Posthumanism, en humanism för en ny mänsklighet 3

Om Flyktlinjer, mitt bloggprojekt, har någon förebild (fast det har det inte. Detta är en plats för fria tankar, utan krav eller regler. Jag följer tankarna dit de tar mig) skulle det kunna vara Under Strecket, där tankar om högt och lågt och allt däremellan blandas i dagliga uppdateringar, som är en tankeprocess som pågått sedan 1918. Där hittar jag två högintressanta artiklar om två olika humanismer, dels transhumanism (som jag inte ska orda så mycket om), dels posthumanism som jag själv ägnat en hel del tankemöda åt, här och annorstädes. Tänker mig att artikeln räcker till två, tre eller fler bloggposter. Vi får se, men detta är i alla fall den tredje. Det är Fredrik Svenaeus som skriver, och jag som utvecklar, reagerar, låter mig inspireras, samtalar.

Som Hauskeller påpekar är det långt ifrån givet vad som skulle utgöra en bättre människa än den nuvarande. Trans- och posthumanisterna verkar ha helt olika idéer om detta. I de diskussioner som förs med en lite kortare tidshorisont än respektive rörelsers utopier och ­dystopier, är det en invecklad fråga om vad som kan och bör förbättras hos människan med hjälp av nya teknologier.

Jag tycker Sveneaus missförstår, eller jag håller åtminstone inte med honom om att posthumanism skulle vara en dystopi eller en utopi. För mig, i det posthumanistiska arbete jag utför, handlar det om att förstå människan och mänsklighetens möjligheter och begränsningar i den tid som är vår, med allt vad det innebär. Jag forskar inte om hur det är, utan om förutsättningar för förändring och det som skulle kunna bli. Och jag menar att en bättre förståelse för hur mycket olika typer av samverkan som krävs för att människan ska kunna vara den människa människan vant sig vid att vara, är nödvändig för att skapa ett mer hållbart samhälle. Idag förknippar många samverkan med företagande och ekonomi, men det är inte den typen av samverkan jag har i åtanke. Människan är resultatet av samverkan, på alla nivåer och den insikten är utgångspunkten för det postmoderna tänkande som jag undersöker. Jag söker förståelse, inte empiri för att driva en egen linje rörande vad som borde göras. Vart är vi på väg? Det ger sig, är mitt svar. Kulturen skapas i handling och den tar sig fram där det går, när det går och så länge det går. Människan är del av processen men styr den inte. Allt och alla följer med och vi hamnar där vi hamnar. Risker och möjligheter kan man på olika sätt och med olika tekniker försöka undvika respektive underblåsa, men det går inte att målstyra processen.

Ta till exempel ­utvecklingen av nya psykofarmaka för att lindra besvären av depressions- och ångestsjukdomar eller ADHD. Såväl Prozac som Ritalin (och många andra ­besläktade preparat) har kritiserats för att inte bara lindra sjukdomsbesvär utan också göra patienterna mer välmående och högpresterande. Utifrån den diskussion jag fört ovan kan denna kritik tyckas svårförståeligt – vad kunde vara bättre än att tabletterna inte bara lindrar sjukdomssymtom utan också gör patienterna bättre vad gäller hur de ­känner sig och presterar?

Detta är en vanlig tanke. Det finns en rörelse: Human Enhancement, och den väcker en lång rad etiska frågor och det man gör för att förbättra är långt ifrån självklart gott eller ont. Inte minst därför behövs forskning, ny humanvetenskaplig forskning (liksom annan), posthumanistisk forskning, som undersöker olika aspekter av önskemål och tekniker med mera som handlar om att FÖRBÄTTRA människan och hennes prestationsförmåga. Viljan att hitta genvägar för att bli bättre, nå längre, tänka snabbare, hitta adekvat information enklare och så vidare, har alltid funnits där. Idag har dock tekniken och preparaten utvecklats så pass mycket att möjligheterna blir dels mer realistiska, dels mer radikala och långtgående. Aningslösheten inför riskerna är monumental eftersom man här liksom inom nationalekonomin utgår från att människan är helt igenom rationell och att alla beslut som tas bygger på noggranna analyser, vilket återstår att bevisa. Posthumanismen håller sig inte med några sådana grundläggande hypoteser om om hur det är och man bygger inga modeller för att förutsäga framtiden eller målsäkra processen. Människan har förmåga att tänka och agera rationellt men styrs också av affekter. Det går inte att veta vad som styr vilka beslut, och den rationella förmågan används i väldigt hög grad för att i efterhand förklara varför det var logiskt att agera som man gjorde, trots att det i stunden var känslorna som styrde. Posthumanismen är en försiktig, analytisk vetenskap som inte leder något i bevis.

Som debatten kring Prozac och Ritalin visar medför medicinska förbättringar ofta effekter som många menar är försämringar i andra avseenden. Om du kan lindra din ångest eller rastlöshet genom ett läkemedel kanske du inte tar itu med det som ångesten och rastlösheten egentligen handlar om och får ett sämre liv i långa loppet. ­Andra som inte vill ta tabletter för att förändra sin läggning kanske får ännu svårare att leva med sina tillkortakommanden eftersom toleransen för att vara skygg och nervös eller hetsig och ofokuserad minskar i samhället när man kan hänvisa till det medicinska behandlings­alternativet. Kanske kan ångest och rastlöshet i vissa ­sammanhang vara tillgångar snarare än handikapp om de är kopplade till kreativitet?

Dessa frågor ligger mig särskilt varmt om hjärtat och jag skriver ofta om hur en allt snävare norm för vad som är normalt hotar att marginalisera allt fler. Om man kunde bestämma vem man ska vara, om det fanns (och det finns det ju) piller man kan ta för att bli den man önskar, kommer fler och fler att tvingas ta de där pillren. Och om det blir norm kanske produktiviteten kan öka, vilket tvingar in fler i ekorrhjulet. Det är redan ett problem, och konsekvenserna på lite längre sikt vet ingen någonting om.

Posthumanismens tal om relationer har bärighet även på denna fråga, för jag blir jag i relation till andra människor som är mer eller mindre lika mig. Att vara människa är att formas till den man är tillsammans med andra. Det är relation till sammanhangen man rör sig i som man blir till. Därför tror jag inte på human enhancement, för det handlar inte bara om mig, det handlar lika mycket om alla andra, om oss tillsammans. Jag anses klok eller dum in relation till genomsnittet, och om genomsnittsnivån höjs eller sänks kommer det att påverka min status och relation till andra. Om fler och fler använder kemiska preparat eller teknik för att bli bättre blir det snart norm och jag tror inte att människan kommer att slå sig till ro med det nya, högre normalläget. Det kommer alltid finnas de som siktar högre, som vill bli bättre än andra, som vill bli bäst. Den egenskapen är djupt mänsklig och är en del av det som gör oss människor till människor, och därför är det naivt att tro att strävan efter enhancement skulle vara en lösning på något verkligt problem. Det är en lika orimlig dröm som transhumanisternas längtan efter evigt liv. Posthumanism är en relationell humanism, till skillnad från den klassiska humanismen vars utgångspunkt är ett autonomt subjekt. Att vara människa är att vara det i relation till andra.

Det är mycket i livet som är relationellt och annat är relativt. En resa med tåg mellan Göteborg och Stockholm, till exempel, tog minst fem timmar när jag var liten. Idag tar den tre, förutsatt att tåget inte är försenat, vilket idag snarare är regel än undantag (vilket för övrigt visar hur människan tänker och hur lätt det är att bygga modeller på ideala förhållanden och önskade lägen, trots att alla vet att så inte är fallet och att underhåll och marginaler är något man måste räkna med och bygga in i kalkylen, inte vänta eller snåla med), och ändå talas det om behovet av ännu snabbare snabbtåg. Det kommer naturligtvis inte stanna där. Lite snabbare kan det alltid gå och viljan kan som bekant försätta berg. Men insikt om dessa saker borde det gå att bestämma sig för vad som är rimligt och sedan ägna all kraft åt att öka driftsäkerheten. Då kunde ett fungerande samhälle som harmonierar med människan och livet på jorden växa fram. Posthumanism är inte en utopisk eller dystopisk vetenskap, det är en vetenskap vars mål är balans och jämvikt på livets alla områden. i Alla fall den posthumanism jag undersöker och engagerar mig i.

Om talet om att förbättra människan handlar om vår lycka borde den farmakologiska vägen vara ett lockande alternativ.

Vill påpeka att jag har stora problem med utilitarismen och jag ser inte lycka som ett mål. Även lycka är relationellt, kontextberoende och relativt och liksom hastighet beroende på hur det stora flertalet definierar begreppet. Lycka är inget i sig, det är en föränderligt tillstånd och det går alltid att bli lyckligare, går alltid att sträva efter mer lycka. Det är inte ett mål, det är en föränderlig känsla som aldrig går att kontrollera.

Vad spelar det för roll om du är dum, svag och inte kommer att leva så länge om du i gengäld är enormt lycklig hela tiden? En mer djuplodande kritik av en sådan hedonistisk filosofi skulle behöva gå in på vad som gör ­livet gott bortom det kroppsliga kännandet: saker som personlig identitet, livsmening, att uppnå något bestående­ eller göra gott för andra kunde här komma in i bilden. För transhumanisten handlar det om att förverkliga sina ­sanna potentialer och där blir hänvisningen till det dumnöjda vegeterandet en ren förolämpning. Men även ­superintelligensen, superstyrkan och det eviga (eller i alla fall mycket långa) livet har sina problematiska sidor. Vad menas egent­ligen med att vara intelligent? Att kunna tänka logiskt och matematiskt? Att ha ett obegränsat minne? Var och en inser nog att det knappast är allt som ryms i begreppet intelligens och ännu mindre några garanter för ett lyckligt liv.

Att vara människa innebär att vara imperfekt. En av människans egenskaper är att inte vara perfekt; återkommer till talet om den mänskliga faktorn, till tanken på att det bara är ett problem om man bortser från vad det är att vara människa. Transhumanismen glömmer eller bortser från detta faktum, och de är inte ensamma. Många väljer att se mänskliga svagheter som problem som kan och bör elimineras, med ny teknik, droger eller på annat sätt. Den posthumanism jag arbetar med är en humanism som inte ser människan och det mänskliga som ett problem. Det mänskliga är en förutsättning och måste vara utgångspunkten för posthumanismen som behöver komma efter humanismen. Intelligens är inget i sig, det är också relativt och kontextberoende. Inteligens kan jämföras med Gud, som kan ses som skapare eller skapad. Är människan Guds avbild, eller är Gud skapad av människan som ett slags idealbild? Det spelar roll hur man ser på dessa saker, liksom på väldigt mycket annat. Människan har i alla tider skapat bilder och föreställningar om saker och jag ser transhumanismen som en förlängning på den strävan. Posthumanismen som jag vill se förverkligad handlar om något annat, om att hitta en föreställning om människan som harmonierar med allt vi vet. Det är inte en vision, det är en insikt och ett verktyg. Vad människor gör med insikten och verktygen är inte upp till forskarna att avgöra. Transhumanismen ser jag som ett utslag av hybris; som ännu en raden av frälsningsrörelser.

Receptet för intelligens och det goda livet är nog snarare att tillerkänna det rationella tänkandet dess rätta plats och lära sig vad som kan och bör glömmas. När trans­humanisterna börjar diskutera moralisk förbättring blir janusansiktet särskilt tydligt. Filosofer som Julian Savulescu och Ingmar Persson menar att vi bör förändra våra gener så att vi blir mer empatiska och mindre aggressiva och fördomsfulla vad gäller människor som inte tillhör vår egen familj eller grupp, medan John Harris menar att sådana inter­ventioner skulle beröva oss just den fria vilja som gör oss till moraliska väsen. Superstyrkan är kanske inte lika knepig att handskas med som supermoralen, men även den kan få oönskade effekter. Hur många kommer att krama ihjäl sina vänner innan de lärt sig hantera sin superstyrka och sin supermoral? Måste vi inte för att förhindra detta vidta andra förbättringsstrategier vad gäller vårt skeletts hållfasthet? Försvinner inte effekten av förbättringar av våra mänskliga förmågor om flertalet får tillgång till dem (vi tenderar alltid att jämföra oss med andra) och finns det inte en motsatt diskrimineringseffekt om många blir utan eftersom de inte kan betala?

Människan är del av livet på jorden; en effekt av evolutionen. Intelligensen är både en risk och en möjlighet. Därför behövs ödmjukhet, samtal och insikt om hur beroende allt och alla är av allt och alla andra. Posthumanismen ser jag som en uppsättning verktyg och en samling kunskaper och strategier som behövs för att förstå vad som kan (och vad som bör) förändras och vad som måste accepteras. Målet med forskningen är hållbarhet, och med hållbarhet menar jag sätt att leva som inte hotar förutsättningarna för människor och andra att leva sina liv i framtiden. Hållbarhet är inte ett mål, inte ett definierbart som måste innehålla något särskilt. Hållbarhet är ett tillstånd där det råder balans. Och balans handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och, vilket är en tanke jag ofta återkommer till. Sveneaus behandlar trans- och posthumanism som ytterligheter, som fasta tillstånd, som antingen eller. Jag ser det som olika uttryck för och inställnings till livet. Jag instämmer dock i hans kritik av transhumanismen, eller som den skulle kunna kallas: Tramshumanism.

Överhuvudtaget saknar jag analyser av hur implementeringen av framtida förbättringsteknologier kommer att äga rum hos transhumanisterna. Man kan förvänta sig att marknadskrafterna kommer att spela en avgörande roll här och att priserna för att uppgradera sitt minne, muskel­styrka eller biologiska ålder kommer att vara höga. Låt oss säga att vi realiserar den sanna transhumanistiska utopin och lyckas ladda upp hela hjärnan ­i en dator som sedan kan leva ett gudalikt maskinliv. Vi har goda skäl att tro att detta aldrig kommer att bli möjligt eftersom hjärnan inte är en dator (se gårdagens artikel). Men tänk om det ändå går. Vad är det som då garanterar att sådana apparater inte ägs av någon? Kanske kommer det att finnas ett premiumalternativ för dem som kan ­betala medan andra ställs inför valet att dö eller överlåta delar av sin tid och identitet till företaget i fråga. Person­ligen ­kommer jag varken att betala för eller sälja mig till uppladdning även om det innebär döden. Jag är alltför ­förtjust, inte i just min egen kropp, men i det köttsliga som sådant. Sex, javisst, men framförallt njutningen med att tänka tror jag helt kommer att gå förlorad med kroppen. Och vad är det då för poäng med det hela?

Ja, det undrar jag också. Jag är människa och vill man bli lycklig som människa tror jag man gör bäst i att anpassa sina drömmar och visioner till kunskapen som finns om människan och det mänskliga. Människa är ett ändligt begrepp, en process med en början och ett slut. Visst kan man tänja på gränserna, men drömmen om evigt liv, att flytta till en annan planet eller överföras till ett datorprogram är trams. Posthumanismen jag arbetar med handlar om att lära sig så mycket som möjligt om det unikt mänskliga, om att försöka förstå både begränsningarna och möjligheterna som ligger nedärvt i människans vara.