Ludwig Wittgenstein 1

I samband med att det var 50 år sedan Ludwig Wittgenstein dog skrevs en Understreckare som jag hittade för ett tag sedan och vill skriva om. Artikeln är skriven av Knut Olav Åmås (förläggare och redaktör för kulturtidskriften Samtiden, och texten är bearbetad och översatt från norska av Mia Berner). Jag vet inte hur stort inflytande Wittgenstein har idag och det är heller inte så viktigt för jag finner hans tankar intressanta. Att läsa och lära sig mer om OLIKA tänkare utvecklar det egna tänkandet. Den synen på kunskap faller ofta bort i dagens målfokuserade kultur. Många av dagens doktorander tänker strategiskt och läser bara texter som faller inom deras snäva ämnesgränser, går bara på seminarier som handlar om det egna ämnet och riktar in sig på en tidskrift. Systemet gynnar denna utveckling, men den riskerar utarma kunskapen för utan bredd och förståelse för olika sätt att tänka kan inget verkligt vetande uppstå. Därför läser jag Wittgenstein, dels för att förstå hans filosofi och för att få perspektiv på mitt eget tänkande.

För femtio år sedan låg den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein och dog på en vindskammare i Cambridge. Det sista han sa innan han somnade in den 29 april 1951 vid nyss fyllda sextiotvå, var en hälsning till vänner som inte hann fram: ”Berätta för dem att jag haft ett underbart liv”.

Vill minnas att jag även läst att han sa att filosofi var hans liv. Han levde kunskap och fick möjlighet att arbeta med kunskap. Kanske trivdes han inte alltid i den rollen och med detta värv, men han kunde tydligen blicka tillbaka på sitt liv i tacksamhet. Det måste väl ändå vara meningen med livet, att när den dagen kommer kunna säga, men framförallt i hjärtat, ärligt kunna känna att man inget ångrar och att man är nöjd med resan och det man åstadkommit. Försöker tänka så här och nu, dels att jag är nöjd, dels att jag gör det jag vill och trivs med i möjligaste mån. Och jag tycker att jag oftast lyckas ganska väl.

Vad återstår i dag av Wittgensteins tänkande? Att filosofin kan visa oss nya sätt att se på världen.

Jag finner Wittgensteins filosofi mycket intressant, både hans tidiga arbete och det senare. Det handlar om sätt att förstå aspekter av verkligheten. Den tidige Wittgenstein syssla med det som är, och den sene med det som skulle kunna bli, med förutsättningar för förändring. Det är i alla fall så jag läser honom.

Jag uppfattar angelägna delar av hans filosofi som etiskt och existentiellt motiverade. Den etiska nivån åskådliggör varför hans problem är hans problem. Då avser jag etik i en mycket vid mening, där etik rör sig om sätt att vara i världen. Etiska värderingar tillför oss ingen ny kunskap. Måhända insikt, men inte kunskap. För Wittgenstein handlar etiken om det som inte kan gestaltas såsom problem: de som är direkt formulerbara och lösbara.

Filosofi, i alla fall den klassiska filosofin, handlar om att tänka kring det som inte går att avgöra med hjälp av empiriska studier. Mer av det sättet att tänka behövs på etikens område, tänker jag. Etik handlar allt för mycket om att skapa och följa regler, men det sättet att se på etiken reducerar den och förvandlar den till en fråga om kontroll. Ett etiskt förhållningssätt borde inte handla om juridik, inte om det som är känt. Jag vill se en etik som handlar om sätt att se på det okända, och den typen av egenskap får man hjälp att utveckla när man läser Wittgenstein. Han undersöker tänkandets begränsningar, språkets struktur och kunskapens gränser. Och det är kunskap som verkligen behövs idag. Fakta och evidens är bra och behövs och ska användas så mycket det bara går, men livet och samhället består av mer än så och det som ligger bortanför horisonten behöver man lära sig förstå och hantera också. Etik är en sådan aspekt.

Detta beror på att att etiska insikter inte kan härledas ur fakta. I Tractatus Logico-Philosophicus hävdar Wittgenstein: ”Vi känner att t.o.m. om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret”.

Tänker man sig att vetenskap handlar om att svara på frågor begränsas och snävas vetenskapen in till det man redan vet och man glömmer det faktum att alla frågor inte har ett givet svar. Etik är ett sådant område där man tvingas uppfinna svar. Det handlar då inte om svaren är sanna eller falska utan om de hänger ihop logiskt och om de fungerar. Wittgenstein driver sitt tänkande till gränsen för det tänkbara och han blickar därifrån in i det okända. Försöker man agera så idag som forskare får man problem, för vetenskap antas handla om att ge svar på bestämda frågor. Jag oroas över den utvecklingen för den begränsar som sagt kunskapen och utarmar den vetenskapliga kompetensen. Att filosofera vid gränsen för kunskapen och den egna förmågan är jobbigt och risken att misslyckas är överhängande, men det är så man lär sig och utvecklas. Gör man bara det man är bra på och behärskar slutar man utvecklas och när det blir norm inom vetenskapen slutar vetenskapen utvecklas och samhällets behov av ny och bättre kunskap hotas.

Såväl etiken och estetiken som logiken ligger för Wittgenstein utanför de områden där man kan formulera frågor som har vetenskapliga, språkligt utformade svar. Han betraktar inte filosofin såsom en disciplin som maximalt ska utveckla allmänna teorier eller system, för att med deras hjälp kunna penetrera väsentliga drag hos verkligheten. Den art av insikt som filosofin ger, är bland annat en insikt i gränslandet kring och villkoren för språkets begriplighet och dess enorma mångfald. Det är en praxisfilosofi som åskådliggör att det finns inbyggda, ömsesidigt formande relationer mellan språk, handling och verklighet.

Kanske kan man säga att språket är del av det virtuella som realiseras i tillblivelseprocessen som världen och tillvaron, kunskapen och livet frambringas genom. Virtualitet är överflöd och verkligheten är begränsad. Därför finns inte plats för allt som går att tänka. Återknyter till gårdagens bloggpost, till evolutionen. Realiteten är tillvarons gräns, kontexten där det virtuella överflödet kämpar om plats och reproducerbarhet. Bara det bäst lämpade i respektive kontext överlever och förs vidare, upprepas. Vi behöver lära oss förstå även det virtuella, det som skulle kunna bli. Inte bara det reella, det som går att undersöka. Båda aspekterna är lika viktiga, för verkligheten byggs upp och förändras i relationen mellan båda. Wittgenstein tänkte sig i början av sin filosofiska karriär att det räckte att forska om det reella, fast han kom med tiden att ändra uppfattning.

I ett brev till en vän skrev Wittgenstein om ”Tractatus”: ”Allt som många i dag endast babblar om, har jag i min bok fastlagt, därigenom att jag tiger om det”.

Detta utgör den andra, oskrivna, enligt hans egna utsagor mest angelägna delen av filosofin. I ”Tractatus” råder det således en retorisk jämvikt mellan det sagda och det outsagda: ”Det outsagda (det som för mig framstår som mystiskt och som jag är ur stånd att formulera) utgör på sin höjd den bakgrund mot vilken det jag kan utsäga, får mening.” Vad är det som äger rum i övergången från tidig till sen filosofi hos Wittgenstein? Vi finner såväl kontinuitet som brist på sådan. Författaren önskade publicera ”Tractatus” och ”Filosofiska undersökningar” tillsammans, i ett band, därför att de nya tankarna bara skulle kunna komma i rätt dager genom att ställas mot hans tidigare tänkesätt. Wittgenstein skylde inte över inkonsistenser i sitt tidigare tänkande. Han talar om grova fel där, men han såg inte på hela sin unga filosofi som förfelad.

Detta att Wittgensteins filosofi antas vara tvådelad och att hans tänkande förts vidare som två olika skolor säger en del om det mänskliga intellektet. Rationalism eller empirism, hermeneutik eller positivism. Varför inte mer eller mindre av både och? Vetenskapskrig har förekommit, som handlar om vilken metod eller vetenskapsfilosofisk skolbildning som är bäst. Fast båda är lika bra eller dåliga beroende på hur och till vad de används. Debatten förenklar och samtalet öppnar upp. Den enda vägen leder alltid fel. Jag vill se Wittgensteins filosofi som en helhet och intresserar mig för både och, för gränsen mellan och olika tankestilars funktion och användningsområden, samt för kommunikationen mellan.

Medan ”Tractatus” framställer en strukturell filosofi, kan man säga att ”Filosofiska undersökningar” snarare tar fasta på själva tänkandets metod. Wittgensteins framställning vilar på förutsättningen att kunskapens mest fundamentala form är den praktiska, den som visserligen är en förutsättning för allt vetenskapligt tänkande, men som aldrig redovisas i de vetenskapliga teoriernas rapporter. Den logik och den erfarenhet som ligger i denna praxis kan aldrig redovisas rent formellt.

Bara för att något inte kan redovisas formellt betyder inte att det inte finns eller kan påverka. En allt för långt dragen empirism, som endast erkänner kunskap som går att belägga med empiri, skapar ett slags illusion av att allt är undersökningsbart. Fast det är en illusion. Metafysik finns också, och den både kan och bör undersökas. Annars begränsas kunskapen. Så säker kunskap som möjligt ska man alltid sträva efter, men om man bara erkänner absolut säker kunskap om sådant som går att belägga empiriskt som giltig kommer man att stå handfallen inför en lång rad problem som härstammar från metafysiken, vars orsak inte står att finna i sinnevärlden. Jag talar inte om någon gud, utan om kultur och virtualitet, om det som finns mellan och som kräver tolkning för att bli begripligt. Kunskap om och förståelse för det behövs också.

De klaraste dragen i kontinuiteten mellan tidig och sen filosofi hos Wittgenstein kommer till synes just i denna hans syn på filosofi som en aktivitet, inte som en uppsättning doktriner. Och detta handlar om filosofins uppgift som en klargörande instans, inte som producent av utsagor. Filosofi är inte en naturvetenskap och den är inte hypotetisk-deduktiv i sitt tillvägagångssätt.

Denna tanke håller på att överges, och därför finner jag Wittgenstein intressant och viktig. Problem ska upplösas, det vill säga grunden för problemen ska undanröjas. Annars kommer vetenskapen att syssla med symptom, inte med den underliggande sjukdomen och lösningarna blir temporära. Ska ett hållbart samhälle kunna växa fram krävs att grunden för problemen som lett fram till situationen vi försatt oss i undanröjs, och då krävs nytänkande. Om det man undersöker är virtuellt, om det bara kan tänkas fram med hjälp av fantasi och kreativitet, går det inte att samla in någon empiri. Det går bara att ägna sig åt problemet och arbeta med frågan. Filosofin gör oss till bättre tänkare, om vi väljer att definiera filosofi på det sättet. Filosofin blir vad vi gör den till och bara de kunskaper och kompetenser som används och hålls vid liv kommer att kunna utvecklas.

Wittgenstein drar en skarp skiljelinje mellan filosofi och vetenskap – i motsats till vad som gjorts inom stora delar av 1900-talets filosofi. Han är inte kritisk eller fientlig gentemot vetenskaperna som sådana, utan gentemot deras invadering av så många andra områden av den mänskliga tillvaron. Som filosof befinner sig kulturpessimisten och civilisationskritikern Wittgenstein på ett klart avstånd från vår samtids scientistiskt påverkade tänkande.

Ännu ett skäl att inte låta Wittgenstein falla i glömska. Jag är heller inte kritisk till vetenskap, tvärtom, men jag vill se ett vidgat vetenskapsbegrepp. Jag vill se mer av bildning och strävan efter vishet i samhället. Den ensidiga betoningen på evidens oroar mig, av ovan angivna skäl. Vetenskapen är inte bara en problemlösare, den är också en upplösare av problem, en bred verksamhet i livets och den långsiktiga hållbarhetens tjänst.

Hans filosofi ska endast befatta sig med begreppsmässiga undersökningar. Den kan inte utsäga något nytt, kan inte göra några framsteg. På sin höjd kan den säga eller visa något gammalt på ett nytt sätt.

Jag vill som sagt se ett lite vidare filosofibegrepp än så. Jag vill undersöka även det som skulle kunna bli, men för att kunna göra det behövs kunskap om det som är. Verkligheten är realiserad virtualitet, och virtualitet är obegränsat överflöd. Det går just därför inte att definiera i detalj, men den underliggande logiken för tillblivelsen och förändringen kan undersökas med hjälp av filosofiska metoder.

Det finns en existentiell knorr på motivationen för hans filosofi. Ett filosofiskt problem är ett problem för någon, och det kan endast uppstå i ett givet sammanhang: ”Filosofens arbete består i att sammanställa påminnelser för ett givet ändamål.” Om Wittgensteins filosofi verkligen är problemorienterad, kommer den givetvis att vara irrelevant eller rentav ointressant för alla som inte brottas med just den aktuella arten av problem.

Detta är ett viktigt påpekande. Om vi slimmar och effektiviserar vetenskapen och bara behåller det som är aktuellt och önskvärt i dag och med utgångspunkt i dagens förhållanden är risken överhängande att vi i framtiden kommer att stå handfallna när samhället förändras och det behövs ny kunskap om sådant som inte ännu är känt. Hållbarhet förutsätter bredd och marginaler, och det är ur överflödet som nytänkandet springer fram. Våra problem och dess lösningar säger ingenting om morgondagens problem, och att ignorera detta livets faktum är cyniskt. Vem är vi att stänga ner och kasta ut sådant som kan komma att visa sig användbart i framtiden? Nyckeln till hållbarhet är insikt om behovet av solidaritet med en öppen och okänd framtid och dem som lever där och då. Bara för att vi inte kan veta något om framtiden betyder inte att vi inte kan eller bör tala och tänka om den.