Intelligens 1

SvD kör en artikelserie om intelligens i sommar. Väcker både en hel del tankar och lust att skriva. Vad är intelligens och vad krävs av den som gör anspråk på att vara intelligent? Är det en individuell egenskap, finns det genier, eller handlar det om ett kollektivt fenomen? Är jag intelligent? Som sagt, många frågor finns det. Det är Torbjörn Elensky som skrivit just den här artikeln och han inleder med ett tänkvärt exempel.

I mitten av 80-talet gjordes en ny säsong av den gamla klassiska tv-serien ”The twilight zone”, ”Skymningszonen”, som blandade mysterier med sci-fi, skräck och amerikansk helyllemoralism. I en episod, ”Examination day”, skildras ett framtida samhälle där allt går som smort, det är rent, utopistiskt perfekt och alla invånare måste göra ett obligatoriskt IQ-test då de fyller 12 år.

Dickie Jordan, avsnittets huvudperson, är tvärsäker på att det kommer att vara en lätt match att klara testet. Hans föräldrar blir nervösa av sonens stöddighet, men han låter sig inte påverkas.

Han klarar alla testets delar med bravur. När det är avklarat och hans föräldrar väntar hem honom får de i stället ett brev där de meddelas att sonen avlivats på grund av för hög IQ. Hans intelligens är överflödig. Den anses skadlig för den samhälleliga harmonin.

Tänker här på mitt arbete som akademiker, vilket inte kräver någon intelligens även om många tror det. Visst underlättar det och ska man forska går det inte att vara korkad, men man blir inte automatiskt smart för att man studerar på högskolan. Att vara smart handlar om att se (existerande) lösningar och mönster där andra bara ser oordning, om att hitta NYA lösningar och om att kunna tänka utan hänsyn till imaginära boxar och normer som säger hur man bör göra. Jag har alltid varit bra på att lösa problem som kommer i min väg, dock sällan på konventionella sätt. Jag hittar mina lösningar, på mitt sätt, och så länge det fungerar ser jag inga problem. Fast i en organisation som allt mer handlar om att följa regler och manualer och allt mindre om kritisk analys och ny-tänkande kan förmågan att lösa problem på okonventionella sätt uppfattas som i bästa fall överflödig och i värsta som ett problem. För mig blir det allt svårare för varje år som går att finna mig tillrätta i akademin. Det känns allt mer och allt tydligare som att mitt sätt att tänka och närma mig världen och kunskapen uppfattas som skadlig. Det oroar mig att allt fler aspekter av livet, och idag även undervisning och forskning, standardiseras och kontrolleras av experter på system för utvärdering. Vi håller på att skapa ett standardiserat samhälle där det handlar om att tänka rätt, inte om att tänka fritt, vilket är förödande för utvecklingen av intelligens, både hos individer och samhället som helhet. Best practice är målet, men det är ett relativt begrepp och den som är bäst är inte nödvändigtvis bra i en objektiv mening. Verkligheten förändras hela tiden och låser man fast sig i en vana eller bygger ett samhälle på rigida regler som ska följas till varje pris kommer vardagen kanske att flyta på utan problem, men skyddet mot det oväntat oväntade som alltid förr eller senare inträffar utarmas. Kontroll, måluppfyllelse och överblick har ett pris kopplat till sig och det priset är minskad flexibilitet och behov av konformitet. Därför är frågan om intelligens viktig att samtala om, för intelligens handlar INTE om att följa regler utan om att undanröja problem, hitta lösningar och skapa nya regler som fungerar.

Novellen historien bygger på publicerades först i Playboy, ser jag när jag googlar efter den och hittar den på Wikipedia. Jag mindes den på ett ungefär, och sökte på ”short story where intelligent children are eliminated”. Wikipediaartikeln om avsnittet var den första träff jag fick.

Just den typen av problem älskar jag att ge mig i kast med, att hitta saker på nätet som man bara vagt kommer ihåg. Det ena ger det andra och rätt som det är hittar man svaret. Där är det bra att vara intelligent, att kunna kombinera olika sökord för att hitta informationen man söker. Nätet svämmar över av information och idag krävs att man vet hur man söker för att kunna finna svar. Det räcker inte att lära sig hantera Googel, för Googel är bara ett verktyg. Tänker på huvuddatorerna i många science-fiction serier från förr, där datorn gav besättningen alla svar på alla frågor. Det var så man tänkte sig datorer på den tiden, som ett slags superintelligens. Det är drömmen om geniet personifierad, men det är inte så intelligens fungerar. Intelligens handlar om förmågan att hantera det vi INTE vet. I samma stund som vi vet är det andra egenskaper som behövs, där och då är intelligens närmast överflödigt. Som jag ser det tränger sig drömmen eller myten om geniet olyckligtvis in mellan och påverkar synen på intelligens och i förlängningen även kunskapssynen.

Tack vare att jag kunde sätta ihop en sökrad utifrån ett vagt minne av en tv-serie jag sett för 30 år sen hittade jag den referens jag sökte. Förstärkte eller försvagade min mobil min intelligens?

Jag menar att det krävs intelligens för att finna det man söker på nätet. Förlitar man sig helt och hållet på mobilen eller någon sökmotor kommer man på kort sikt att få problem att finna det man söker (om det man söker inte är standardiserat och vanligt, vilket det ofta är, men för att tillfredsställa sådana behov har det aldrig krävts intelligens), och på lång sikt, om det sättet att lösa problem blir norm, kommer det att innebära att intelligens i den betydelse av ordet som jag värnar kan komma att uppfattas som överflödigt eller som problematiskt.

Talet om och synen på den så kallade mänskliga faktorn skrämmer mig lika mycket som den där gamla TV-serien. Intelligens är en bräcklig egenskap som kräver gemensamma ansträngningar för att kunna utvecklas och kollektivt erkännande för att kunna komma mänskligheten till gagn.