Geni är man inte, det är något man upphöjs till. Och den som betraktas som geni har carte blance för allt som sägs efter det. Att ingen förstår vad geniet talar om ligger inte nödvändigtvis geniet i fatet, det kan till och med bidra till berömmelsen. Detta sätt att tänka och agera är djupt mänskligt. Drömmen om geniet har banat väg för både världsreligioner, revolutioner och forskarskandaler som Macciarini. Här finns även frön till diktatur, till miljövidriga beslut a la de som ledningen för VW tog för några år sedan, liksom New Public Management. Det som förenar exemplen och binder ihop tankefiguren är övertygelsen om att komplexa processer kan målstyras och drömmen om frälsaren och geniet.
Det handlar om självförtroende. Är man bara tillräckligt säker och får man bara tillräckligt många andras och gärna märkliga människors stöd spelar det mindre roll vad man säger för få vågar kritisera en. Mänskliga egenskaper som evolutionär sett gynnat kollektivet bär paradoxalt nog på frön till undergång. Individualism, narcissism, ekonomism och rädslan för det okända är samma andas barn.
Att vara bra på FORSKNING handlar om att vara bra på samverkan, kritiskt tänkande, analys och kreativitet. Visst mod att gå sin egen väg är viktigt att ha, men forskning är aldrig en soloprestation. Ändå är det så vi ser på och talar om forskning och forskningskompetens: Hur många publikationer har DU? Hur ofta citeras DINA texter? Hur mycket pengar har DU dragit in? Ingen människa är en ö, ingen forskar ensam. Forskningsresultat är alltid kollektiva. Att vi sedan väljer att endast belöna och upphöja en enda, den bäste, i kollektivet bakom och att både allmänheten och forskarkollegorna accepterar detta kulturellt upprätthållna system är en helt annan sak.
Vill vi verkligen utveckla forskningen, sprida kunskapen och höja kompetensen i samhället är det en annan syn på forskning och forskarkompetens som behövs. Det är inte fler hybrisanstrukna egoister som tar oss och samhället till nästa nivå. Drömmen om frälsaren som löser alla problem är lika orimlig i kyrkan som den är inom vetenskapen. Vad samhället behöver är fler som intresserar sig mer för kunskap, kritiskt tänkande, samtal och gemensamma ansträngningar. Och lösningarna som det kollektiva arbete resulterar i är ingens, det är allas. Olika människor är bra på olika saker och när man tänker och arbetar tillsammans når man längre än någon enskild kan göra på egen hand. Fast idag idealiserar och premierar vi de som är bra på att framhäva sig själva och sin egen förträfflighet.
Forskning kräver ödmjukhet inför allt man INTE vet. Tacksamhet för allt som alla andra gör och har gjort, liksom inför bidragsgivarnas generositet och det förstående man fått. Forskning kräver även solidaritet, med samhället och med allmänheten på vars uppdrag man arbetar. Excellens är närmast ett hinder, för det är allt för svårt att avgöra på något objektivt sätt eftersom alldeles för många äro kallade men förfärande få är utvalda. Det är alltid mer som förenar oss människor och vi är alla mer lika varandra än olika. Skillnaden mellan den som anses bäst och andra är oftast mycket liten och den skillnaden kan så gott som alltid mer än väl, i alla fall inom forskningen, mer än kompenseras för genom samverkan, solidaritet, ödmjukhet och tacksamhet.
Är det KUNSKAP vi vill ha är det samtal, samverkanskompetens och gemensamma ansträngningar vi behöver. Är det GENIER vi letar efter är risken överhängande att vi får en ny Macciarini. Kunskap är alltid resultatet av kollektivt arbete.
Det handlar om självförtroende. Är man bara tillräckligt säker och får man bara tillräckligt många andras och gärna märkliga människors stöd spelar det mindre roll vad man säger för få vågar kritisera en. Mänskliga egenskaper som evolutionär sett gynnat kollektivet bär paradoxalt nog på frön till undergång. Individualism, narcissism, ekonomism och rädslan för det okända är samma andas barn.
Att vara bra på FORSKNING handlar om att vara bra på samverkan, kritiskt tänkande, analys och kreativitet. Visst mod att gå sin egen väg är viktigt att ha, men forskning är aldrig en soloprestation. Ändå är det så vi ser på och talar om forskning och forskningskompetens: Hur många publikationer har DU? Hur ofta citeras DINA texter? Hur mycket pengar har DU dragit in? Ingen människa är en ö, ingen forskar ensam. Forskningsresultat är alltid kollektiva. Att vi sedan väljer att endast belöna och upphöja en enda, den bäste, i kollektivet bakom och att både allmänheten och forskarkollegorna accepterar detta kulturellt upprätthållna system är en helt annan sak.
Vill vi verkligen utveckla forskningen, sprida kunskapen och höja kompetensen i samhället är det en annan syn på forskning och forskarkompetens som behövs. Det är inte fler hybrisanstrukna egoister som tar oss och samhället till nästa nivå. Drömmen om frälsaren som löser alla problem är lika orimlig i kyrkan som den är inom vetenskapen. Vad samhället behöver är fler som intresserar sig mer för kunskap, kritiskt tänkande, samtal och gemensamma ansträngningar. Och lösningarna som det kollektiva arbete resulterar i är ingens, det är allas. Olika människor är bra på olika saker och när man tänker och arbetar tillsammans når man längre än någon enskild kan göra på egen hand. Fast idag idealiserar och premierar vi de som är bra på att framhäva sig själva och sin egen förträfflighet.
Forskning kräver ödmjukhet inför allt man INTE vet. Tacksamhet för allt som alla andra gör och har gjort, liksom inför bidragsgivarnas generositet och det förstående man fått. Forskning kräver även solidaritet, med samhället och med allmänheten på vars uppdrag man arbetar. Excellens är närmast ett hinder, för det är allt för svårt att avgöra på något objektivt sätt eftersom alldeles för många äro kallade men förfärande få är utvalda. Det är alltid mer som förenar oss människor och vi är alla mer lika varandra än olika. Skillnaden mellan den som anses bäst och andra är oftast mycket liten och den skillnaden kan så gott som alltid mer än väl, i alla fall inom forskningen, mer än kompenseras för genom samverkan, solidaritet, ödmjukhet och tacksamhet.
Är det KUNSKAP vi vill ha är det samtal, samverkanskompetens och gemensamma ansträngningar vi behöver. Är det GENIER vi letar efter är risken överhängande att vi får en ny Macciarini. Kunskap är alltid resultatet av kollektivt arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar