobba efter sex år i skolan. Idag skulle vi säga åt honom att hålla käften och nöja sig med Mello, annars är han ”elitist”.

Dagens studenter talar om vad det kostar och hur mycket man måste läsa. Det är jobbigt att studera, sägs det och kraven är för höga. När man som lärare tipsar om bredvidläsning är det alltid någon som räcker upp handen och undrar om läraren på allvar menar att studenterna verkligen ska läsa mer än vad som behövs för att klara sig på tentan. Skolorna antas prestera och regeringens senaste förslag går ut på att högskolorna ska hjälpa studenterna ännu mer, att klara kursmålen. Ansvaret för lärandet ligger idag på lärarna, inte på elever och studenter. Och skolornas konkurrerar med varandra om sina prestationer, det vill säga hur höga betyg man sätter. Det är så långt ifrån mentaliteten som Ambjörnsson beskriver, vilken bevisligen ledde till frigörelse, demokrati och ekonomiskt välstånd för Sverige. Där finns svaret på frågan om vad som orsakat krisen, liksom lösningen på problemen. Synen på kunskap och utbildning måste förändras och människor måste ta ett mycket större EGET ansvar för lärande och kritisk granskning. Det är i grund och botten väldig enkelt, men just därför så svårt. Vill vi på allvar komma tillrätta med problemen måste vi dock lyssna och lära av den kunskap som finns tillgänglig. Lösningen finns inom oss själva och mellan varandra, och alla har då liksom idag ett ansvar för såväl problemen som för lösningen.

Vår tids missnöje och sociala orättvisor kan snart tävla med 1880-talets, men vår dominerande mentalitet är en annan. Den handlar inte om skötsamhet och självbildning, utan om stolthet och identitet. Stolthet är en fälla och en konservativ kraft. Den lurar dig att uppfatta varje antydan om att du borde förbättra dig själv som en dödlig förolämpning. Om den tidens vänster hade varit lika besatt av identitetspolitik som dagens, skulle den ha sagt till arbetarna: Alkoholismen är er kultur. Låt ingen ta flaskan ifrån er!

På obetald fritid ägnade sig arbetarna åt mötesteknik, protokoll och formaliteter. Låter det trist? I så fall ska du läsa Jo Freemans artikel The tyranny of structurelessness. Den är gratis tillgänglig på nätet och borde vara en klassiker.

Folkrörelserna ordnade egna bibliotek och studiecirklar – en protest mot den dåliga skolundervisningen. I protokollen kan man se att folk som hade börjat arbeta på sågen när de var fjorton associerade till inkas, grekerna och egyptisk historia under sina diskussioner.

Idag ses facklig kamp med misstänksamhet och när sopåkare går samman för att protestera mot sänkt lön och försämrade villkor möts de av misstänksamhet och hånas. "De har för hög lön", säger man och jämför med sjuksköterskorna och andra grupper av anställda. Individuell löneförhandling är melodin för dagen. Var och en ska kämpa för sin egen lön och sin egna villkor, mot en arbetsgivare med makt och ekonomisk styrka. Majoriteten tror sig vara smartare och bättre än genomsnittet och drömmer om att bli en vinnare. Fast alla fakta i målet visar att det bara är de rika som blivit rikare på senare år. Det svenska ingenjörsundret skapades till dels av den långa vägens män, vilket är en annan av texterna jag läste som student på 1990-talet. Arbetare läste på sin fritid in högskolekurser, via korrespondens. Folkrörelserna byggde upp bibliotek och arbetade tillsammans för allas gemensamma bästa, och det sättet att tänka och agera, den mentaliteten gynnade Sverige. Idag handlar samhällsdebatten om vi och dom, om kostnader och snabb avkastning på insatt kapital. Skötsamhets- och strävsamhetsidealet och den kollektiva, gemenskapsfokuserade kampen gav resultat och ledde till exempellös (ekonomisk) framgång. Dagens dominerande och individorienterande mentalitet fungerar sådär. Vad verkar klokast att göra? Tänka om, eller fortsätta debattera olika lösningar? För mig finns svaren hos Ambjörnsson.

Den som läser börjar snart också skriva själv. Sågverksarbetaren David Johansson berättar för Ambjörnsson att han blev uppkallad till direktören. Någon hade skrivit i tidningen och klagat på arbetsförhållandena. ”Det är jag, det”, svarade Johansson. Och tillade: varje kommatecken står där det ska stå.

När de självlärda arbetarna vann rösträtt uppträdde de som mogna och ansvarsfulla väljare. De lockades inte av revolutionsfantasier, extremism eller konspirationsteorier. I riksdagsvalet 1936 deltog tre högerextrema partier. De fick sammanlagt mindre än två procent av rösterna.

Den skötsamme arbetaren ger inspiration och uppmuntran av ett slag som det verkligen råder brist på just nu. Den visar oss att läget inte är hopplöst. Man kan organisera sig, utvecklas, lyfta sig av egen kraft. Det har fungerat tidigare.

Istället för dagens dödstråkiga, faktaspäckade och pedagogiska läroböcker som kommer i nya "omarbetade" utgåvor varje år för att studenterna ska tvingas köpa den senaste utgåvan av läroboksförlaget, istället för av varandra, kanske vi borde använda böcker som Den skötsamme arbetaren. Vi borde stödja förlag och författare som skriver för att förmedla kunskaper vars värde är långsiktigt, istället för förlag och författare som ger ut och skriver böcker för att tjäna pengar på en ekonomistisk kunskapssyn. Bildningens effekter sprider sig som ringar på vattnet och kommer alla och hela samhället tillgodo, medan dagens mentalitet och kunskapssyn leder till ekonomisk lycka för ett fåtal redan gynnade. Bildning kan överbrygga klyftor och leder till utveckling. Det har fungerat förut och det kan fungera igen, om vi bara kan ändra inställning och byta kunskapssyn.

Boken ger också anledning till självkritik. Den visar vilka krav vi har slutat ställa på oss själva. Vi har lämnat ifrån oss alla självförbättrande och samhällsförändrande verktyg. Folkrörelserna har misslyckats med att överföra den mentalitet som Ambjörnsson beskriver till nya generationer. Vårt politiska debattklimat är raka motsatsen till studiecirklarnas. Hur kan ett land med en stark självbildningstradition så snabbt förfalla till faktaresistens, okunnighet och rent gnäll? Och hur djupt gick folkrörelsernas mentalitet om den kunde upplösas så lätt? Idag, när vi kunde behöva deras ryggrad, är den borta.

Jag tror problemet är att vi började ta kunskapen för given. Kunskap kräver att man tar den på allvar, att man ägnar den uppmärksamhet och lärande är en kollektiv, utvecklingsprocess. Problemet och lösningen står att finna i INSTÄLLNINGEN till studier och till synen på kunskap och utbildning. Ambjörnssons bok visar oss hur vi kantänka om och göra rätt, utan att presentera någon lösning. Det finns ingen lösning och ingen annan kan lösa problemen åt oss. Hotet kommer inifrån, både hotet mot kunskapen och hotet mot demokratin. Det handlar om vad vi gör, inte om vad några obestämda och förment hotfulla andra kanske kommer att göra. Vi kan heller inte vänta på någon frälsare som dyker upp med en lösning. Tron på superpedagoger, ledare och kvalitetssäkringssystem är ett slags förödande opium som fjärmar oss från det vi behöver: En annan syn på och inställning till kunskap och utbildning.

Allt var emellertid inte positivt då heller. Efter en tid tystnar kvinnorna, skriver Ambjörnsson, och redan på 1930-talet har det mesta av vitaliteten försvunnit från de folkrörelser han studerar. Hur gör man för att en rörelse av det här slaget ska fortsätta att vara inspirerande och kreativ för mer än den första generationen? Ambjörnssons bok väcker många allvarliga frågor – ifall vi läser den som om den gällde oss själva.

Det är genom hårt och idogt arbete med FRÅGORNA som kunskapen växer och bildningen utvecklas. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar. Kunskap och bildning är svårt, men just därför viktigare än något annat, om det är långsiktig hållbarhet och en framtid som är bättre än historien vi strävar efter. Digitaliseringen av samhället gör det möjligen lättare att arbeta med frågorna och problemen, men så länge vi tror att IT är lösningen kommer kunskapskrisen att fortsätta. Du och jag är problemet och lösningen finns mellan oss, därför handlar det inte om vad var och en gör utan om vad vi gör tillsammans. Kunskapen är allas och ingens, och den står och faller med kollektivets gemensamma inställning till den.