Avakademiseringen av universitetet och den högre utbildningen

När jag blev doktorand blev jag det för att jag ville forska, det vill säga söka ny kunskap och lära mig mer om vad kunskap är och var gränsen för det vetbara står att finna. Innan jag började studera hade jag en fast anställning som jag sa upp för att jag ville vara fri. Tryggheten som anställningen gav mig uppskattade jag så klart, men arbetet jag utförde var andefattigt och föga utmanande. Livet gick på tomgång och eftersom arbetet var ansträngande orkade jag inte ägna fritiden åt det jag drömde om och längtade efter; läsa, tänka och samtala om livet, samhället, historien, framtiden och kunskapen. Till slut kom jag till en punkt där jag inte tyckte att jag hade något att förlora, så jag sa upp mig och började läsa in gymnasiet. Sedan vågade jag språnget in i akademin. Väl där upptäckte jag en helt ny värld. Efter att den första chocken över hur mycket man var tvungen att läsa för att klara sig hade lagt sig växte sig känslan på mig, om att det var här jag ville vara. Akademin blev min värld och sökandet efter ny kunskap skänkte livet mening. Enda problemet var att jag levde på lånade pengar och utmätt tid. Då fick man ta lån under 12 terminer, det vill säga sex år. Även om jag var fattig och egentligen inte hade någon fritid, för när jag inte pluggade jobbade jag extra, var åren som student mina allra lyckligaste. Jag levde min dröm och kände att jag ville vara kvar i akademin, om jag bara kunde hitta en möjlighet och få det att fungera.

Efter två misslyckade försök att bli doktorand, där jag inte hade någon riktig plan för avhandlingen eftersom jag var allt för skärrad och kunde inte eller vågade inte tro att jag hade vad som krävdes av mig, blev jag vid det tredje försöket, där jag verkligen tänkt till och gjort en hållbar plan för arbetet, antagen som doktorand på etnologiska institutionen vid Umeå universitet. Det vill säga, jag fick tillgång till handledare och fick möjlighet att bedriva forskarstudier. Försörjningen fick jag klara på egen hand och min back-up bestod av möjligheten att ta någon eller några terminer med mer studielån. Jag vill inte idealisera den där tiden. Doktorandåren var inte lika euforiskt lyckliga som studietiden på Göteborgs universitet. Nu var det mer på allvar, och osäkerheten var tidvis pressande. Jag hade turen att bli erbjuden försörjning under nästan två år, men sedan satt jag där med en halv avhandling, utan försörjning och utan möjlighet att ändra ämne. Under de följande två åren arbetade jag i mindre projekt och var arbetslös. Sedan hade jag och tre kollegor tur i ansökningslotteriet. Två års säkrad försörjning innebar att avhandlingen ekonomiskt var i hamn. Återstod bara den intellektuella delen, forskningen, skrivandet, seminarierna och konferenspresentationerna. Jag kämpade med självförtroendet och mot klockan. När projekttiden löpt ut hade jag fortfarande inte blivit helt klar, men det återstående arbetet handlade mest om formaliteter. Jag fick en halvtidstjänst som adjunkt och undervisade i Umeå den ena veckan och skrev på avhandlingen och hade hand om mina barn där hemma i västkusten den andra. 2003, den 6e juni, på svenska flaggans dag, disputerade jag.

Så såg min doktorandtid ut, och så såg förutsättningarna ut. Det fanns inga garantier för någonting. Att bli antagen som doktorand var en möjlighet, och resten var helt och hållet upp till mig som doktorand. Visst var det jobbigt, men varför skulle en så pass viktig och ansvarsfull syssla som forskning vara enkel, fylld av rättigheter, hjälp och stöd? Varifrån kommer idén att forskare behöver curlas, och framförallt: vad händer med kunskapen om forskarens personliga engagemang och ansvar för studierna, resultatet och kvaliteten utarmas? Det är Inger Enkvist som får mig att tänka på dessa saker, i en artikel från i våras i SvD. Hon skriver där om universitetens problem att försvara den genuina forskningen, det vill säga den forskning som jag fick chans att ägna mig åt som doktorand.

Universiteten har hittills blivit mindre kritiserade än andra samhällssektorer, men det finns allvarliga problem med hur forskning styrs i Sverige. Susan Haack, en engelsk-amerikansk specialist på vad kunskap är, en epistemolog, talar om olika typer av forskning. 

Den genuina är den där forskare utgår från en fråga, funderar ut en metod för att svara på frågan, genomför undersökningen och kommer fram till ett svar. Eftersom proceduren är tydlig, kan svaret användas av andra forskare för att gå vidare. Denna typ av forskning är i dag på många områden snarast ett undantag.

Som doktorand på 1990-talet -- innan doktorandutbildningen reformerades, formaliserades och styrdes upp -- handlade studierna om att på egen hand och tillsammans med doktorandkollegor, handledare och seniora forskare, lära sig vad forskning är och hur ny kunskap kan produceras. Varje vecka stöttes och blöttes dessa frågor, diskuterades andras artiklar och egna texter i det högre seminariet (för min del i Umeå den ena veckan och i Göteborg den andra). Tiden för administration, kursplanearbete, möten och annat var försumbar. Som doktorand kunde jag ägna i princip all arbetstid åt forskning och kunskapsutveckling. Tilliten till mig var stor eftersom jag på egen hand fick ansvara för min egen försörjning, och ansvaret som vilade på mina axlar var stort och skrämmande men också oerhört utvecklande och stimulerande eftersom det gav min frihet att utvecklas som forskare helt och hållet på mina egna premisser och med utgångspunkt i mina förutsättningar och intressen. Min avhandling, som är en monografi, är resultatet av genuin forskning. Även om jag rodnar över resultatet idag är jag stolt över arbetet och glad över att kunna konstatera att den fortfarande läses. (Förlaget har inte längre råd att lagerhålla boken så jag har några kartonger här hemma, och om någon vill läsa kan ni maila mig så postar jag med glädje ett exemplar. Den finns även som e-bok ...). Även om jag inte kommer fram till några banbrytande resultat lärde jag min enormt mycket om forskningens och kunskapsutvecklingens villkor, och jag vet att avhandlingen har använts i arbetet med att öka jämställdheten i transportarbetaryrket och på förarutbildningarna.

Forskning som inte utgår från en klar fråga, producerar inte heller något klart svar. Bland dagens forskningsrapporter och doktorsavhandlingar finns inte så få texter som återger allmänna synpunkter på ett ämne och som utan att ha fel i detalj ändå inte för ämnet framåt. Haack talar om låtsasforskning, något som är fake.

En annan typ av låtsasforskning är den där forskaren redan från början har bestämt vilket resultatet ska bli och som Haack benämner sham. I den kategorin återfinns forskning på öppet politiserade områden som miljö, utbildning och vissa medicinska specialiteter.

Forskaren kan ha fått medel just för att producera en ”vetenskaplig” rapport som statsmakterna eller något företag kan hänvisa till. Hit hör också forskning inom humaniora och samhällsvetenskap som använder politiserade teorier. Sådana forskare arbetar inte vetenskapligt, fast de verkar inom vetenskapsområdet.

I Sverige finns en speciell fake–variant, nämligen doktorsavhandlingar som undersöker ett starkt begränsat material med ett batteri av metoder. Forskaren får sin doktorstitel, men avhandlingens resultat intresserar inte någon.

Tendensen har drivits på av en reform från 1999 som säger att universiteten ska betala en doktorand full lön under fyra år och denne ska bli helt klar med sin avhandling på den tiden. För att detta ska vara möjligt, väljer man inte sällan små, små ämnen och välkända metoder, och doktorsavhandlingen blir ett ”gesällprov”.

Idag är doktorandutbildningen förändrad i grunden. Det högre seminariet existerar i princip inte längre. Doktoranderna har lön och är anställda, följer en detaljerad kursplan och skriver artiklar tillsammans med sina handledare, vilka sammanställs i en volym som lösligt hålls samman av en kappa (som få verkar bry sig om eftersom bara publicerade artiklar räknas som meriter). Doktorandtiden uppfylls idag av annat än kunskapsutveckling, av administration, möten och planläggning samt uppföljning och utvärdering (av planens genomförande). Handledarna ansvarar för att processen drivs framåt och att det blir en avhandling klar efter fyra eller fem år, beroende på hur mycket undervisning doktoranden utför under tiden. Att vara doktorand idag är som vilket jobb som helst, och dagens doktorander klagar följaktligen ofta på att de inte har tid att gå på seminarier som inte ligger helt i linje med det egna avhandlingsämnet. Dagens doktorander fostras till strateger och regelföljare. Förståelsen för forskning generellt har minskat drastiskt i takt med att allt fler allt mer tvingats rikta in sig på att bli publicerad i en eller några få tidskrifter där alla skriver om liknade saker, med samma metod och med stöd i ett fåtal, liknande teorier. Den genuina forskningen som jag och mina vetenskapliga generationskamrater fostrades i håller på att försvinna. Det högre seminariet där jag formades till forskare och akademiker, seminariet där kunskapen stod i centrum (istället för publiceringsstrategier) existerar inte längre. Akademin håller på att avakademiseras. Därmed utarmas, i alla fall på sikt, förståelsen för genuin kunskap och förmågan att tänka nytt, i akademin och även i samhället som därmed blir allt mer instrumentellt och standardiserat. Skyddet mot det oväntat oväntade är obefintligt. Högskolan lever upp till direktiven och gör skäl för ersättningen genom att producera allt fler doktorander och avhandlingar, men forskningens innehåll blir tunnare och förståelsen för vad forskning är minskar. Det är allvarligt.

Universiteten har inte försvarat det som Haack kallar genuin forskning. Alla mått som inte är kvalitetsmått bidrar till en stegvis ökande inre korruption av universitetet som intellektuell verksamhet. Det var inte oväntat att kvaliteten på avhandlingarna skulle bli ett problem, när handledare ombads ”producera” doktorsexamina på fyra år samtidigt som doktorander arbetsrättsligt skulle ses som anställda. Universiteten har accepterat att låta sig göras om till en typ av yrkeshögskola.

Ny och genuin kunskap kan aldrig produceras enligt en på förhand uppgjord plan, för sådana planer kan bara skapas om man vet vad man ska komma fram till. Till det yttre ser allt ut som vanligt i akademin, men detaljgranskas vardagen och verksamheten inser man snart att dagens akademiker sysslar med helt andra saker än gårdagens forskare och lärare. Det talas om kvalitet, kreativitet, bildning och kunskapsutveckling, men det är oftast bara ord och något man vill ge sken av. Den som försöker ägna sig åt genuin forskning märker omgående hur svårt det är och hur marginaliserad man blir, för det räknas inte och ses därför som slöseri med tid. I bästa fall betraktas strävan efter genuin kunskap som meningslös, och värsta fall som ett uttryck för illojalitet mot uppdraget.

Svenska universitet producerar nu en hel del ”forskning” som knappast kan kallas vetenskaplig, vilket leder till förvirring. Om vi vill reservera beteckningen ”forskare” för dem som ger oss ny kunskap, kanske vi skulle kalla de andra ”metodtillämpare”? Fast alla följer ju inte metoder, och de kanske kan kallas ”textproducenter”?

Det skrivs artiklar som aldrig förr. Mängden vetenskapliga texter ökar närmast exponentiellt. Dagligen får jag erbjudande om att skriva artiklar eller blir inbjuden att ingå i redaktionsråd för olika mer eller mindre seriösa tidskrifter. Publicera dig eller försvinn, är mottot för dagens akademiker. Jag sökte mig dock inte till akademin för att tillämpa metoder eller för att producera text för textproduktionens skull. Jag sökte mig till forskningen för att få möjlighet att ägna mig åt nytänkande, kunskapsproduktion och intellektuell utveckling. Idag känner jag allt mer att möjligheterna att göra det jag utbildades i och fostrades till som doktorand kringskärs. Arbetet som lektor liknar allt mer arbetet som bagare, där jag stod vid ett bord och producerade standardiserade varor enligt lagen om utbud och efterfrågan och med fokus på verksamhetens ekonomiska lönsamhet. Akademin är allt mindre akademisk för varje år som går, vilket gör att andra egenskaper än forskarens och de intellektuellas blir tongivande ledande i organiseringen av vardagen. Forskare betraktas allt mer som ett särintresse i samhället och forskning ses som en (onödig?) kostnad.

Faran är att när den intellektuella miljön tillåts bli medioker, kommer intelligenta och energiska unga personer att söka sig till andra områden eller andra länder.

Om jag bara kunde hitta en bättre plats att vara och verka på skulle jag troligen byta miljö, men än så länge och trots alla försämringar av det akademiska klimatet känner jag att högskolan är den bästa platsen för mig. Fortsätter utvecklingen är det dock bara en tidsfråga innan jag väljer att lämna och göra något annat. För en som har fått smaka på kunskapens delikata frukter är allt för plågsamt att tvingas vara på den plats där det en gång sjöd av liv och intellektuell stimulans.