Rekordårens baksida 7

Pappa har berättat om chocken han fick när handlingarna begärts ut och han kunde läsa om sina unga år. Chocken låg i att han där och då, som medelålders, tvingades inse hur mycket av barndomen som bortträngts. Han visste ju att han varit en hel del på barnhem, men inte hur många och hur stor del av uppväxten som tillbringades på olika institutioner.

1948. Gert bor på Kullens barnhem till 29 februari och Ove och Ingvar till 30 augusti.

Jag skrev i förra posten att farfar försvann ur berättelsen, men jag glömde följande noteringar. Han förnekade sig inte. Att tvingas läsa om sina föräldrars förehavanden med myndigheternas kalla blick var säkert också svårt.

Den 20 februari föds en gosse, pappas och min farbrors halvbror. Det är Olavs son med sin nya kvinna, Elsa, som arbetade som barnmorska och var född i Jämtland.

Elsa har jag många och fina minnen av. Hon kom att fungera som ett slags farmor för mig och hon tog sig även an pappa och hans bror. Henne kom vi att umgås mycket med. Hon hade en kolonistuga som vi besökte på sommaren och varje jul bjöd hon på den traditionella tomten av bulldeg. Och så hade hon en fin hund.

Olavs och Veras skilsmässa blir klar i augusti.

Det är svårt att tro att det är sant, men dokumenten ljuger inte. Min farfar var inte som alla andra. Han måste haft en osedvanlig tro på kärleken och han trodde verkligen på framtiden och att allt skulle bli bättre. Synd att jag inte fick träffa honom. Han dog när han var i samma ålder som jag är nu, 53 år gammal. Vi vet säkert att han fick 11 barn, men det kan vara 12. På något sätt tror jag att jag kan förstå honom och även om jag tar avstånd från hur han agerade kan jag känna med honom. Han ville väl; allt talar får det. Han fick bara inte ihop drömmarna och visionerna med verkligheten. Det är inget brott, även om hans agerande moraliskt sett kan diskuteras. Det är min farfar och jag bär på hans gener och är inte helt olik honom, i alla fall till utseendet. Vi formas alla av både arv och miljö och det går inte att skilja ut det ena från det andra. Pusselbitar till vem jag är får jag från en lång rad olika håll. Farfar är en sådan pusselbit.

Vera och barnen bor på Gamlestadsvägen 19 E och i augusti börjar Gert i första klass på Nylöseskolan.

Vet inte om det var i första klass, men jag tror det, som pappa var klasskarat med sångaren Alf Robertsson. Vi var och lyssnade på honom för snart 30 år sedan, i Gamlestadens folkets hus. Pappa hälsade på honom efteråt men jag är inte säker på att Robersson mindes. Jag minns dock konserten väl. Pappa berättade som sagt inte så mycket om sin barndom. Idag vet vi varför. Han minns inte. Lite mer minns han nog med stöd i handlingarna, men inte så mycket. Han har berättat om alla barnen på gårdarna. Och en berättelse har fastnat. Det låg en stor kartong på gatan utanför och en pojke kröp in i den. Sedan kom en lastbil och körde över honom. På den tiden skyddade man inte barnen på samma sätt. Jag minns min egen barndom; hur mamma följde mig till skolan första dagen men hur jag och alla andra sedan gick dit själva, trots att vi tvingades korsa en större väg. När jag var liten frågade mamma vart jag skulle: Ut sa jag, och de roligaste lekplatserna var byggarbetsplatser, containrar, skogen och ån som rann genom samhället. Jag minns hur kamrater skadade sig, men ingen förolyckades som tur var.

Det var nog senare, men pappa har även berättat om ungdomsgården i Gamlestaden, om hur några äldre killar bildade band. Få kommer kanske ihåg dem idag, men på sin tid var de kända även utomlands: Spotnix. Pappa har också berättat, fast det är ett senare minne från 1958, om att jublet från Ullevi när Ingemar Johansson knockade Eddie Machen i första ronden, efter två minuter och 16 sekunder, hördes ända till Gamlestaden. Det är brottstycken av ungdomsåren jag fått ta del av. Mammas berättelser om sin uppväxt är mer sammanhållna och mormor som var den ende av mina mor och farföräldrar som fanns kvar har också berättat. Det är stor skillnad, om jag jämför. Idag vet jag mer, särskilt efter att ha läst och reflekterat över handlingarna.

Av allmänna medel har 37:56 betalats ut för Gert. Olav har betalat 198 kr och barnbidrag har erhållits i januari och februari med 43:34. För tvillingarna har betalats ut 199:22. Olav har betalat 205:96 för vardera barnet och barnbidrag utgått med 172:62 under året.

Kan inte vänja mig vid att det är min farfar, far och farbröder det handlar om. Det är så krasst och torrt. Lite som en väderleksrapport. Och eftersom det är myndigheternas handlingar innehåller det ju också lite väl närgången och privat information.

Olav skriver i brev den 22 september till Barnavårdsnämndens kravavdelning om orättvisa inbetalningar. Han har betalat underhåll med 50 kronor i månaden till Vera och 90 kronor för barnen. Han bor nu på Aspgatan i Göteborg. Han vill slippa införsel av lönen och vill betala in pengarna själv. Han var tilldömd att betala 40 kronor till vardera barn av Rådhusrätten.

Var det bara kontroll över ekonomin han sökte, eller tänkte han slingra sig och låta bli att betala? Antar att det förknippades med skam att kronofogden tog hand om lönen, och jag kan förstå honom. Fast han hade ju sig själv att skylla, det var ju hans barn.

Den 12 november upprättas mellan Olav och Elsa äktenskapsförord, som inlämnas till Rådhusrätten den 26 november. Där anges att Elsas egendom skall vara enskild egendom. Olav och Elsa gifter sig den 13 november.

Det är mitt intryck av Elsa att hon hade skinn på näsan. Hon var välutbildad och stabil, och även om hon inte kände till hela historien visste hon uppenbarligen så pass mycket att hon såg till att skaffa sig en trygghet. Kanske hade farfars liv sett annorlunda ut om han tvingats skriva äktenskapsförord tidigare? Tänk om ... det är en bedräglig tanke. Kontrafaktisk historieskrivning är vansklig att spekulera i. Det som faktiskt hände och skulle komma att hända räcker mer än väl som underlag för reflektion. Även om livet börjar bli lite mer stabilt för pappa är det mycket som ännu ligger dolt bakom framtidshorisonten. Återkommer om det.