Intelligens 3

SvD kör en artikelserie om intelligens i sommar. Detta blir den tredje posten med utgångspunkt i den första artikeln i serien, författad av Torbjörn Elensky.

Alla vill vara och anses intelligenta. Undersökningar sägs visa att en majoritet av befolkningen anser sig vara bättre och mer intelligent än genomsnittet. Om det stämmer, vilket jag tror det gör, visar det på mänsklighetens kollektiva överskattning av den individuella förmågan. Alla är sig själva närmast och önskan att bli sedd och få bekräftelse är oproblematisk, men egoism, arrogans och hybris är destruktiva egenskaper som påverkar samhället och förutsättningarna för kunskapsutveckling negativt. Människan är både och, både egoist och altruist. Det handlar om vilka egenskaper man väljer att uppskatta, utveckla, värna och utgöra grunden för samhället och det politiska systemet.

En individ är aldrig genial i ensamhet, det krävs stimulans, efterfrågan och möjligheter att utveckla ens fulla potential, vare sig vi talar om konstnärerna i 1400-talets Florens eller 1700-talets europeiska upplysningskretsar.

Intelligens är resultatet av samverkan. Antingen tänker och arbetar man tillsammans, eller också inspireras man och bygger vidare på andras arbeten. Att framgångsrika egoister vill få oss andra att tro att de hamnat där de hamnat för att de har unika och exceptionella egenskaper är en helt annan sak. Man kan välja att tro på egoisterna, eller välja att sätta sig in i hur tänkande faktiskt fungerar och vad intelligens är. Jag väljer det senare. Drömmen om det autonoma geniet är inte bara en fåfäng dröm, det är också en korkad föreställning om något som inte existerar, dessutom är det en destruktiv och samhällsomstörtande tanke som riskerar att ta mänskligheten tillbaka till stenålderns allas krig mot alla. Mänsklighetens storhet är kollektiv och framgångarna är frukten av gemensamma ansträngningar. Excellenssatsningar och försöken att bygga starka forskarmiljöer där några få tilldelas majoriteten av befintliga medel är förödande för det intellektuella klimatet och hotar utarma den mylla varur excellens växer. Det är som att toppa lagen i ungdomsidrott och straffa ut talanger i vardande, som behöver lite mer tid än de brådmogna (som kanske tröttnar innan det blivit dags att ta steget upp till seniorlaget). Ingen blir genial i ensamhet, detta vet vi. Ändå agerar vi precis tvärtom när vi organiserar utbildning och forskning.

Ett samhälle formar de människor det anser sig behöva. Tyvärr gör det många överflödiga, det vill säga om vi anlägger en ren nyttoaspekt på medborgarna, vilket politiker och makthavare tenderar att göra.

Närande och tärande. Ämnen med ekonomisk tillväxtpotential satsas det på, och ju större förväntad vinst desto mer pengar skjuts till. Och sedan blir man förvånad när en "forskare" som Macciarini och även KIs ledning visar sig ha utnyttjat systemet. Jag är mer förvånad över att det inte händer oftare, för systemet står vidöppet för cyniska egoister, liksom företagsvärlden har svårt att värja sig mot psykopatiska ledare som endast tar ekonomiska hänsyn och högaktningsfullt skiter i medarbetarnas människovärde. Alla som vet och förstår och som är intresserade av hur verklig kunskap uppstår, utvecklas och sprids och vad som faktiskt främjar vetande och nytänkande inser att det är fel att lägga alla ägg i samma korg och satsa på en eller några få potentiella talanger. Innovationer och nytänkande kan inte beställas fram, de uppenbarar sig där och när förhållandena är de rätta. Konkurrens främjar egoism och hänsynslöshet och är ett incitament till fusk. Om bara en vinnare räknas och får äran kommer det att bli viktigare att tänka rätt än att tänka stort. Vem är nyttig? Svaret är att det kan ingen veta förrän i efterhand, och det är sällan den man tror och nästan aldrig den som själv anser sig vara det. Därför är ödmjukhet, öppenhet, solidaritet och tillit så oerhört viktigt i akademin, i arbetslivet och i samhället som helhet. Utan möjlighet att kunna misslyckas går det inte att nå framgång. Fixeringen vid vinnare och framgång leder därför förr eller senare till att själva grunden för överlevnad utarmas. Alla behövs eftersom det är ur mångfalden och bredden som intelligens och excellens växer.

Det finns i vår tid ett krympande utrymme för personer som brister i teoretiskt och abstrakt tänkande, och läsförmåga. Vad hände för några generationer sen med ungdomarna med adhd? En del gick det nog illa för, de som självmedicinerade med alkohol och blev utslagna, kanske kriminella. Men på något sätt inbillar jag mig att det också fanns mera plats för dem. Det fanns jobb, fysiska, praktiska, som passade dem som valde andra vägar i livet än läsningens och abstraktionens, vare sig det berodde på bristande förmåga eller egen vilja.

Idag talas det om att det finns ett "behov" av låglönejobb. Vems behov är det man talar om? Det sägs ligga i de nyanlända och långtidsarbetslösas intresse, men deras röster hörs sällan. Förr fanns det arbeten med olika lön; framförallt fanns det fler okvalificerade arbeten. Det var så samhället såg ut, det fanns ingen tanke eller planering bakom. Att skapa arbeten med låg lön låter bakvänt och ointelligent. Om man verkligen vill bygga ett samhälle där alla med utgångspunkt i sina förmågor och förutsättningar ska kunna hitta en plats för sig krävs långt mer genomgripande åtgärder än en snabb fix av det slag som nu diskuteras. Det är avsaknaden av mångfald som leder till problemen som antas kunna lösas med hjälp av låglönearbeten, och när jag talar om mångfald gör jag det med hänvisning till begreppets alla möjliga olika aspekter, inte om identitetspolitik. Intellektuell och tankemässig mångfald är avgörande för all utveckling. Framförallt saknas det mångfald i politiken. Idag är politikens mål att få röster, inte att låta väljarna avgöra vilket ideologiskt alternativ som majoriteten tror är bäst skickat att ta Sverige in i framtiden på bästa och mest hållbara sätt. Kanske har det aldrig varit målet med politiken, med det borde vara målet, det vore klokt om det var så. Politiken och samhällets förvaltning fokuserar kortsiktigt på ekonomin. Därför liknar de olika partierna varandra så mycket, och lösningarna skiljer sig i princip bara åt på marginalen. Grundproblemet adresseras med olika symptomlindande lösningar som säljs in med hjälp av PR-konsulter, och debatterna handlar om att kritisera motståndaren och försöka framställa sig sig själv i så god dager som möjligt. Det talas om behovet av kunskap, men det är bara fakta och evidens som erkänns. Bildning och vishet betraktas i bästa fall som onödigt dyrt och därför överflödigt och i värsta fall som flum. Skolan förväntas prestera (det vill säga producera jämförbara nyckeltal, det vill säga betyg) och den högre utbildningen ska effektiviseras så att fler, snabbare kommer ut i arbetslivet, det vill säga samma arbetsliv och lönemarknad som politiker på allvar vill dumpa genom att skapa låglönejobb. Man biter sig i svansen och den ena handen vet inte vad den andra gör, men det spelar ingen roll så länge som väljarna är nöjda. Intelligent? Knappast, men det är så demokratin fungerar, den kan aldrig vara klokare än befolkningens samlade intellektuella förmåga. Bristande intresse för kunskap och en bildningssträvan som tappat styrfart gör att ett imaginärt behov av evidens, enkla fakta och google anses kunna ersätta högre seminarier och lärda samtal. Där kunskapen saknar egenvärde kommer intelligensen att vara satt på svältkost och ingen kan ärligt säga sig vara förvånad över att dumheten segrar på område efter område.

Ett svårlöst problem med samhällets formande av sina medborgare är också att det som efterlyses i dag ofta är det som behövdes i går. Det är därför föregivet rationell samhällsplanering av exempelvis socialistisk typ alltid leder till stagnation. Utan spelrum  för experiment inklusive risken för misslyckande ingen utveckling. Även toppstyrda företag misslyckas i längden. När vi talar om intelligens och vilka behov som finns är det i förhållande till det redan givna.

Tron på toppstyrningens evangelium är det största misstaget och det är ett inbyggt problem för det är så människans kognition fungerar. Majoriteten tror som sagt att man som individ är bättre än flertalet, vilket gör att man blir övertygad om att man kommer att bli en vinnare och därför välkomnar man konkurrens, debatt, låglönejobb, skattelättnader och individens egna ansvar för allt fler områden. Den intellektuella kapaciteten används för att hitta logiska argument för att få det man vill ha, istället för att undersöka vad som är bra och vad man verkligen behöver.

Framtiden finns inte, den skapas, och om inte medborgarnas kollektiva föreställningsförmåga är väl utvecklad, eller när man måste tänka rätt, det vill säga när den som tänker fritt, kreativt och utanför givna ramar uppfattas som en kuf, kommer föreställningsförmågan att begränsas tills det enda som går att tänka och som accepteras som tänkande är det som redan tänkts. Den enda vägen, best practice och New Public Management framstår då som önskvärt. Där kommer mer av samma, snabbare och billigare att uppfattas som det högsta goda. Så bygger man inte ett kunskapssamhälle, så främjar man inte utveckligen av intelligens, och är det hållbarhet man söker är man helt fel ute.