Igår stod Alliansen i TV och talade om ansvar, om regeringens ansvar, samtidigt som man tydligt visade att man inte var beredd att ta ansvar. Under tre år har man konsekvent och medvetet bedrivit opinion genom att sabotera och försvåra regeringens uppdrag att förvalta vårt land. Ändå har man mage att tala om regeringens ansvar. Jag kan inte riktigt släppa detta, och väntar med spänning på dagens presskonferens där Löfven ska meddela svenska folket regeringens beslut. Jag hoppas att han lämnar över ansvaret på Alliansen, att han tvingar M, KD, C och L att visa i handling vad man menar med ansvar. Om ett år är det val, och då måste folket ta ansvar. Det går inte att styra ett land utan befolkningens stöd. Vi får den regering och det parlamentariska läge vi förtjänar. Det är aldrig regeringens eller riksdagens fel. Folket styr, och väljarkollektivet är alltid ytterst ansvariga. Vi får den ledning vi förtjänar. Med en annan syn på ansvar skulle vi få en annan och mer verklighetsanpassad politik, över hela linjen.
Om vi drar en parallell till ansvaret man har som förälder blir det tydligt hur absurd dagens syn på ansvar är. Som förälder kan man aldrig avgå, man är dömd till ansvar. Alla föräldrar inser inte detta eller försöker i alla fall slingra sig undan ansvar, genom att skylla på lärare, politiker, systemet och annat. Till syvende og sidst är det dock föräldrarna som har ansvaret, och det är barnen som avgör hur väl man lyckats. Misslyckas man som förälder är man fortfarande förälder och utfallet är obönhörligen avhängigt ens agerande. Enda ansvarsfulla sättet att agera är att bita huvudet av skam, stanna kvar och möta problemen på bästa sätt utifrån rådande förutsättningar. Jag vill se mer av den synen i politiken och näringslivet.
Politiker och företagsledare agerar idag konsekvent oansvarigt, helt i enlighet med rådande syn på ansvar. Idag betyder ansvar att man avgår och lämnar över åt andra. Att skylla på andra, hota med misstroendeförklaringar eller att stå i TV och allvarligt upprepa inövade, slagkraftiga fraser är inte att ta ansvar. Att avsätta ministrar eller avgå är heller inte att ta ansvar. Enda sättet att ta ansvar är att göra vad man kan för att lösa GRUNDPROBLEMET. Ansvar handlar om vad man gör, inte om vad man INTE gör. Tyvärr är det inte så man ser på begreppet ansvar idag. Dagens syn på ansvar, i samhället som helhet, är helt uppåt väggarna. Vi bygger system som ingen enskild överhuvudtaget kan ansvara för, tillsätter sedan chefer som får osannolika löner för att ta "ansvaret" (men bara på pappret) och ger dem sedan fallskärmar för att de lovar att ta sig an uppdraget. Och sedan tycker vi att det är helt i sin ordning att cheferna utlöser fallskärmen, avgår och lämnar åt andra att städa upp. Sedan tillsätter vi en ny chef och hoppas på det bästa. Det är så långt ifrån en fungerande och verklighetsanpassad syn på ansvar man kan komma, menar jag. Ansvar måste betyda något i praktiken. Ansvaret som läggs på enskilda måste för det första vara rimligt, och för det andra måste det betyda något annat än att man bara lämnar sin plats (med eller utan ersättning).
Vad Sverige behöver mer än något annat är en verklighetsförankrad syn på ansvar!
4 kommentarer:
Men nu resonerar du väl mer än lovligt inkonsekvent och sommarlovsförvirrat?
Du ser det som ett problem att någon utkräver ansvar, när du senare vill se ansvar? Vad är ansvar här, egentligen? Att ministrar som bär sig omdömeslöst och lagvidrigt åt får fortsätta? Det kan knappast kallas ansvarsfullt. Vad säger det? "Gör vad ni vill, ni är immuna, bete er helt ansvarslöst, bete er maktgalet och inkompetent, alla andra kommer att ta ansvar genom att inte be er ta ansvar".
Nej, enda möjligheten i detta läge, som ministrarna försatt sig i, är att de avgår. Något annat hade varit helt absurdt, helt omöjligt. Att sen alliansen inte skulle klarat det bättre, det är en annan sak. Det är en större fråga att det egentligen inte finns något regeringsalternativ öht. En fråga om att majoriteten av svenskarna helt enkelt inte klarar av att välja ledare. (Majoritet, eftersom det är vad majoriteten väljer som bestämmer).
Det är synen på ansvar jag vill åt, och det tyckte jag att jag var tydlig med. Idag betyder ansvar att man avgår och lämnar över åt andra att fixa saken, och det anses därför ansvarsfullt att utkräva ansvar genom att kräva att ledningen avgår. Det är ett ohållbart, magiskt tänkande, som handlar om att utse en syndabock. Det känns kanske bra, men löser inte problemet!
För att först göra det tydligt, tycker jag, personligen, att Alliansen, de röd-gröna, SD är lika illa allihopa. De är lika maktgalna, lika fokuserade på sina egna positioner. Möjligen är inte SD lika maktmanipulativa av egenintresse, men deras ideologi, och de personer de drar till sig, utesluter dem i alla fall som alternativ.
Med det sagt; det är inte ett alternativ att ha inkompetenta och maktgalna politiker kvar. Det går inte. Det behövs ingen utredning av KU för att slå fast att de mörkat och underlåtit att göra rätt. De har inte visat någon som helst förmåga att agera rätt och med integritet. De har avsagt sig sitt uppdrag helt enkelt, så oavsett vad någon säger måste de sluta. Det handlar varken om att någon skriker om misstroende eller ansvar, det ligger i sakens natur. Klarar de inte sitt uppdrag måste de lämna över till någon som klarar det. Det är inte svårare än så.
Det allra värsta vore om ingenting hände, om de satt kvar ... man kan göra vadsomhelst, vilka dumheter som helst och fortsätta vara minister. Då, om någon gång, devalverar man demokratin.
I en demokrati får folket de politiker och det parlamentariska läge folket förtjänar. Detta måste politikerna förhålla sig till, och det tycker jag inte riktigt man gör. Man låtsas som SD inte fanns. Det är det ena. Det andra är synen på ansvar, vad vi menar med ansvar, och det är detta jag framförallt är intresserad av och menar att vi borde samtala om.
Skicka en kommentar