Ord, ting och diskursiva ordningar 11

Viljan till sanning är en stark mänsklig drivkraft. Den har byggt samhällen, botat sjukdomar, skapat välstånd och binder mänskligheten samman. Nere i Cern finns (som jag förstår det) världens största laboratorium, en partikelaccelerator som byggts för att ge svar på frågor rörande materiens allra minsta beståndsdelar. Både enskilda och samhällen drivs av viljan till sanning, och innan vetenskapen vann maktkampen över kyrkan var det prästerna som tillfredsställde människans vilja att veta sanningen. Svaret, i bestämd form singular, är även inom vetenskapen närmast heligt. Hur kan man veta att det verkligen är så, att det faktiskt finns ett enda svar på alla frågor? Sanningen är att man bara kan veta det genom att undersöka saken. Fast hur gör man det?

Michael Foucault utmanade den synen på kunskap och undersökte relationen mellan makt och kunskap. Han klampade in på känslig och minerad mark och han trampade på ömma tår. Få saker är mer besvärande (för de flesta) att få synpunkter och kritik på, än ens grundläggande uppfattningar. Och utgångspunkten att Sanningen är en och odelbar är ett sådan antagande. Kyrkan och vetenskapen gav olika svar, men båda svaren utgick från antagandet att det endast finns ett och ett enda svar på frågan. Så är det fortfarande. Viljan till sanning lever och är stark. För många spelar det inte så stor roll vilket svaret är, bara att det endast finns ett och att det inte råder någon tvekan. Viljan till kunskap är inte alls lika stark som viljan till sanning. Få är intresserade av att veta hur det är egentligen. Jag förstår dem, för det är mycket enklare att bestämma sig och sedan hålla fast vid svaret. Debatten är mer belönande än samtalet. Den som vinner (och det kan man göra på många olika sätt) tar hem hela äran och får själv svara på varför. Vinnaren skriver historien. Det är så det moderna samhället är uppbyggt. Sanningen står inte på egna ben.

Ty liksom de andra utestängningssystemen förlitar sig viljan till sanning på institutionellt stöd. Den både förstärks och förnyas av en tröghet inom praktikerna, inom pedagogiken naturligtvis men också inom bok-, publicerings- och bibliotekssystemen, inom de lärda sällskapen förr i tiden och inom laboratorierna idag.

Kunskap, verklig kunskap, det vill säga vetenskapligt sanktionerat vetande, är en produkt. Alla vet att kunskap är resultatet av kollektivt arbete. Partikelacceleratorn i Cern är resultatet av enormt många människors insatser och kunskapen som strömmar därur är allas förtjänst. Ändå var det bara två vetenskapsmän som fick Nobelpriset när Higgspartikelns existens bekräftades. Dyrkan av geniet är nästan lika stark som viljan till sanning. De där sakerna hänger ihop, vilket stärker debattens företräde framför samtalet än mer. Människor vill att sanningen ska vara en och att kunskapen ska kunna knytas till den klokaste av de kloka. Ingen kommer i närheten av Albert Einsteins status. Han är själva sinnebilden av geniet; ett slags mänsklig motsvarighet till Sanningen. Den bäste, den ende. Även om alla vet att kunskap är resultatet av gemensamma ansträngningar är det inte så man hanterar viljan att veta. För om det verkligen var kunskap om verkligheten man sökte skulle viljan till sanning inte tillåtas påverka resultatet på det sätt som är fallet.

Viljan till sanning stänger ute den som vill samtala, den som vågar ställa kritiska frågor till auktoriteter eller som närmar sig svaren på alternativa vägar. Även ifråga om metod och problemformulering spökar sanningen och antagandet om en eller ett. Svar som tagits fram med en tolkande ansats erkänns inte riktigt som vetenskap. Och den som för fram alternativa tolkningar, den som inte först bestämmer sig för vad som är det BÄSTA det vill säga enda) svaret måste räkna med att ifrågasättas eller avfärdas. Även inom humaniora finns en vilja till sanning som tar sig lite olika uttryck, men som ändå är stark. Det pågår till exempel strider om vilken tolkning som är den rätta, av till exempel Foucault. Hur ska han läsas? Hur ska han förstås? Nåde den som frångår akademins chain of command och lanserar en egen, hemmasnickrad tolkning. Även om den förs fram som underlag för samtal, för att få synpunkter på innehållet och alldeles oavsett hur väl underbyggd och logiskt stringent tolkningen är, kan tankar som utmanar auktoriteter och etablerade antaganden aldrig räkna med att bli tagna på allvar. Viljan till samtal är liten. Debatten är enklare, och när viljan till sanning kombineras med viljan till makt skapas ett mäktigt maskineri som man gör bäst i att inte utmana, om man fortsättningsvis vill vara en röst som blir lyssnad på. 

Men de förnyas utan tvivel också, och på ett djupare sätt, av hur kunskap används i ett samhälle -- hur den värderas, distribueras, fördelas och så att säga attribueras.

Det är detta jag är intresserad av, hur kunskap värderas, distribueras och används. Akademin liksom kunskapssamhället är kulturella enheter, eller går åtminstone att studera utifrån kulturella perspektiv. Jag söker inte svaret, jag söker förståelse för förutsättningar för förändring. Jag dras likt en fluga till en sockerbit till frågor utan givna svar, till komplexitet och till grundläggande antaganden som inte utan vidare antas kunna ifrågasättas. Kunskapen förändras, men viljan till sanning består. Vetenskapens uppdrag antas vara att ge svar(et). Paradoxalt nog erkänns inte alla svar. Bara svar som ligger i linje med kulturella, grundläggande antaganden erkänns som riktiga, viktiga svar. Bara den som vinner debatter eller som upphöjts till geni kan räkna med att bli tagen på allvar. Och den som vill samtala för att gemensamt nå fördjupad förståelse får finna sig i att bli betraktad som (i bästa fall) apart. 

Låt mig här, rent symboliskt, få påminna er om den gamla grekiska princip som säger att aritmetik mycket väl kan vara en angelägenhet för demokratier, eftersom den undervisar om likhetsförhållanden, medan endast geometri borde läras ut till oligarker då denna bevisar olikhetsförhållanden.

Aritmetik handlar om räknande och är ett vardagligt verktyg för att lösa problem som uppstår under vägs. Aritmetiken är demokratisk eftersom den får sin mening genom att användas i samhällsbygget. Geometri är mer abstrakt och sysslar med eviga former och samband. Om aritmetiken löser problem i vardagen ger oss geometrin svar på eviga frågor. Max Tegmark menar att verkligheten är matematisk. Studier av matematik bli därmed studier av verkligheten. Hur bra man än är på att lösa problem i vardagen blir man inte upphöjd till geni. Det blir bara den som sysslar med Sanningen och som levererar svaret.

Foucault leder inget i bevis. Han undersöker verkligheten, på verklighetens egna premisser. Han letar inte efter svaret. Det är diskursen han är intresserad av; det vill säga förutsättningarna för kunskap. Han utgår inte från något, tar inget för givet. Han undersöker saken. Foucault är den samtalande filosof, inte en debatterande. Därför uppskattar jag hans texter så mycket. Han ger mig inga svar, utan hjälper mig att tänka och förstå min samtid bättre. Kritiken han dragit på sig är därför intressant, för den innehåller massor med information om kunskap och om konsekvenserna av viljan till sanning.