På forskningsfronten intet nytt

Den kanske viktigaste insikten om forskningens vardag är att det händer väldigt lite. Därför valde jag denna titel: På forskningsfronten intet nytt. Tillvaron och vardagen vid forskningsfronten är trist. Det som gör att man (och detta man inbegriper långt ifrån alla) ändå vill vara där och finner det mödan värt är att det är där som kunskapen finns. Fast kunskapen är utspädd och genombrott är ytterst sällsynta. Vad forskare behöver mer än något annat är tålamod, och vad som behövs för att bedriva forskning är framförallt tid. Insikten om dessa saker har alltid varit dålig bland allmänheten, men idag när allt ska effektiviseras och jakten på onödiga utgifter anses viktigare än något annat kräver anslagsgivarna RESULTAT, gärna SPEKTAKULÄRA och BANBRYTANDE resultat. Det så man motiverar all verksamhet idag, och det är därför kunskapen befinner sig i kris i samhället idag; paradoxalt nog eftersom det nog aldrig satsats så mycket på forskning och utbildning och aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så många haft tillgång till så mycket information och fakta. För en som liksom jag vigt sitt liv åt kunskapen och som arbetar med undervisning och forskning på högskolan gör det ont att med bakbundna händer tvingas se på när akademin avakademiseras och bildningen utarmas, av kortsiktiga ekonomiska skäl.

Hittar tre artiklar som får bilda stöd och utgångspunkt för det jag vill peka på. Den första är skriven av Agnes Wold. Universitetens fjärde uppgift, heter den. En oerhört viktig uppgift, som idag försummas och tas förfärande lätt på. Wold skriver.

En van forskare fokuserar på två delar vid läsningen av en vetenskaplig artikel: resultatdelen med dess tabeller, figurer och ordknappa text, samt den torra, kondenserade redovisningen av metoderna. I diskussionsdelen får författaren fritt breda ut sig om resultatens betydelse – den delen skummar man igenom; när forskare citerar vetenskapliga artiklar är det endast resultaten som avses. Men informationsavdelning och medier gör inte denna distinktion utan förmedlar gärna spekulationer från artikelns diskussionsdel. De är ju ofta mer begripliga än själva resultaten.

Därför händer det att man träffar personer ur allmänheten som »vet« saker om ens eget forskningsområde som man själv inte vet (»tarmfloran påverkar hälsan jättemycket«). De har serverats »information« bestående av överdrivna tolkningar av begränsad fakta.

"Alla" vet idag massor om vad forskare kommer fram till, och jag känner verkligen igen mig i Wolds beskrivning. Forskar man om kultur ökar chansen att man tvingas bemöta felaktiga påståenden om det egna forskningsområdet dramatiskt, både från allmänheten och från forskare inom andra områden. Inte sällan avfärdas det man säger och ens egen auktoritet på området helt om man påpekar felaktigheter eller nyanserar uttalanden och tar udden av kritik som riktas mot olika företeelser. Man "vet" hur det är, för man har läst. Medierna vill ha något att rapportera om och allt som kan rymmas under en säljande rubrik publiceras. Och högskolorna som slåss om utrymmet i medierna och som idag måste motivera sina anslag genom att redovisa resultat hetsar informationsavdelningen att producera allt mer uppseendeväckande nyheter från forskningsfronten; där det som sagt ytterst sällan händer något värt att RAPPORTERA om. När högskolorna tvingas anamma mediernas logik för att inte framstå som overksamma och onödiga, för att inte riskera sänkta anslag, händer något med synen på kunskap och förväntningarna på forskare och på forskning.

Forskningsinformationen till allmänheten borde kunna förbättras. Mitt förslag är att universitetens reklam för den egna forskningen borde ransoneras en smula. I stället kan de få en fjärde uppgift: att folkbilda om hur forskning går till och vilka slutsatser man (inte) kan dra utifrån enskilda studier. Det är kanske svårare. Men nyttigare för allmänhet och samhälle.

Det är nog betydligt svårare, och det tar definitivt längre tid, men forskning handlar inte om hur man vill att det ska vara, utan om hur det är, hur saker och ting fungerar och vad som faktiskt går att säga med stöd i befintlig forskning. Idag blir den forskare som landar en stor summa pengar mottagen som en hjälte, och den som får en artikel införd i någon av de allra mest prestigefulla tidskrifterna ses som ett geni. Projekt som leder till spektakulära och banbrytande resultat, eller vars resultat i alla fall kan presenteras på det sättet, ses som norm och forskarna bakom blir likt de första människorna på månen kändisar och blir uppmärksammade i medierna. Alla de forskare som strävsamt arbetar på med sina små pusselbitar och som med sina studier med myrsteg flyttar forskningsfronten framåt steg för steg betraktas som tärande och onödiga, misslyckade forskare, trots att det är detta som FORSKNING handlar om. Forskning är inte showbiz. Om det var den bilden, den verkliga bilden av forskningen och tillvaron vid forskningsfronten som förmedlades skulle vi kunna hoppas på framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle.

När jag läser Hynek Pallas recension av Arne Jarricks bok (Det finns inga häxor. En bok om kunskap), som jag beställt och ska kolla upp för att den verkar vara just vad mina studenter (och resten av samhället) behöver, inser jag än mer hur viktig den högskolans fjärde uppgift som Wold föreslår och pekar på är. Idag talar allt fler allt oftare om behovet av kunskap och hotet från en växande populism, men vi agerar precis tvärtom. Politikens utspel visar på ett slags tillbedjan till något som Jarrick kallar:

”Önskesanningens altare.” Begreppet hoppar ut från sidorna i Arne Jarricks essäbok ”Det finns inga häxor”. Det beskriver så väl feno­menet som i dag snickras i Ding Ding-värld-mediernas spalter och i de knasigare hörnen på sociala ­medier.

Ett av sommarens mer minnesvärda drev var det mot Sveriges Radio – över en skylt från en anti­rasistisk demonstration. Genom att rita diagram om hur ljuset faller på fotografier över en parkeringsplats där Sveriges Radios bil stod, vill man visa att ”etablerade medier” ljuger.

Sanningen är liksom forskningen ofta mångfacetterad, nyanserad och trist. Politiker behöver dock liksom högskolorna synas för att kunna locka väljare till sitt parti. All publicitet är därför bra publicitet, och eftersom det nästan alltid går att så frön av misstänksamhet i nästan alla sammanhang är det detta som politikerna sysslar med, och den som är bäst på det får mest uppmärksamhet. Och bäst på det är den politiker som bryr sig minst om verkligheten. Följaktligen är SD nu, enligt vissa opinionsundersökningar i alla fall på god väg att bli Sveriges tredje största parti. Hur kan vi då säga att vi lever i ett kunskapssamhälle? Det behövs fler böcker som denna!

Jarricks förnuftiga, resonerande, pedagogiska skrift kan betraktas som en handbok i hur man kan träna självständighet och självdistansering. Men den är också en kunskapshistorik, en berättelse om kunskapens demokratisering, samtidigt som texten lyfter samhällsrelevanta frågeställningar och går i dialog med läsaren. Jag engageras och tvingas utmana mina argument. Särskilt de som gärna uppstår i de hastigare sociala medierna.

Här finns handfasta checklistor för hur detta kan göras. Min personliga favorit är att följa den attityd som introducerades av filosofen Karl Popper: sök bevisen för att du själv har fel – inte rätt. Utmana din hypotes och tro på den först när du har misslyckats.

Forskning är det samma idag som genom hela historien. Det är kulturen och mediernas logik som förändrats och som tvingat fram rapporteringen av pseudonyheter från en forskningsfront varifrån intet nytt, eller i alla fall försvinnande lite, finns att rapportera om i det korta loppet. Om fler TÄNKER som forskare och om universitetens uppdrag handlade om att värna kunskapen och den där fjärde uppgiften som Wold föreslår, skulle mycket på kort tid kunna bli väldigt mycket bättre. Tyvärr är det inte så det ser ut i Sverige idag.

Detta står mot flera problem: ett är att ideologi i undersökningar så ofta visar sig väga tyngre än vår intelligens. Sammanhangen vi ingår i – social, kulturella, politiska – gör det svårare att gå emot gruppen och erkänna dogmens brister.

Och allvarligare ändå: Jarrick visar hur vällovliga ansträngningar att sprida kunskap inte bara ignoreras utan resulterar i baktändning. Folk drivs djupare in i sina vanföreställningar.

På Avpixlat är det en dygd att inte veta och aldrig kolla en bra historia. Om det bara var där man tänkte och agerade på det sättet hade vi kanske inga problem, men så är det nu inte. Problemet med bristande förståelse för vad forskning är, hur forskning fungerar och till vad forskning kan användas är utbrett i hela samhället.

Bokens mest deprimerande stycken gäller inte infekterade ärenden om amerikansk hyperpopulism eller flyktingar. Inledningsvis skriver Jarrick om hur han i tio års tid medverkade i samtalsseminarier mellan forskare och svenska politiker. Förhoppningen var att politiker skulle väga in kunskapsläget för kommande voteringar. Alla ville förvisso ha kunskap – men den måste komma från publikationer med samma ­ideologiska inriktning som politikern företrädde. Slutsats: inte en enda politiker hade ändrat uppfattning om någonting.

Det är humörsänkande läsning. Till konsekvenserna kan vi räkna vanskötseln av den svenska skolan. Jarrick sparar inte på krutet mot den tidigare forskningsministern Jan Björklund som inte accepterade skolforskningens massiva rön att betyg i tidig ålder saknar positiv inverkan på elevers kunskaper.

Om ett lands högste ansvarige för skol-, utbildning- och forskningsfrågor håller sig med en sådan syn på kunskap som Björklund gjorde och gör utan att möta motstånd eller ifrågasätts offentligt påverkar det så klart allmänhetens möjligheter att tänka kritiskt. Den där fjärde uppgiften som Wold talar om fanns som en naturlig del i det universitet jag sökte mig till och bedrev forskarstudier inom. Idag talar politikerna om högre utbildning som en transportsträcka och Svenskt Näringsliv driver på för att lägga ner alla högskolor som inte klarar att hävda sig i en internationell konkurrens; om vadå? Publicitet, forskningsanslag, citeringar och annat som är mätbart. Forskning, högre utbildning och kunskap ses som kostnader, som onödiga utgifter som möjligen kan accepteras om de leder till omedelbar ekonomisk avkastning. Det är en syn på kunskap som är förödande för allt vad långsiktig, hållbar utveckling heter. Det är en kunskapsföraktande syn på forskning och en ointellktuell syn på vetande, eller bara en i raden på strategier där man sågar av den gren man sitter på i jakten på snabba cash. Jag har som sagt inte läst boken, men jag förstår att den behövs. Den innehåller inga svar, men den främjar utvecklingen av det Wold efterlyser och det jag menar är vad vi behöver.

På så vis är ”Det finns inga häxor” en handbok för alla – från forskaren eller den nybakade studenten som ska tänka fritt på livets arbetsplatser till pappan som just loggat in på sitt första Facebook-konto.

Lyssnar vi inte på kloka människor som vet vad forskning innebär och vad som går att säga med stöd i forskning, och om politiker och allmänhet bryr sig mer om vad medier och informationsavdelningar säger än vad forskning visar och forskare hävdar. Om forskning likställs med produktion av bilar och om forskningsresultat bedöms med utgångspunkt i nyckeltal och ekonomiska mått kan det som tagit generationer att bygga upp raseras förfärande snabbt. Och en sådan utveckling är inte längre ett diffust hot utan en skrämmande realitet, vilket dagens Under Strecket handlar om. Jag rekommenderar alla att läsa den artikeln, men väljer att inte citera den eftersom denna bloggpost redan är i längsta laget. Under strecket ser jag som ett ljus i mörkret, som en bildningens högborg, och när jag läser om Jarrick och vad Wold skriver fylls jag att glädje. Det finns hopp, självklart är det så. Framtiden är öppen och den blir vad vi tillsammans gör den till. Utvecklingen går inte att styra, men om lärare får vara lärare och forskare får forska i fred och om allmänheten har tålamod och politikerna lyssnar på dem som faktiskt vet, om fler förhåller sig mer ödmjukt till kunskapen om kunskap och allt det som vi ännu inte vet och det som inte går att veta något om kan det bli bättre och många faror kan undvikas.