På en annan och betydligt större skala måste vi slutligen uppmärksamma de stora klyftor som finns inom det man skulle kunna kalla för den sociala tillägnelsen av diskurser. Utbildningen försöker förgäves, men med rätta, vara det instrument som i ett samhälle som vårt gör det möjligt för varje individ att få tillgång till vilken typ av diskurs som helst. Vi vet mycket väl att fördelningen av utbildning, liksom vad utbildningen tillåter och förhindrar, följer de linjer som dragits upp genom distansering, motsättningar och sociala strider. Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de bär med sig.Det handlar aldrig BARA om kunskap. Går man en utbildning lär man sig enormt mycket mer än så, och det spelar ofta en avgörande roll VAR man studerar. Utbildningar både öppnar och stänger dörrar. Allt är aldrig möjligt, och absolut inte för alla. Klassresor fungerar i teorin, men i praktiken är det hopplöst svårt. Bara för att det finns de som vill att det ska vara möjligt att bygga imperier med två tona händer, enbart med stöd i kunskaper, eget driv och intelligenta strategier, är det inte möjligt. De som talar om hur enkelt det är gör det ALLTID från toppen. "Se på mig. Kan jag kan alla", så känns det säkert, och det är inte svårt egentligen, men orsaken till det är DISKURSER. Och diskurser är osynliga även för dem som utnyttjar dem, och särskilt för dem som lyfts upp, fram och ut av dem. Diskurser är kultur, är en blandring av en massa olika saker, materiella såväl som virtuella. Diskursen existerar mellan. Kanske kan man se diskurserna som ett koordinatsystem, delvis dolt för den som orienterar sig i systemet. Man kan ana var blindskären, återvändsgränderna, öppningarna, genvägarna och det minsta motståndet finns, men ingen vet säkert och systemet förändras hela tiden. Det finns inre och yttre utestängningsmekanismer, som till synes ser ut att handla om annat, men det är diskurens verkan. Allt är inte diskurs, men allt kan ge stöd eller hindra diskursens verkan. Forskningen om diskurser kan därför aldrig blottlägga diskursen eller avslöja och rita kartor över det där koordinatsystemet. Forskningen handlar, som jag ser på saken i alla fall, om att skapa förståelse för den underliggande logiken. Jag forskar om förutsättningar för kulturell förändring, och vill man förstå behövs insikt om diskurser.
Diskurser är som sagt ingenting i sig själva, de uppstår mellan och som ett resultat av interaktion. Foucault skriver att,
Jag är fullkomligt medveten om att det är mycket abstrakt att, som jag just gjort, skilja mellan talets ritualer, diskurssamfund, lärogrupper och social tillägnelse. För det mesta är de alla sammankopplade och bildar ett slags stora konstruktioner som garanterar att talande subjekt fördelas bland de olika diskurstyperna och att vissa kategorier av subjekt tillägnar sig diskurser.Diskurserna ordnar och även om människor bidrar till ordnandet handlar det om indirekt påverkan. Ingen styr eller kontrollerar diskursen. Utan diskursen fanns bara kaos; inget samhälle, ingen kultur, bara ett tillstånd av allas krig mot alla. Diskursen är både en effekt och möjliggörare av samhället. Både och, inte antingen eller. Diskursens ordning kan vara stark och tvingande, eller svag och upplösande. Hållbarhet handlar om balans mellan olika krafter, och det människor kan göra är att lära sig förstå logiken bakom samt engagera sig mer medvetet i samhällets tillblivelse och de diskursiva ordningarna.
Vi kan säga att dessa är de huvudsakliga procedurerna för att betvinga diskursen. Vad, när allt kommer omkring, är egentligen ett utbildningssystem om inte en ritualisering av ordet? Eller ett bestämmande och fixerande av de talande subjektens roller? Eller ett bildande av en, må vara diffus, lärogrupp? Eller en fördelning och tillägnelse av diskusen med dess kunskaper och makt? Vad är "skriften" ("författarnas" skrift) annat än ett liknande system för betvingande, som kanske är lite annorlunda till formen men vars viktigaste accentueringar är analoga? Och skapar inte det juridiska och det institutionaliserade medicinska systemet, åtminstone om man ser till vissa av deras aspekter, snarliga system för att betvinga diskursen?Det sägs att diskurs är ett flummigt begrepp eftersom det inte kan definieras och användas för att göra förutsägelser, men varifrån kommer den tanken, att det är vetenskapens uppgift, överallt, alltid? Är lite det snarare en bekräftelse på diskursens ordnande kraft? Jag vill inte göra som man ska. Om forskningen ska kännas meningsfull för mig måste jag få söka kunskap där och när den finns och är möjlig att få fatt i. Forskning kan inte handla om att följa regler, om något är det forskningens uppgift att skapa regler och hela tiden sträva efter att förstå världen och verkligheten bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar