Rekordårens baksida 10

Från och med nu blir anteckningarna mer "normala". Pappa och hans bror bor stadigvarande hemma och äntligen hittar livet en lunk och blir överskådligt på ett helt annat sätt än tidigare. Farmor mår dock aldrig riktigt bra, och hon kom att må dåligt i perioder under återstoden av sitt liv.

1954. Gert går i Nylöseskolan under vårterminen och sedan på sommarlovet kommer han tillbaka till Gerda och Yngve som sommarbarn. Höstterminen går han i Gamlestadsskolan och börjar då i sjunde klass.

Detta att få komma tillbaka till en plats där man trivts måste ha känns fint, och jag förstår att pappa höll kontakten med dem. Jag kände aldrig att de blev som min farmor och farfar, men jag trivdes som sagt på gården och lekte med grannbarnen, hjälpte till med skörden och där fanns även en hund som jag verkligen tog till mitt hjärta: Murveln.

Olav flyttar i december med sin familj till Jämtland.

1955. Vårterminen går Gert på Gamlestadsskolan. Den 11/5 är det hälsoundersökning och Gert är 162 cm lång och väger 45,2 kg. Dessa anteckningar skrivs in i en Arbetsbok. Allmäntillståndet är gott. Han tillbringar sommaren hos Gerda och Yngve igen och är sedan under höstterminen tillbaka på Gamlestadsskolan. 

Som sagt. Livet börjar anta en form. Jag skrev i förra posten att pappa gick sju år i skolan, men det ska vara åtta år. Vet inte varifrån jag fått uppgiften ifrån, men åtta år ska det vara. Mamma gick något fler år och tog realen. I samma stund som jag tog min första tenta hade jag med andra ord passerat mina föräldrar utbildningsmässigt. Mina barn får det svårare. Antar att det är så klassresor fungerar. Det är ingen resa man gör på egen hand, det är en lång process som löper över generationer. Det tog lång tid för mig att känna mig bekväm och hemma i den akademiska miljön, men nu när jag kännner så kan mina barn ta hjälp av den känslan, om de önskar och vill. Fast det är inte givet. De kommer inte från en akademikerfamilj. Jag är relativt ensam om att ha studerat på högskolan i släkten. Pappas halvsyster är läkare, men annars är den sammanlagda summan högskolepoäng i familjen låg.

1956. Vårterminen går Gert på Gamlestadsskolan och han avslutar grundskolans åttonde klass. På våren blir han konfirmerad. Den 14 juni är han 166 cm lång och väger 50,3 kg. Han får sin ”Arbetsbok för minderårig” av skolan, där hälsotillståndet skall antecknas så länge han är minderårig. Mamma Vera är med Gert på Arbetsförmedlingen när han skall söka arbete. Förmedlaren frågar vad han helst vill arbeta med och Gert svarar att han gärna vill bli murare. Mamma Vera avstyr detta och tycker att han är alldeles för klen och i stället får han arbete på SKF:s bibliotek som springpojke.

Pappa bliv SKF trogen och arbetade där tills han gick i pension. Han blev med tiden chef för biblioteket, dels beroende på grund av sin noggrannhet, dels beroende på att övriga slutade och arbetet effektiviserades. Sedan la man ner biblioteket och han blev chef i kontorsbutiken. Jag minns hur roligt det var att få följa med honom på jobbet som barn, och senare när jag arbetade som bagare på Avenyn kom han ofta om mötte mig efter jobbet och bjöd på lunch när han hade ärenden i stan. Vi pratade inte så mycket med varandra när jag var barn, men under de där åren kom vi varandra nära. Det finns ett slags före och efter i vår relation, före och efter fjällvandringen vi genomförde 1997 (tror jag det var). Idag förstår jag mycket bättre varför vi hade svårt att nå varandra. Han hade sina problem och jag mina. Det tar tid att finna sig själv och läka sina sår. Livet rullar obönhörlig vidare.

Farfar Gustaf dör den 29 december i Göteborg.

1957. Gert och Ove blir svenska medborgare i februari och även Olav sedan i oktober.

Äntligen, med tanke på att de bott här i hela sina liv, med en svensk mamma dessutom. Pappas sökande efter kontakt med sin far smärtar att läsa om, liksom farfars ovilja att hålla kontakt.

Gert åker på sin moped till Uddevalla för att söka upp pappa Olav. Då Olav med sin familj flyttat till Jämtland sker detta utan resultat.

I december väger Gert 63 kg och är 173 cm lång.

1958. Morbror Roland dör i cancer den 11 september.

Gert letar i telefonkatalogen och hittar Olavs adress i Jämtland, dit han skriver ett brev. Senare svarar Olav att han skall köra till Göteborg för att titta på lägenhet eftersom familjen har för avsikt att flytta dit nästa år.

I december är Gert 181 cm lång och väger 71,5 kg. I Arbetsboken antecknas att besiktningsläkaren inga anmärkningar har att göra, och att hälsotillståndet är gott.

Livet är svårt att förstå sig på och alla har sina problem att brottas med. Bara för att jag inte behövs genomleva något av det mina föräldrar tvingats gå igenom betyder inte att jag självklart kan känna tacksamhet. Det kan man bara göra om man själv vet om vilka alternativen är. Jag är självklart tacksam, men det är på ett mer filosofiskt och rationellt plan. Känslomässigt har jag svårt att vara tacksam, för jag har så klart också påverkats och det sammanhang jag vuxit upp i var som det var och där betraktades jag som annorlunda på fler sätt än jag tror någon annan än jag som upplevt det så att säga inifrån kan förstå. Min historia är på inget sätt spektakulär och jag har inga myndigheter att skylla på. Ändå har det många gånger varit enormt jobbigt. Idag är jag tacksam och skulle inte vilja byta, men under resans gång har jag många gånger önskat mig något annat. Bättre sent än aldrig, men det kan kännas lite surt att först vid närmare 50 finna ro. Fast å andra sida är det nog många som aldrig gör det.

Nästa post blir den sista. Där träffas mina föräldrar och där dyker jag upp.