Rekordårens baksida 9

Äntligen börjar livet hitta något slags ordning för min far och hans bror. 1950-talet har jag hört berättats om och jag har även fått ärva lite saker. Serietidningar, till exempel. Illustrerade Klassiker, till exempel. Efter det som hände kunde det knappats blivit värre, annars hade mitt liv sett helt annorlunda ut, om jag ens funnits. Enkelt är det dock inte, inte för den som är fattig.

1952. Vera, Gert och Ove bor på Gamlestadsvägen och hyran är 116:- /månad. Vera får i september socialhjälp med 150:- per barn och hyran betald. Barnen går på Nylöseskolan.

Olav flyttar i januari till Uddevalla med sin nya familj och den 8 november föds en dotter som skulle visa sig bli hans sista barn, hans 11e (eller kanske 12e kända) barn.

Gert är sommarbarn hos en familj i Lindome.

Vera besöker den 14 november Barnavårdsnämndens byrå, och i protokoll därifrån står skrivet att Gert och Ove är ”nödställda” och kommer till Vidkärrs barnhem den 17 november. Gert blir mycket ledsen och han vantrivs och har hemlängtan.

Ändå flyttas han?! Obegripligt, med utgångspunkt dagens syn på barn. Fast beslutet byggde nog inte enbart på barnens situation. Farmor mådde inte bra, hon var av förklarliga skäl bräcklig.

Vera läggs in på Jubileumskliniken den 20 november för bröstoperation.

Även om livet trots allt normaliserats någorlunda släpper myndigheterna inte bröderna för en sekund. Och i ljuset av dagens resonemang kring hur man ska hantera flyktingar ekar det påfallande bekant. Inget är nytt under solen och även om historien inte upprepar sig finns det en begränsad repertoar att hämta inspiration ifrån när man "uppfinner" åtgärder.

Barnavårdsnämnden vill ha åldersbetyg för Gert och Ove från Pastorsämbetet i Gamlestaden den 24 november. Carl Johans församling har uppgett att flyttning ej var anmäld till Gamlestaden. I en anmälan den 6 december från Barnavårdsnämnden till Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län står att utvisning till Tyskland ej bör ske för Gert och Ove.

Till vad skulle de kunna utvisas? Detta att myndigheten framhärdar, under så lång tid, trots alla avslag, är det mest obegripliga i hela den här historien.

Pojkarna får gå på Torpaskolan, som invigdes 1951. De går i femte respektive tredje klass.

Gert är enligt barnhemmets journal mager och gracilt byggd. Han väger 36,1 kg, är 152 cm lång och han har ett operationsärr efter blindtarmsoperation. Han är ej lättillgänglig, men ej direkt besvärlig i skolan. Som förklaring till att han är neurotiserad hänvisas bl.a. till att mamma Vera en gång sagt att pappa Olav var död och att Gert sedan mött pappa ute! Det står också att Gert läst om Ingvars död i tidningen och att inte mamma berättat det först.

Fortfarande efter alla dessa år häpnar jag över alla nya detaljer och pusselbitar som ger mig en bättre bild av min far. Jag kommer aldrig att förstå, men med ledning av det jag läser inser jag hur mycket han tvingats jobba med och övervinna för att bli den välfungerande och plikttrogne samhällsmedborgare och omhändertagande, välmenande pappa som jag lärt känna genom att växa upp och leva med honom. Jag får dock inte ihop de olika bilderna, och jag kommer aldrig att på riktigt kunna förstå vad han och hans bror tvingades gå igenom som barn.

Utanför det som en gång var Vidkärrs barnhem restes en staty för ett antal år sedan. Läser om barnhemmet och den där statyn på Wikipedia:

Tusentals barn har genom åren bott på Vidkärr.[3] Kända personer som tillbringat delar av sin barndom på Vidkärr är exempelvis trubaduren Bengt Sändh, dennes bror Kent Sänd, artisten Morgan Alling, mördarna Leif Axmyr och Leif Peters. 

Som förövare till övergreppen pekas framförallt en läkare och två föreståndarinnor ut, men även annan personal och andra barnhemsbarn.[3 

Skulpturen Ensam av Margareta Ryndel utanför Vidkärrs barnhem hade tidigare en plakett med texten: "Under åren 1935-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet."[4] Detta upprörde många före detta barnhemsbarn[5] och texten har därför tagits bort av Park- och naturförvaltningen.[6]

Bengt Sändhs bror tog livet av sig, och Morgan Allings berättelse om sin uppväxt uppvisar påfallande många likheter med min fars och farbrors. Många har vittnat om AVSAKNADEN av kärlek och omtanke, och pappa har sitt alldeles egna minne av personalens brist på empati och förståelse.

När det serveras bruna bönor på barnhemmet och Gert inte äter upp det under sin lunchrast, så ställs tallriken undan i ett skåp och när han kommer tillbaka från skolan på eftermiddagen tas tallriken fram igen och han blir tillsagd att äta upp maten, som då är kall. Han klarar inte detta och lyckas smussla ner portionen i byxfickorna och kan senare tömma dem på toaletten. Han får gå till sängs utan mat på kvällen. Nästa gång bruna bönor serveras får han ångestkänslor.

När jag var liten tyckte jag det var lite roligt att pappa avskydde bruna bönor. Han åt allt annat, men aldrig någonsin åts det bönor hemma. Det är först på äldre dagar som jag äter bönor, fast dock inte bruna bönor, inte med brunsås och sirap. Idag har jag svårt att se det roliga. Det är ingenting annat än en tragisk ögonblicksbild av 1950-takets syn på barnuppfostran.

Till julen får Gert på barnhemmet förtroendeuppdraget att gå till konfektfabriken Turion i Gårda för att hämta godis till barnen.

Mormor Emma dör i urinförgiftning på Vasa sjukhus den 31 december.

Vera har stöd och hjälp av sin bror Roland, som bor med sin familj i Göteborg.

Sakta, sakta antar livet ett slags normal vardag, och pappa kan finna sig tillrätta allt mer i tillvaron. Än är dock prövningarna inte över.

1953. Den 3 januari väger Gert 37,7 kg. I mars skrivs i journalen att han trivs bättre på barnhemmet. I april väger han 38,5 kg och även ett svalgprov görs. Det misstänks att han har fått scharlakansfeber och Gert läggs in på Epidemisjukhuset, där han får stanna till den 25 april. Då är vikten 37,6 kg. Den 5 maj väger han 39,4 kg och är mera harmonisk.

Vid fall under lek på berget i parken på barnhemsområdet uppstår en skada på handen.

En avgörande och, tror jag, vattendelande händelse, inträffade. Här tror jag, det är min tolkning, att min far och min farbrors liv delades upp. Både påverkades och pappa valde härefter sin väg och min farbror valde sin. För mig är det kanske den berättelse som alla starkast tagit sig innanför huden på mig. Det gör ont att läsa, och jag känner lika mycket med båda. Pappa satt på en lektion och min farbror hade fått tillsägelse om att sitta i samma sal för att arbeta med andra saker; han var ju tre år yngre och gick i en annan klass. Detta hade pappas lärare inte informerats om, och han reagerade på följande sätt:

Ove blir orättvist behandlad av en lärare på Torpaskolan. Han får ett slag över kinden med en nyckelknippa. Ove tar så illa vid sig, att han bränner sina skolböcker och uteblir från lektionerna i tre dagar. Läraren betalar honom senare 10 kronor som ”plåster på såren”. Som straff för bokbränningen får Ove inte göra besök hemma hos mamma på Gamlestadsvägen under tre helger. Barnen får annars under våren gå hem till mamma på söndagarna.

Pappa och min farbror har valt helt olika vägar genom livet. Oves tillit till samhället har aldrig riktigt återupprättats, och jag förstår honom fullt ut. Han har varit ett stort föredöme för mig genom livet, särskilt när jag känt mig instängd och trängd. Han är en mästare på att se glädjen och värdet i det lilla och han kan göra varje dag till en fest. Han blev en rebell även om han inte valde den vägen. Samhällets företrädare tvingade honom att bli det. Kanske blev både pappa och hans bror vuxna, just där, just då. Misshandeln av min farbror var kanske det sista, slutgiltiga beviset på att ingen av dem kunde lita på samhället. Var och en valde sin väg, utifrån sina förutsättningar. Min väg kom att bli någonstans mitt emellan min fars och min farbrors.

Vera har i juni blivit starkare. Hon bor nu tillsammans med en man, Sven-Erik Höglund.

En lite rolig detalj i sammanhanget är att denne Höglund, som jag träffade som barn eftersom pappa höll kontakten med honom hela hans liv, sedermera, efter att farmor gått bort, gifte sig med en ganska mycket yngre kvinna. Hon lever nog inte längre, men hennes minne lever vidare. Korvkiosken bakom hotell Eggers i Göteborg, som hon ägde, heter fortfarande Höglunds. Och det var alltså min farmors kavaljer under några år på 1950-talet.

När Gert skrivs ut från barnhemmet den 10 juni är vikten 39 kg. Lite senare i juni får Gert komma till sommarhem. Det är hos Gerda och Yngve Karlsson i Tranum nära Lidköping i Skaraborg. De har bondgård med kor och grisar m.fl. djur.

Här hittade pappa äntligen vuxna människor som tog hand om honom. Och han höll kontakten med dem under resten av deras liv. Alla mina somrar, många jular, lov och helger tillbringade vi på gården. Jag trivdes så bra där att jag genom så gott som hela skoltiden drömde om att själv bli bonde. På ålderns höst frågade paret som inte hade några egna barn om pappa ville bli adopterad av dem. De ville på det sättet säkra sin ålderdom, och så blev det. Jag har väldigt många fina minnen från Tådene!

På hösten fortsätter han sin skolgång i Nylöseskolan under sjätte läsåret.

Pappa gick bara sju år i skolan. Så därför kan man verkligen säga att han blev vuxen tidigt, särskilt med tanke på hur mycket erfarenheter han redan skaffat sig.

Sina första 12 år bor Gert på olika barn- och sommarhem under sammanlagt cirka 7 år.

Berättelsen om min fars "bortglömda" liv är snart till ända, men det blir två bloggposter till i serien. Än finns det saker att förtälja.