Ludwig Wittgenstein 2

Ludwig Wittgenstein dog 1951 och i anslutning till att det gått 50 sedan dess skrevs en Understreckare som jag hittade för ett tag sedan och nu skriver om eller med, för lära mig mer. Artikeln är skriven av Knut Olav Åmås (förläggare och redaktör för kulturtidskriften Samtiden, och texten är bearbetad och översatt från norska av Mia Berner). 

Wittgenstein tänkte vid och tänjde på tänkandets gränser, och att läsa honom utvecklar tänkandet och förståelsen för vad det är att tänka. Det är viktigt att kunskap inte förväxlas med eller reduceras till fakta. Kunskap är mer än så och fångar fler aspekter av tillvaron än fakta och information. Filosofi handlar om sådana aspekter av tillvaron som bara kan nås genom tänkande och det handlar lika mycket om vadman kommer fram till som det är en analytisk kompetens. Tillvaron är komplex, och det är en egenskap som bara kan förstås med hjälp av filosofiska tekniker. Därför är Wittgenstein viktig att läsa, men man ska inte fastna där. Han är en av många viktiga tänkare och det handlar inte om vem som är bäst, utan om att lära sig förstå och hantera olika sätt att tänka.

Stilens och uttryckssättets betydelse är konstant i hela Wittgensteins filosofi och utgör en alldeles speciellt angelägen aspekt av hela hans tänkande. Det är inte fråga om form som något utvändigt.

Wittgenstein skriver på ett ställe: ”Å, varför känner jag mig som hade jag skrivit en dikt när jag skriver filosofi?”. Om ungdomsverket ”Tractatus Logico-Philosophicus” gör han gällande att ”arbetet är strängt filosofiskt och samtidigt litterärt”.

Det finns vishet i dikter. Ord är tankar som getts en form. Filosofi är en stil, ett speciellt sätt att tänka. Stilen måste liksom metoden anpassas efter kunskapen man söker och problemet man arbetar med. Och vissa problem och fenomen beskrivs bäst med hjälp av litterära tekniker. Jag förstår inte varför man måste välja och vari skillnaden består. Det som fungerar är bra och ska användas, det andra lämnar man därhän. Jakten på det bästa sättet är fåfäng, onödig och ofta destruktiv. Att tvingas välja mellan antingen eller är att göra våld på verkligheten som alltid består av mer eller mindre av både och. Vi och dem är en feltolkning för det finns bara vi, och detta vi inbegriper allt och alla. Gränser är skapade av människan och upprätthålls kulturellt. Därför kan de ändras. Om man vet hur och varför ökar chansen att man lyckas. Nycklar till förståelse för hur finns i språket, i språkets struktur och dess möjligheter och begränsningar. Att skriva är att tänka är att skriva är att tänka. En dynamisk tillblivelseprocess där språkets roll är viktig.

Det är inte på grund av en personlig nyck som Wittgenstein skriver som han gör: språngvis, fragmentariskt, med vidsträckt användning av litterära effekter och bilder. Stil och språk beror på att filosofin blir till en verksamhet som ska uträtta något med läsaren: genom att ställa frågorna på ett annat sätt och få problemen att upplösas, framstå som irrelevanta eller mindre angelägna, eller att de visar sig vara av ett annat slag än man tidigare antagit. Effekterna av en sådan verksamhet kan manifestera sig i levt liv och i mänsklig praxis. När filosofen inte längre är en stor och ”djup” tänkare, står han där som en människa med en bred vardaglig erfarenhet som försöker komma till tals med andra som har motsvarande problem.

Både filosofer och utövare av vetenskap behöver kliva ner från elfenbenstornet och ta sig ut i världen. Kunskap som inte omsätts i handling eller som låses in, som inte sprids och reflekteras över, blir meningslös. Ändå byggs det murar och dras upp gränser, skiljs tankar och tänkare ut och ifrågasätts. För att räknas måste man vara någon och någon blir man genom att konkurrera, genom att slå sig in på ett område och skaffa sig följare som citerar och sprider ens tankar. Vissa platser anses mer prestigefulla än andra, och det är platser där konkurrensen är hård. Stryka och framgång i kampen om medel och publiceringar premieras och antas säga något om kunskapen och dess värde. Det är ett fundamentalt feltänk. Kunskap har ett EGENVÄRDE, eller det är ju inte så det ser ut idag så låt mig omformulera. Om kunskap INTE anses ha ett egenvärde, om det är viktigare vem som säger något än vad som sägs och hur tankarna kan användas, kommer vetandet att förvandlas till ett slags formalitet och formen överordnas innehållet. Därför behöver kunskapen spridas brett och tankarna behöver granskas och diskuteras av fler, oftare och i olika sammanhang. Därför bloggar jag, för att vara konsekvent i min syn på kunskap.

Vad som inte är möjligt att formulera direkt i filosofiska texter kan uttryckas med medel som ligger närmare den skönlitterära författarens eller bildkonstnärens repertoar, till exempel med hjälp av indirekta meddelanden. Vi får inte en människa att börja se på ett annat sätt genom att ge instruktioner.

Oerhört viktiga ord, inte minst för arbetet med att bygga en kunskapsskola. Instruktioner är bra om det är standardiserade och tydligt definierade problem som undersöks, men är det kunskap om livet och det som skulle kunna bli som söks är instruktioner och information meningslöst. Med stöd i fakta om det vi vet kan man dock skapa kunskap om tillvarons metafysisk. Undersökningar av virtualitet kräver en väl utvecklad intuitiv förmåga. Tyvärr uppfattas intuition som flum eftersom den inte kan fångas in och beskrivas, definieras och beläggas med evidens. Jag är intresserad av indirekt kunskap. Kultur kan bara undersökas indirekt, till exempel. Det finns mellan och förändras hela tiden. Dynamiken och förändringen är del av och måste vägas i i kunskapen om och tas hänsyn till i undersökningar av kultur. Wittgenstein ger inspiration och användbara verktyg i det arbetet. Han avslöjar inte världen, han skapar förutsättningar för att förstå den i hela sin oöverblickbara vidd. Både det man kan tala om och det man bara kan nå indirekt kunskap om samt det man endast kan ana sig till med hjälp av intuitionen är del av verkligheten. Vad man än undersöker ska man sträva efter så säker kunskap som möjligt, men om bara kunskap som är säker erkänns som kunskap läggs en förödande hämsko på vetenskapen.

Det är snarare så att utsagorna i Wittgensteins texter cirklar in en tematik. De inviterar läsaren att skärskåda ett förhållningssätt, att betrakta det i ett visst ljus i stället för ett annat och därigenom tänja sin föreställningsförmåga. Stilen är ofta muntlig och har ett direkt tilltal.

Det behövs mer av detta. Fixeringen vid fakta handkappar oss och hindrar framväxten av en samtalande kultur. Om bara fakta erkänns som kunskap kommer den som söker makt och som inte bryr sig om något annat att ta till alternativa fakta för att uppnå sina mål, och alternativa fakta kan aldrig mötas med verkliga fakta. Kunskap kan aldrig vara alternativ, den kan bara vara mer eller mindre användbar. Och mer användbar blir kunskapen om förmågan att tänka, analysera och hantera komplexitet är utbredd och väl utvecklad i samhället, vilket den blir om skolans uppdrag handlar mer om bildning än om överföring av information. Att läsa Wittgenstein är att låta sig utmanas, är att träna upp sin tankeförmåga och sin kritiskt analytiska kompetens. Därför är det viktigt att hans och andras texter inte faller i glömska eller bortrationaliseras från akademin av kortsiktigt ekonomiska skäl. Det viktiga är inte vilka kostnader som en speciell verksamhet ger upphov till; för att utgifterna ska bli meningsfulla att diskutera krävs att de ståls i relation till vad det kan komma att kosta i framtiden att inte satsa på verksamheten eller bevarandet av kompetensen. Debattsamhället fokuserar på det som är här och nu. Samtalssamhället håller sig med ett vidare tidsperspektiv och tar hänsyn både till det som varit och det som kan komma att bli.

Studier i Wittgensteins stora ”Nachlass” bekräftar också detta genomgående drag i hans skrivsätt: det utgör inte en avbildning av tankar, utan det är i sig själv ett försök att ge form åt tänkandet och världen. ”Mitt problem är endast ett – enormt – problem att uttrycka mig”, skrev han som soldat på östfronten under första världskriget. Mediet för hans filosofiska verksamhet är först och främst språket. Den ”kamp med språket” som Wittgenstein anser att vi är inbegripna i, gäller också sökandet efter det riktiga ordet, den förlösande formuleringen, det mest produktiva exemplet för att kunna understryka en poäng, lösa ett problem.

Kunskap kommuniceras med hjälp av språket, och språket är mediet som används för att kommunicera tankar; vi människor sätter ord på våra upplevelser. Det är så vi kommer i kontakt med världen och verkligheten, och det gäller både den del av verkligheten som är möjlig att studera empiriskt och tillvarons mer metafysiska aspekter. Språket är skapat av människor och förändras tillsammans med allt och alla andra. Språket är inte neutralt, det har en egen verkan på världen eftersom det är en integrerad del av verkligheten. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och samt om relationen mellan. Det spelar roll vilka ord man använder och ords innebörd förändras. Därför måste äldre texter tolkas för att deras betydelse ska vara konstant över tid, vilket samtidigt är svårt att avgöra. Därför är den analytiska förmågan så viktigt och därför måste den förstås, värnas och utvecklas. Världen, verkligheten och människan är inte, allt och alla blir till. Språket kan påverka tillblivelsens riktning, men förändringen går inte att styra mot mål. Till viss del går det att göra förutsägelser, men det går aldrig att nå visshet om framtiden. Betydelsen av ödmjukhet inför det som inte går att tala om är därför oerhört viktigt att ständigt påminna sig om.

Det är inte minst på dessa olika sätt som Wittgenstein blir en författare: ”Jag tror att jag sammanfattade min attityd till filosofin när jag sade: Filosofi borde man strängt taget endast dikta”. Han jämför sin metod med konstnärens och medger, självkritiskt, att han kommer till korta: ”Min stil liknar en dålig musikalisk komposition”. Jag frågar mig själv om Wittgenstein i dag hade kunnat bli professor vid något universitet. Om de två huvudarbetena ”Tractatus” och ”Filosofiska undersökningar” nu skulle ha betraktats som akademisk kunskap och om studenterna skulle ha accepterat hans undervisning som tillräckligt ”examensrelevant”.

Mycket talar för att han och hans sätt att arbeta inte skulle kvala in som akademiskt idag, och det är en iakttagelse som manar till eftertanke och reflektion. Vad är det för syn på kunskap vi håller med i akademin och samhället idag, och vad får det för konsekvenser? Vilka risker utsätter vi oss för när vi skapar system för vetenskaplig meriterna som hindrar tänkare som Wittgenstein att utvecklas. Vad händer när bildning som mål överges, när filosofin blir allt mer positivistiskt bevisande och allt mindre öppet reflexiv? Vilka barn riskerar att kastas ut med badvattnet när akademin målstyrd och verksamheten ekonomiskas och effektiviseras? För att kunna reflektera över dessa saker krävs paradoxalt nog just den förmågan som idag allt mer betraktas som flum eller i alla fall överflödig.  

Wittgenstein är ingen vanlig skolfilosof. Han talar till sig själv, motsäger sig inte sällan, undviker öppen argumentation och konklusioner och refererar sällan till andra filosofer. Hans sätt att ställa frågor är sådant att läsaren verkligen tvingas anstränga sig för att få ut en angelägen mening ur texterna. På så sätt utgör Wittgensteins stil ett problem. Han avser inte att avtäcka dolda egenskaper hos företeelserna, utan snarare att synliggöra och ”märkvärdiggöra” det uppenbara och det banala. Vi ställs inför en sträng och asketisk filosofi, en mager kost för metafysiker.

Jag håller inte riktigt med. För att kunna ägna sig åt metafysik krävs insikt om var gränsen mellan fysik och metafysik går, och det är detta Wittgenstein ger oss verktyg för att undersöka och avgöra. Han skapade viktiga verktyg, men det är först när verktygen ingår i en verktygslåda och kombineras med andra verktyg som det går att bilda sig en uppfattning om kunskapens verkliga värde, vilket aldrig är givet utan föränderligt och sammanhangsberoende.

Om vi har svårigheter med att läsa Wittgenstein, beror det kanhända på att vi närmar oss hans texter utifrån felaktiga förväntningar, eller hyser intressen som just hans tänkande inte kan ta hand om. Han är inte i sig själv särskilt svår att läsa, eftersom han använder vardagsspråket, men han kan vara besvärlig därför att vi ofta inte ser vart han vill komma.

Många förment svåra filosofer och filosofier drabbas av denna okunskap, eller handlar det om ointresse, om vad det är för typ av text man läser. Förväntningar är oerhört viktiga att förstå sig på, men väldigt svåra att undersöka empiriskt, för det ligger i sakens natur av många av förväntningarna är omedvetna. Det betyder inte att förväntningarna är ovidkommande, att de inte spelar roll. Många som säger att en filosof som Deleuze är obegriplig läser hans texter med helt fel förväntningar och anklagar sedan honom för att han inte lever upp till förväntningarna. Och eftersom så många inte vet, förstår eller är intresserade av hans filosofi blir påståendet att Deleuze är obegriplig lätt en etablerad sanning trots att det bara är en vanlig föreställning. För att Deluzes filosofi ska bli meningsfull krävs att läsaren tillför texten mening. Kunskapen och betydelsen uppstår mellan, i ett slags samtal med texten. Det går varken hos Wittgenstein eller Deleuze att slå sig till ro, läsa och passivt vänta på att bli informerad. Det kärvs eget arbete med innehållet, som därför bara till dels bestämmer vad som är en rimlig tolkning av innehållet. Därför nyttar det föga att debattera Wittgenstein och andra liknade filosofer, för att det ska gå att bilda sig en adekvat uppfattning filosofins värde krävs samtal, dels på egen han med texten, dels med andra om texten.

För Wittgenstein är filosofi ett förhållningssätt, en metod och en stilart. Han blir en icke-auktoritär lärare som visar upp sitt tänkesätt och försöker förmedla en öppnare attityd till filosofiska frågeställningar. Det är snarare detta han är, än en lärd människa som formulerar generaliserade tankesystem. ”En filosof är en person med huvudet fullt av frågetecken”, sa han till en god vän.

Undersöker man kultur är frågorna och kompetens att ställa adekvata frågor viktigare än svaren. Kultur är förändring och existerar bara delvis som realisering, lika viktigt är det virtuella, det som skulle kunna bil. Kultur är en öppen och föränderlig helhet. Därför är frågandet så viktigt, frågan ger perspektiv och riktar uppmärksamheten. Frågorna påverkar förändringens riktning och är därför aldrig oskyldiga eller objektiva. Det är alltid någon som frågar, och frågan kräver svar. Fakta talar på samma sätt aldrig för sig själva, det beror på vem som presenterar dem och med vilka intentioner faktan väljs ut och presenteras, just där, just då och på just det sättet. All fakta är mer eller mindre relativ, och kunskap är inte objektiv. Vetenskap handlar om människor och vad som händer mellan människor.

Filosofiska problem uppkommer om man inte på ett rimligt sätt angriper förhållandet mellan språk och verklighet, såväl inom olika språkspel som vad gäller skilda former för liv. De filosofiska uppgifter som knyter sig till språket rör sig om mänsklig självinsikt, därför att ”språket är vårt språk”.

Filosofi innebar för Wittgenstein framför allt den enskilda människans arbete med sig själv, hennes sätt att betrakta tingen.

Genom att jämföra varandras frågor och undersöka vad var och en av oss funderar på och brottas med, byggs en ömsesidig förståelse både för varandra och för kulturen som växer fram mellan människor upp. Och när man samtalar om dessa saker utan att hålla sig med bestämda uppfattningar om vad som är bäst, när man intressera sig mer för konsekvenserna av frågorna, och när man hjälper varandra att svara, skapas en mer inräknande, ödmjuk och flexibel kultur än där svaret och sanningen står i fokus. Wittgenstein är en samtalande filosof som undersökte samtalets möjligheter och begränsningar, det är så jag läser honom. Om det är det rätta sättet går inte att uttala sig om, men det är ett sätt att läsa honom och det sättet och dess bärighet samtalar jag mer än gärna om; jag betackar mig dock för att dras in i en debatt, här liksom i andra frågor.

Wittgenstein understryker ett flertal paralleller mellan å ena sidan livsproblematiken och å den andra de filosofiska problemen. Han såg inte på filosofi som en fritt svävande aktivitet som förmår att själv legitimera sig.

Detta tänkesätt framgår av några rader han skrev till en god vän: ”Vad vore poängen med att studera filosofi om allt som detta studium uträttar för dig vore att göra dig kapabel att med en viss trovärdighet tala om enskilda svårfattliga logiska problem etc, om inte det förbättrar ditt tänkande kring vardagens mest angelägna frågor, om det inte gör dig mer grannlaga än en ... journalist, i användandet av de FARLIGA fraser som sådana människor gör bruk av för sina egna syften”. Det är ett sådant filosofiskt förhållningssätt Wittgenstein ville efterlämna.

Så här vill jag se på och förstår även bildning, som jag vill se som något mer än en kanon. Bildning är inte en minneskonst utan något mycket mer och viktigare. Bildning handlar om hur man hanterar texter och tankar, om hur man värderar kunskap. Filosofi utan bildning och bildning utan filosofi är meningslöst. Yta och djup, vidd och bredd. Förmåga att tänka nytt och kompetens att hantera problem man aldrig ställts inför tidigare. Bildning är en livshållning och dess värde bestäms av hur väl den hjälper enskilda och samhällen att klara av att hantera tillvarons och dess inslag av det oväntat oväntade. Det är arbetet med Wittgensteins filosofiska texter som leder till bildning, inte innehållet i sig. Det finns inga genvägar till bitning, inga snabbspår till kunskap. Sammanfattning bör inte föraktas, de har absolut ett värde, men de ersätter aldrig studierna av originaltexternas innehåll. Inte om det är bildning man söker och bildad man vill bli.

Författaren Thomas Bernhard skriver om Wittgenstein: ”Det rör sig om en alltigenom poetisk hjärna”. Filosofen Albrecht Wellmer hävdar att ett produktivt mottagande av Wittgensteins tänkande endast kan ske indirekt: Det visar sig i radikalismen och kraften hos vad som tänks vidare.

Att läsa Wittgenstein ger en lika mycket insikt som kompetens att tänka själv. Texterna är lika mycket information som inspiration. Värdet av filosofin är också indirekt, den går bara att bilda sig en uppfattning om genom att studera och värdera utfallet av arbetet med texterna. Det handlar inte såg mycket om vem eller vad man läser, vilka texter man arbetar med, utan om vad man gör med insikterna som arbetet resulterar i. Därför går det inte att uttala sig om dess värde eller betydelse på förhand, bara i efterhand och ställt i relation till konsekvenserna.

Men vad är det då som har skett vidare med Wittgenstein? Vad rör det sig om i de hundratals böcker och tusentals vetenskapliga artiklar som finns publicerade inom den akademiska Wittgensteinindustrin under de senaste femtio åren?

Det påstås ofta att Wittgenstein haft ett enormt inflytande på filosofin under 1900-talet, men det finns endast ett fåtal fackfilosofer som allvarligt tagit till sig hans syn på vad filosofi är. Jag skulle tro att Wittgensteins egen filosofi – så som den utformats av honom själv – har haft ett utomordentligt blygsamt inflytande. Däremot finns det många som använder Wittgensteintexter för sina egna syften, ofta helt andra än de som hans filosofi på ett meningsfullt sätt kan – och vill – tillmötesgå. Och han läses ofta på ett inskränkande sätt, självsvåldigt insatt i de mest olikartade ismer. I de skilda försöken att förstå Wittgenstein klarare än vad han själv förmådde, har de platta svaren blivit långt flera än de spänstiga frågorna.

Wittgensteins filosofi är inte skald för att göra karriär på. Kanske är det därför det är svårt att se och förstå hans inflytande? Wittgenstein gjorde motvilligt karriär och menade att man inte skulle ägna sig åt filosofi på de premisserna eller på det sättet, med sådana mål. Filosofin handlar om livet och att filosofera var för Wittgenstein ett sätt att leva. För mig är det detta jag kanske inspireras mest av när jag läser om och arbetar med texterna skrivna av Wittgenstein.

1947 skrev Wittgenstein själv: ”Inget verkar mindre sannolikt än att en vetenskapsman eller matematiker som läser mig, på allvar skulle kunna påverkas i sitt sätt att arbeta. I bästa fall kan jag hoppas kunna stimulera till att en betydande mängd skit kommer att skrivas, och att detta i sin tur kanske kunde medverka till att något gott kom till stånd”.

Detta är den mest adekvata beskrivning som någon har givit av Ludwig Wittgensteins inflytande på vår tids tänkande.

Indirekt kunskap är inte att förakta. Tyvärr förväxlas den ofta med dunkelt tänkta tankar, vilket jag ser som ett slags akademisk härskarteknik. Vissa aspekter av livet och tillvaron kan man bara nå insikt om och förståelse för genom att uttrycka sig dunkelt, och då är det inte det som sägs som är det viktiga utan hur orden och tankarna tas emot och används.