Rekordårens baksida 8

Som det inte vore nog, som om min pappa, farbror och farmor inte redan hade tvingats gå igenom tillräckligt hände det mest fruktansvärda som kan hända en familj. Även om jag alltid vetat och hela mitt liv tänkt på och försökt sätta mig i hur det var är det smärtsamt att läsa om det; särskilt i ljuset av alla övriga noteringar.

1949. Den 1 mars dör Ingvar i en tragisk olycka på ett järnvägsspår i Gamlestaden, överkörd av tåget. Ove är med när olyckan sker. Vera har gäster hemma och ber först Gert gå och hämta Ove som är ute och leker med kamrater. Gert vill inte och då går Ingvar i stället.

Livet är fyllt av tillfälligheter. Tänk om pappa gått istället. Tänk om ... Det finns en bild hemma på tvillingarna. Två små pojkar som tvingats gå igenom rå mycket. Bara en av dem lever idag. Min farbror. Pappas lillebror. De är väldigt lika varandra och ändå så olika. Att förlora sin bror är en sak, att förlora sin tvillingbror en annan. Och han var med och såg olyckan.

Ingvar dör under operationen på sjukhuset, och Vera som sitter i ett väntrum, får sedan åka hem utan någon hjälp, djupt chockad. Det blir sedan en hemsk tid för familjen på Gamlestadsvägen.

Jag ryser och får tårar i ögonen när jag skriver detta. Och pappa berättade helt nyligen om hur han låg i sin säng och oroades över sin mamma, som redan innan hade ett svagt psyke. Ensam med tankar och rädsla. Vad skulle hända nu? Och, som sagt, ingen som helst hjälp fick de. Samhället som bevakat dem in i minsta detalj, som hämtat barn och uttalat sig om familjemedlemmarnas mentala hälsa svek dem å det grövsta. Jag heter Ingvar i andranamn. När jag var liten skämdes jag över det, men idag tycker jag det är fint. Och min son heter också Ingvar i andranamn (hans morfar heter så och därför tyckte vi det var en god idé, ett sätt att knyta samman släktlinjerna).

Den 6 mars skriver Olav brev från Aspgatan till Ella Högmark och begär att få tillbaka sina 5 intyg i samma skick som var överenskommet efter äktenskapsskillnaden. Det har ej verkställts trots att det har gått 2 år. Han tycker också att starka skäl föreligger att Vera inte är lämplig som vårdnadshavare. Han säger sig upprepade gånger fått höra att barnen får springa hur som helst ute på gatan och vid järnvägen och kallar det bristande tillsyn. Han tror att olyckan med Ingvar hade kunnat undvikas. Grannar hade sagt ”Hade du fått taga hand om pojkarna hade Ingvar levt nu. Du skötte dem bra”. Olav uppger att de kunde haft det bättre på barnhemmet i Stenkullen. Ella Högmark svarar den 8 mars att Olav har möjlighet att hämta tillbaka intygen hos advokaten.

Kanske en handling i chock, men detta tycker jag är det skamligaste av alla dokument. Hur kunde han? Om han hade skött sig och tagit hand om familjen bättre hade alla kanske mått bättre, men det är inte så livet fungerar. Det som händer sker och går inte att göra ogjort.

Gert tillbringar 8 veckor på sommarkoloni i Ödsmål (Galtarö), och han trivs inte där, är inbunden och vill inte tala om varför han vantrivs. Han är nervös och får choreatiska ryckningar i ansiktet, och har sömnsvårigheter. Han ordineras av doktor Brodin och lärarinnan Gurli Jansson i Nylöseskolan att få miljöombyte på grund av att det är svårt hemma och att mamma Vera inte mår bra och är ledsen.

Sorg tar sig olika utryck. Pappa var storebror och eftersom farmor inte orkade tvingades han ta ansvar, eller kände sig tvingad. Fast han var bara åtta år! Idag hade man tagit hand om honom, hans bor och mamma på ett helt annat sätt. På det området var det sannerligen inte bättre förr. Jag kan nog aldrig riktigt sätta mig in i vad pappa tvingades gå igenom. Han förlorade sin lillebror och sin mamma, skulle man kunna säga eftersom hon inte orkade.

Gert får komma till Barnsjukhuset 27 oktober för undersökning. Ordinationen blir placering på sjukhusets konvalescenthem på Amundön, som drivs av Ågrenska Stiftelsen. Han trivs bra och får lekkamrater. Han är duktig i skolan och går där terminen ut. I december är Gert 138 cm lång och väger 28 kg.

Det är märkligt att läsa den här typen av noteringar. Vardagliga iakttagelser om små saker som satts på pränt. Fint att läsa, så klart. Livet vänder åter och allt är inte elände. Men var fanns myndigheterna i den akuta fasen? Varför finns inga anteckningar om dödsfallet och efterspelet? Det är en gåta.

Den 20 december sitter Gert med de andra barnen runt ett bord och pysslar. Han har stoppat en stor femöring i munnen och råkar svälja den, och får åka till Barnsjukhuset för röntgen. Där ser man att femöringen hamnat i magsäcken. Avföringen kontrolleras därefter i pottan flera dagar utan resultat.

Som Emil i Lönneberga ... Olav har flyttat från Göteborg, till Jämtland. Han finns inte där alls för att ta hand om sina barn i det tidigare äktenskapet. Antar att det inte var ovanligt förr. Idag är det ovanligt, paradoxalt nog trots att möjligheterna att faktiskt hålla kontakt är mycket bättre idag. Fast å andra sidan är kunskaperna om människans psykologi också mer utvecklade. Pappa och hans bror får ännu ett syskon.

Olav och Elsa får en dotter som föds i Jämtland den 6 augusti.

Den där femöringen ägnas i sammanhanget väldigt mycket uppmärksamhet kan jag tycka, och ställt i relation till hur lite man, med ledning av dokumenten i alla fall, brydde sig om familjen efter dödsfallet är det närmast stötande att läsa om hur mycket omsorg man ägnade en femöring i magen.

1950. Den 3 januari konstateras med röntgen att den svalda femöringen är borta, troligen missad i pottkontrollen. Gert får stanna på Amundön till 17 januari, och har då blivit gladare och harmonisk, dock med lite tunt hull, enligt journalen.

En relativt harmonisk tid som det verkar, men svårigheterna är inte över.

Mormor Emma ligger på Vasa sjukhus i Göteborg och i april eller maj hittas morfar Anders död i vattnet i Göteborgs hamn. Ingen vet hur han har hamnat där. Han tyckte aldrig om att besöka sjukhusmiljöer och bodde ensam på Såggatan. Han blev efterlyst i dagstidningen.

På kort tid förlorade farmor alltså både en son och sin pappa, och min far och hans bror förlorade sin morfar.

Gert får vara på sommarkoloni i Floda på sommaren, men trivs inte. Antagligen för att det är så många barn där. Han kommer till Friluftsskolan i Västra Bodarne under höstterminen där han också bor.

När jag var liten besökte vi det där barnhemmet. Då var det inget barnhem längre. Vidkärrs barnhem, där han tillbringat mest tid har jag inte sett dock.

1951. Gert är kvar i Västra Bodarne under vårterminen. På sommarlovet är han sommarbarn hos en familj i Sollebrunn.

Kanske kan man säga att det trots allt vänder här, men det finns fortfarande saker att berätta. Återkommer inom kort om det. Nu måste jag rusa till tåget.