Hjärnan, kroppen, kunskap och hållbarhet

Vid den här tiden på året och innan jul brukar magen krångla. Trodde länge att det inte skulle bli så i år, för arbetsbördan har sett lite annorlunda ut och stressen har inte varit riktigt lika stor som den brukar. Jag har verkligen tänkt på att inte pressa mig och ta på mig mer än jag kan hantera. Men för två veckor sedan kickade magkatarren in och systemet sände diffusa signaler till hjärnan som skapar oro över att det är något allvarligare än att ett intellektuellt arbetsår som gör sig fysiskt påmint, vilket förvärrar situationen i mag/tarmkanalen. Redan det är allvarligt nog, att kroppen hamnar i olag på grund av arbetet. Jag är inte ensam, det vet jag även om detta är saker man inte riktigt talar om. Kroppen gör sig påmind på många olika sätt och det är omöjligt att inte se och höra att många lider i det tysta. Andra pressar sig över gränsen och deras tomma rum talar sitt tydliga språk och påminner om att något är fundamentalt fel i akademin, och inte bara där. Jag tror faktiskt att jag och mina kollegor är lyckligt lottade. Det är värre på många andra håll. Men nu är det i akademin jag befinner mig och jag funderar över på vilket sätt dagens organisering av utbildning gynnar kunskapen och den intellektuella utvecklingen i landet? Även studenterna mår dåligt. Det sägs vara en ekonomisk nödvändighet, men på sikt hotas även ekonomin.

En rubrik i tidningen fångar mitt intresse: Det är dags att tänka på hjärnan. Det är bara att hålla med. Hjärnan är också en del av kroppen, som samverkar med resten och med kontexten som människan lever i. Allt och alla hänger ihop. På väg till jobbet påverkas jag av känslan att inte kunna lita på tågen. Rätt som det är ställs turer in och idag anses en försening på tio minuter inte vara en försening. Även om jag planerar för detta och varje dag räknar det som en bonus om jag kommer i tid så sliter det på kroppen och hjärnan, för jobbet är pressande nog även utan oron över att inte komma fram i tid. Det ena ger det andra så klart, för om pressen var mindre på jobbet skulle tågstrul inte irritera och störa så mycket. Allt och alla hänger ihop och tänker vi inte på hjärnan är det inte bara jag och du som blir lidande, utan alla och allt. 

Oftast när forskarvärlden upptäcker något nytt, brukar vi vara hyfsat snabba på att ta till oss de nya rönen. Så fick till exempel rapporterna om att motion kan minska sjukskrivningar arbetsgivare att investera i friskvård. Och kommer det vetenskapliga studier som visar på nya sätt att förebygga hjärtsjukdom eller cancer, så försöker vi följa råden.

Så är det. Men på vilket sätt använder vi insikten? För att undanröja grundproblemen, eller för att anpassa oss och vår livsstil till systemet vi verkar i så att vi kan fortsätta presentera på topp? Drar vi lärdom och använder kunskapen för att öka hälsan och livskvaliteten, eller används kunskapen för att minska sjukskrivningstalen? En samvetsfråga. Är vårt sätt att leva hållbart? Är det människan som ska anpassa sig efter systemen, eller systemen som ska anpassa sig efter människan? Och hur står det till med kunskapen och den intellektuella förmågan, egentligen? Att ha tillgång till kunskap är en sak, att kunna använda den klokt en helt annan.

Men när det gäller studier om hur hjärnan fungerar är det som att vi inte riktigt vill ta till oss resultaten.

– För många tar det emot, de ser hjärnan som en svart box, som något svårt som de tror vi vet väldigt litet om. De har bättre koll på hur mobilen fungerar än den egna hjärnan. Men det finns hur mycket studier som helst, hjärnkunskap är inte magi. Kunde vi anpassa oss själva och samhället efter hur vår hjärna faktiskt fungerar skulle vi arbeta smartare och må väldigt mycket bättre. Men det skulle också kräva stora strukturella förändringar. 

Det säger Katarina Gospic, 28-årig läkare och hjärnforskare, vars doktorsavhandling från i fjol bland annat handlade om vad som sker i hjärnan då vi fattar beslut.

Kunskapssamhället talas det om, men det är inte människans kunskap om sig själv och samhället begreppet syftar på, det är ekonomin. Sverige och svenskarna konkurrerar inte med kroppsarbete längre sägs det, vi konkurrerar med kunskap och kreativitet. Okej, men hur smart är det egentligen att pressa systemet och dess delar till det yttersta som vi gör idag? Hjärnan är en del av kroppen, och kroppen är del av samhället. Kulturen uppstår mellan och samproduceras med resten av helheten. Kunskap om vad som händer när beslut tas är viktig kunskap, avgörande kunskap för allas vår långsiktiga överlevnad. Kan vi inte ta till oss och hantera kunskapen, om det brister i kritisk, analytisk förmåga, saknas en stabil grund av bildning att luta sig mot och hämta stöd från kan allt vi vant oss att ta för givet snabbt tas ifrån oss.

Nu har hon skrivit en populärvetenskaplig bok om saken, ”Välj rätt! en guide till bra beslut”. En bok som hon hoppas ska göra att vi tar hjärnforskningens nya rön på större allvar. För med bättre kunskap om hur hjärnan fungerar och större insikt i vilka krafter som styr oss, kommer vi att kunna bli mer nöjda med de val vi gör. Det är hon övertygad om.

Fast i ett annat samhälle, ett samhälle som mer och tydligare än vårt, anpassats efter hur människan verkligen fungerar behövs inte den typen av böcker. I ett sådant samhälle finns tid att tänka efter, tid att mötas och större förståelse för misstag. Jag säger inte att boken inte behövs, för det gör den, men inte i första hand för dig och mig. Politiker och andra beslutsfattare och makthavare behöver boken och dess kunskaper. Samhället behöver kunskapen om hjärnan för att anpassa systemen och organiseringen efter människan, istället för tvärt om. 

Den tekniska utvecklingen har gått i rasande fart, men vår hjärna är densamma som för 40 000 år sedan. Tar vi inte hänsyn till våra stenålderskopplingar i hjärnan blir de beslut vi fattar både irrationella och svårbegripliga.

Jo, det ser vi prov på överallt och hela tiden. Fördumningen av samhället och utarmningen av kulturen är ett hot fullt i paritet med klimatförändringarna. Samhället håller i effektivitetens och vinstjaktens namn på att avhumaniseras. Kunskap förväxlas med information och mänskliga kroppar och hjärnor betraktas allt mer som ett hinder, istället för utgångspunkter och möjligheter. Donald Trump är ett tecken i skyn som få förstår att tyda. Han är sinnebilden för allt som är fel med samtiden. Vi sågar av den gren vi sitter på för att få ved att elda med så vi kan värma oss. Ändliga resurser förbrukas i en svindlande takt och haven fylls av plats, medan partiledarna debatterar med varandra om vem som har rätt och vem som har fel utan att komma fram till något, för i grund och botten vill alla ungefär samma sak: Behålla  makten, för maktens skull. Politik är inte längre att vilja något. Politik handlar om makt och inflytande, om att polera på det egna varumärket, om att profilera sig och sticka ut. Allt handlar om att vara någon. Den mänskliga hjärnan söker mönster och vill förstå, den räds det okända. Därför är allt invandrarnas fel och enkla lösningar är bättre än lösningar som fungerar, trots att vi vet att det inte stämmer. Människans intellektuella kapacitet är fantastisk, men i ett system som inte är anpassat efter människan förvandlas irrationella och svårbegripliga beslut till kloka och önskvärda. Sanningen är allt för smärtsam att ta in, och dessutom finns varken tid eller resurser att hantera kunskapen. Mot bättre vetande fortsätter vi därför på den inslagna vägen tills det inte längre finns någon väg kvar att fortsätta på. Människans hjärna fungerar så, det visar forskning. 

Ett exempel är, menar Katarina, att vi fortsätter att bygga öppna kontorslandskap, trots att forskning visat att vi inte kan koncentrera oss på en enda arbetsuppgift i sådana miljöer. I stället tvingas vi använda vår smartaste hjärndel, pannloben, till att stänga ute alla distraktioner. I en amerikansk studie blev arbetarna avbrutna var elfte minut, drygt fyrtio gånger på en arbetsdag. Varje gång tog det uppemot tjugofem minuter att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften.

– Räknar man ihop den tiden verkar det som att arbetarna aldrig riktigt var helt fokuserade på sin arbetsuppgift.

När högskolan ska spara pengar, eller locka till sig studenter för att garantera sig egen ekonomiska överlevnad, tas beslut som är ekonomiskt och kortsiktigt rationella med hänvisning till forskning som ger stöd åt beslutet, istället för att undersöka saken förutsättningslöst och med hänsyn till faktiska förhållanden och mänskliga utgångspunkter. Kunskapen i centrum borde innebära människan och den långsiktiga hållbarheten i centrum, men istället får vi, mot bättre vetande, mer av samma som försatt oss i problemen som vi brottas med. Suboptimering är vad vi sysslar med för att vinna personliga fördelar i vår kollektiva jakt mot undergången. Tid att tänka finns inte. Därför kan vi lika gärna tjäna pengar genom att sänka hyrorna och bygga nya, fräcka, öppna kontorslandskap. Att det går ut över kunskapens kvalitet orkar ingen bry sig om. 

Ett annat exempel på vår ovilja att ta till oss hjärnforskningens rön är att vi sover för litet och accepterar – ja, till och med tycker att det är coolt – att jobba över många timmar i sträck. Trots att alla studier visar att ju fler timmar vi jobbar, desto sämre presterar vi.

– Det är helt ologiskt. Men att jobba länge ger prestige och tyngd. När Europas toppolitiker härom­året möttes för att fatta viktiga beslut om ekonomin beskrevs det hur vissa av mötena varade ända till fyra på morgonen innan krispaketen kunde presenteras.

– Antar man att politiker vaknar klockan sju innebär det att personerna som fattade väldigt viktiga beslut för Europas ekonomi inte hade sovit på 21 timmar! Efter 21 timmar utan sömn fungerar vår hjärna på en ödlas nivå. Är det vettigt att överlåta viktiga beslut till reptilhjärnan?

Det var så viktigt att snabbt få till det där beslutet som skulle rädda planeten. Det var uppenbarligen viktigare att få till beslutet och skriva under det, än att rädda planeten. Ännu ett exempel på suboptimering. Sedan skyller vi på Miljöpartiets språkrör och ser till att de åker ur riksdagen, och Vänsterpartiet anklagas för att inte leva i verkligheten. Så kan vi behålla kakan och äta den samtidigt. Jimmie Åkesson skyller på utlänningarna. Det räcker inte att ha kapaciteten, den måste användas också. Ett kunskapssamhälle kan aldrig växa fram i ett sammanhang där man inte tar hänsyn till hur människor faktiskt fungerar. Själv sover jag inte så mycket som jag borde, för det är enda sättet att skapa marginaler i tillvaron och få lite lugn och ro på jobbet. Det är inte hållbart i längden, men jag vet ingen annan väg att gå.

Eller ta det här med miljonbonusar, som många företag delar ut till chefspersoner, trots att forskning visar att pengar försämrar den intellektuella prestationen.

– När personer som ställs inför utmaningar som kräver tankekraft motiveras med pengar, presterar de sämre. Den som redan tjänar miljoner kommer inte att göra ett bättre jobb, vara mer motiverad eller bli lyckligare av att få några miljoner till, konstaterar Katarina Gospic.

Det behövs inte forskning för att visa att det är på det sättet, det räcker att öppna ekonomibilagan i dagens tidning. Mer pengar till cheferna stärker bara deras makt och den makten används för att stärka deras makt och öka deras rikedom, på alla andras bekostnad. Och Donald Trump och andra som tänker (eller vad man nu ska kalla det) stöttar dem i deras kamp för att öka chansen att själva få del av rikedomen. Pengar sipprar inte ner i systemet, rikedom sugs uppåt. Mot bättre vetande utarbetas fler och mer elaborerade bonusprogram till eliten, istället för att dra lärdom och använda den kunskap som finns.

– Annorlunda är det om man har monotona arbetsuppgifter. Om vi tog hänsyn till hur våra belöningssystem i hjärnan fungerar, skulle vi fördela bonusarna till dem som tjänar sämst. Då skulle prestation, produktion och lönsamhet öka.

Och helt obegripligt är det, tycker Katarina, att man drar ned på skolgymnastiken när det finns ett så starkt vetenskapligt stöd för att eleverna blir bättre på både matematik och läsning genom fysisk träning. Konditionsträning leder exempelvis till att vi får bättre kopplingar i pannloben, vilket sannolikt är förklaringen till att tränade personer är överlägsna otränade i impulskontroll, planeringsförmåga, reaktionshastighet, arbetsminne och simultanförmåga. [...]

Fördumningen av samhället ökar exponentiellt på den ekonomiska vinsten som nedskärningarna, effektiviseringarna och skattelättnaderna innebär. På pappret och i teorin fungerar allt som en klocka. Det är människan som är problemet. Den tanken är inte långt borta. Accepterar vi redan idag att leva i ett system som gör oss sjuka och får oss att underprestera, accepterar vi snart även tanken på att det är oss det är fel på. Maskinerna kommer inte att ta över, det är människan som ger upp och säljer sin själ i ett sista förtvivlat försök att hålla den omöjliga drömmen vid liv. Likt flickan med svavelstickorna i H C Andersens saga eldar vi upp det enda vi har för att överleva, när vi i själva verket borde göra om systemet och anpassa det efter kunskapen vi har om hur människan fungerar.

Jag promenerar. Försöker gå minst tolv, men gärna tjugo, tusen steg om dagen. Jag gör det för att jag mår bra av det, för min egen skull. Inte för att vinna fördelar i konkurrensen som utbildningssystemet tvingar in alla i som befinner sig där. Konkurrens driver kvalitet sägs det, men jag ser inga tecken på det. Lika lite som jag ser att så kallade besparingar leder till att det blir bättre. Allt och alla hänger ihop och det finns inga genvägar.  

– Jag tycker inte det sjukvårdssystem vi har är det som bäst främjar hälsa hos patienten. Man ser inte helheten, utan bara kortsiktigt. Om människor fick hjälp att lägga om livsstil och vi kunde skapa bra arbetsplatser med mindre stress, skulle 90 procent av all sjuklighet kunna förhindras.

Om det fanns tid att tänka och om systemen anpassades efter människan istället för tvärtom skulle alla få det bättre och samhället skulle bli mer hållbart, vilket är en förutsättning för framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle. Kunskapen kommer inte först, den växer fram som en konsekvens av att förutsättningarna är de rätta. Kunskap är en indikation på att människan gör rätt. Vetande är belöningen för väl utfört arbete och en konsekvens av kloka beslut. Utbildning är en nödvändig investering, inte en kostnad som vi idag, mot bättre vetande, fått för oss.

Mångkultur är möjligt men aldrig enkelt

Mångkultur är en hopplöst svår fråga. Tycker dock att Lars Åberg på GP lyckas hitta en väg fram i snårskogen. Ämnet engagerar mig. Därför vill jag tänka med hans debattartikel. Kan vi inte hitta ett sätt att tala om denna fråga riskerar problemen att växa oss över huvudet. Vi har alla, oavsett hur vi ser på saken, ett ansvar att skapa en arena att mötas på där alla tankar kan luftas och mötas. Svårt om tusan, men nödvändigt om inte samhället ska kollapsa.

Det har länge varit uppenbart att multikulturalism och jämställdhet inte trivs särskilt bra ihop. Om man gillar olika måste man kunna tillstå att vissa kulturer är mer jämställda än andra.

Jag har problem med detta att man talar om kulturer som de vore något i kraft av sig själva. Kultur är konsekvensen av det som händer mellan människor i en kontext, den kan bara upptäckas i efterhand och det säger inget bestämt om framtiden. Alla är inte överens om att den definitionen är det bästa, många ställer inte upp på den. Jag lägger dock märke till att ju starkare viljan är att låsa fast människor i en kultur, desto mindre benägen är man att acceptera definitionen av kultur som något som görs och som händer mellan. Det är SD som vill tala om kultur och karaktär som synonymer eftersom det är en förutsättning för deras politik som gör skillnad på människor och människor. Inget vet något om någon på förhand, det är min utgångspunkt!

Skillnader mellan olika kulturella sammanhang kan man dock tala om, för det går ju att studera. Och det råder ingen tvekan om att Sverige är mer jämställt än många andra länder. Sverige ligger i topp i världen vad gäller jämställdhet, men det betyder inte att allt är bra här. Jämställdhet är inte självklart något som alla som lever i Sverige är för. Fler är dessutom för jämställdhet i ord än i handling. Kvinnor har mindre makt än män och granskas på ett helt annat sätt, av svenskar. Därför är det missvisande att säga att människor som kommer hit från andra länder skulle utgöra ett hot mot jämställdheten i Sverige. Frågan är helt enkelt mer komplex än så. 

Orsaken till det obekväma förhållandet är inte att kulturblandningar skulle vara dåliga utan tvärtom att multikulturalismens många konservativa fanbärare har varit emot all blandning och att deras förment progressiva vänner inte har velat se eller erkänna detta. De som begärt att folk i gemen ska öppna sig för nya impulser verkar ofta inte ha förstått hur de samtidigt gett stöd åt separatister och gränsdragare med en patriarkal samhällssyn.
Det är helt enkelt så att inte alla som kommer till Sverige tycker om det svenska samhällets värderingar.

Det är aldrig kulturer som blandas, det är människor och deras åsikter. Det finns inga vattentäta skott mellan. Kultur är något som växer fram i mötet, och kulturen både påverkar och påverkas av alla som lever och verkar i kontexten där kulturen växer fram. Sverige är inte en plats där det finns en självklar svensk kultur som hotas av utifrån kommande kulturer. Sverige är en plats där människor möts och där kultur uppstår och förändras i mötet, och så har det alltid varit. Och människor har i alla tider och av olika anledningar varit mer eller mindre öppna för influenser, men kultur kan och har aldrig kunnat förklara något av det som händer. Kulturen är det som ska förklaras, det är en viktig princip som vi måste hålla på, annars ges luft åt dem som ser allt och alla som kommer utifrån som ett hot. Jag är för jämställdhet och har så varit så länge jag minns. Jag ser också med oro på hur jämställdheten utmanas och på olika sätt hotas. Det förändrar dock inte min syn på det mångkulturella samhället. Jag tror nämligen inte att mångkultur är enkelt eller en idyll, det är svårt och det kräver resurser. Framförallt krävs det att man står upp för det man tror på och att man är tydlig med vad som gäller. Svensk lag gäller alla som befinner sig i Sverige! 

Och dessvärre är det först nu, genom Gustav Fridolins och Miljöpartiets irrfärder i det identitetspolitiska moraset, som det blivit mer allmänt accepterat att lyfta fram den här konflikten i samhällsdebatten.

Att blunda för problemen eller inte ta dem på allvar gynnar ingen. Ska jämställdheten i Sverige kunna leva vidare och stärkas måste den försvaras, och det är allas ansvar att göra det. Att inte hälsa eller införa olika regler för män och kvinnor är att ta steg tillbaka, och det kan jag aldrig acceptera. Därmed inte sagt att det är enkelt. Man måste också förstå individerna. Allt kan heller inte vara som det alltid varit i Sverige, i mötet mellan de som kommer hit och oss som levt här länge måste det ske en förhandling om hur vi ska ha det och det är aldrig självklart vem som har rätt. 

En återvändsgränd

Redan för femton år sedan gav den brittiska skribenten Yasmin Alibhai-Brown ut en liten bok med titeln After multiculturalism. I den beskrev hon multikulturalismen – alltså det mångkulturella samhället omvandlat till ideologiskt rättesnöre – som en återvändsgränd. Betoningen av särart och rötter hade lett till inkrökthet och världsfrånvändhet.

Hösten 2000 medverkade Alibhai-Brown i en kontroversiell rapport från vänsterliberala Runnymede Trust, The future of multi-ethnic Britain. Själv tog hon avstånd från rapportens beskrivning av Storbritannien som ett förbund av identitetspolitiskt definierade grupperingar, a community of communities, en typiskt multikulturalististisk formulering.

”Jag tror inte på idén om communities”, sa hon när jag då träffade henne i London. Begreppet kan betyda det mesta från samhälle till familjeklan och brukar användas för att dölja ett förtryck.

Multikulturalismen, slog Yasmin Alibhai-Brown fast, har förvandlat invandrare till gettomänniskor.

Om människor inte möts kan man inte tala om mångkultur. Mångkultur är en kultur som kan härbärgera ett brett spektrum av olikhet. Så vill jag se på begreppet. Mångkultur kan inte vara många parallella kulturer. Mångkultur är en kultur där många olika sätt att leva och tänka kan existera sida vid sida utan konflikt. Där är vi inte, och det är svårt komma dit. Omöjligt är det dock inte, för en sådan kultur, liksom den kultur som skapas här idag, är ett resultat av människors interaktion. Om tillräckligt många människor vill ha mångkultur så är det möjligt. Det handlar dock inte om vi och dem, för det finns lika många förespråkare och motståndare för mångkultur i alla läger. Motståndet mot mångkultur är lika utbrett överallt, liksom försvaret. 

Annorlunda debatt i Danmark

I Danmark har det under lång tid förts en annorlunda diskussion om migration och multikulturalism än i Sverige, mindre ångestfyllt ängslig.

Vad är det då danskarna säger? Allt möjligt, längs hela skalan. Genom åren har både bokutgivningen och debatten varit brokig. I en ny forskningsantologi, Multikulturalismens fælder (Samfundslitteratur), är det övergripande perspektivet att det multikulturalistiska tänkandet har tillåtits definiera ramarna för hur vi pratar om demokrati och mångfald. Kraven på en sorts godhetens konformism har skylt över politisk oenighet och faktiska hot mot individernas frihet.

Den där godheten är problematisk, liksom den naiva tron att mångkultur är ett slags edens lustgård. Att leva tillsammans är aldrig enkelt, inte ens om man är två. Även om man liknar varandra och delar ursprung uppstår det ständigt problem när olika viljor ska jämkas samman. Den som tror att mångkultur skulle vara mindre problematiskt är mer än lovligt naiv. Det går dock inte att gå tillbaka som SD tror. Att stänga gränser eller göra skillnad på folk och folk leder inte till något gott, tvärtom. Den enda vägen fram är att se människan bakom, att mötas och lyssna och tillsammans bygga en hållbar framtid och ett fungerande samhälle. Kultur är resultatet av det vi gör tillsammans och det som händer mellan, det är inget någon har eller tillhör. Kulturer mörs inte, det är människor som möts. 

Väldigt få i vår del av världen argumenterar mot invandring. Frågorna som ställs handlar i stället om hur de som flyttar hit ska kunna inlemmas i mottagarländernas politiska kultur och värdesystem – och om vad som händer om de inte gör det.

Den här antologins redaktörer – statsvetaren Torben Bech Dyrberg och Mellanösternforskaren Mehmet Ümit Necef – har i en tidigare bok svarat nekande på frågan om dansken i gemen är rasist. Här menar de att den normativa, kulturbevarande multikulturalismen trots allt tal om mångfald och respekt har motverkat integrationen av minoriteter. Antologins texter bekräftar i stort de farhågor som Yasmin Alibhai-Brown gav uttryck för. I praktiken har multikulturalismen inte alls gynnat någon mångfald av perspektiv och åsikter utan tvärtom bidragit till en likriktning av kulturbegreppet, en ”mjuk totalitarism”.

Detta är något man måste acceptera och något som måste kunna diskuteras. Ingen har dock rätt och det finns inga givna svar. Det som anses viktigt i Sverige, av oss som lever här idag, oavsett varifrån man kommer eller hur länge man levt här, måste försvaras. Det gäller idag, liksom igår och framöver. Kultur förändras hela tiden, överallt. Kultur är inget, den blir till genom människors interaktion inom ramen för en föränderlig helhet som ingen styr över. Åsikterna om Sverige och det svenska, om hur vi ska ha det, går isär, men det är aldrig grupper som står mot grupper, utan människor som tycker, tänker och agerar olika.

Bakåtblickande ideologi

Sociologen Göran Adamson, en av tre svenska skribenter i Multikulturalismens fælder, hävdar att detta är en elitär och konserverande ideologi som den icke-doktrinära vänstern självklart borde motsätta sig. Multikulturalisterna delar sin bakåtblickande ideologi med Sverigedemokraterna; SD gillar svenska rötter, deras motståndare icke-svenska rötter.
Både i Danmark och Sverige har de politiska och mediala etablissemangen sett det som sin uppgift att förhindra att medborgarna röstar fel. I stället för att tackla problem i tid har man moraliserat över dem som påtalat det problematiska. Resultatet har blivit sämsta tänkbara: man har både fått stora högerpopulistiska partier och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas.

Det är enkelt att debattera och fördöma. Lätt att peka på problem och skylla på de andra. Att vara okritiskt för mångkultur är lika problematiskt som att okritiskt vara mot. Problem måste ses och accepteras och det krävs åtgärder för att hantera situationen. Alla har ett ansvar för att samhället fungerar. Det finns inga genvägar till ett hållbart samhälle, inga enkla lösningar. Det enda som existerar är det människor gör med och mot varandra. Mångkultur är ingen man kan vara för eller mot, det är ett mål att sträva mot eller röra sig från. Ju mer hållbart ett samhälle är, desto mer olikhet kan samhället härbärgera utan att det uppstår allvarliga problem. Hållbarheten kommer först och den har alla ett ansvar för, sedan växer mångkulturen fram, där och när det är möjligt. Enkelt är det inte på något sätt.

Identitetstänkandets förgiftning av politiken skapar konflikter som blir mycket svåra att lösa. Känslor av kränkthet och moralisk upphöjdhet skjuter undan förnuft och samhällsanalys.

Förnuft, kunskap och kritiskt tänkande. Analytisk förmåga och tid för samtal. Marginaler och förståelse, ömsesidig respekt. Tar man ett steg åt sidan är det enkelt att se att problemen i samhället inte bottnar i mångkultur, mångkulturproblematiken är inte en sjukdom, den är ett symptom på helt andra problem. Skolan är i kris, liksom vården och snart sagt all offentligt finansierad verksamhet. Alla förslag på höjd skatt motarbetas effektivt och det förs en intensiv lobbyverksamhet vars mål är att få oss alla att se skatt som stöld. Vad är det om inte ett tecken på bristande tillit i samhället? Allt fler tror allt mindre att staten är något vi delar, är alla vi tillsammans. Och när allt fler vill bidra allt mindre till det allmänna är det så klart omöjligt att bygga ett hållbart samhälle. Det är mycket enklare att skylla på massinvandringen (som är en lögn skapad av SD). Ingenting är någonsin så enkelt som den som säger sig ha lösningen hävdar. Kultur är ett enormt komplext problem. Först när vi förstår det kan vi börja hoppas på att utvecklingen vänder och arbetet med att skapa ett hållbart samhälle kan påbörjas. Enkelt är det inte, men nödvändigt.

Ingen höger-vänster-fråga

Men multikulturalismen är inte någon egentlig höger-vänster-fråga. Det finns relevant kritik från båda hållen. Den otillfredsställande lösningen har varit att försöka undvika diskussion om vart vi och samhället är på väg, och ingenting tyder på att Sverige med sitt mer hämmade debattklimat har lyckats bättre än Danmark med att integrera nyanlända.
Vilka idéer som är bra och vilka som är dåliga tvingas vi ständigt fundera över – och diskutera, i offentligheten. Den falska toleransen är ett av multikulturalismens mest destruktiva drag.

Mångkultur är möjligt om tillräckligt många vill. Går det inte är det ett tecken på bristande medmänsklighet i samhället. Det handlar om dig och mig, om vårt samhälle och om vad vi tillsammans är beredda att göra för att hantera situationen. Visar vi medmänsklighet, inte bara i ord utan även i handling, så går det. Lätt är det på inget sätt, men ingen skulle till exempel avstå från att uppfostra sina barn för att det var svårt. Därför går det, om fler bara väljer att ändra inställning till frågan. Ansvaret för samhället och framtiden är ditt och mitt, inte någon annans.

Drömmen om enkla lösningar och den naiva tron på att vetenskapen eller någon expert ska lösa alla problem är hinder som ligger djupt inbäddade i kulturen som skapas av oss tillsammans. Kulturens komplexitet övergår förnuftet och är ofattbar. Det handlar liksom ifråga om naturlagarna om förutsättningar för liv, inte om något man kan välja eller välja bort. Komplexiteten är som den är och den bryr sig föga om hur människorna ser på saken. Vi kan även här välja att försöka förstå, eller anklaga budbäraren och fortsätta drömma. Och här liksom i fallet med det mångkulturella samhället har den som inte vill ett försprång. Det är problemet, att Jimmie Åkesson kan och får sprida lögnen om mångkultur är omöjligt. Han har inte rätt, det är vi som ger honom rätt. Dumheten vinner om vi som vill se något annat och bättre förverkligas, inte agerar och gör vad vi kan för att hindra dumheten. Dumheten är ingen väg fram, den är en återvändsgränd.

Tolkningar, flöden och relationer

Kulturvetenskap är inte bara en vetenskap om det levande, det är också en levande och föränderlig vetenskap. Rörelse är den konstant man jobbar med och har att förhålla sig till. Kulturvetaren studerar förändring samtidigt som kulturvetaren befinner sig i rörelse tillsammans med kulturen som studeras, och skapar texter som tar hänsyn till detta genom att själv bestå av och förhålla sig till förändringen. Det är så jag vill se på kulturvetenskap, och det är den vetenskapen jag bedriver och talar mig varm för. En sådan kulturvetenskap har potential att leverera de verktyg som behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Vetenskapen ska öppna upp och visa på olika alternativ, inte bestämma och kontrollera, peka ut den enda vägen.

Jag skriver detta två år efter att denna bloggpost publicerades. Det är den absolut mest lästa bloggposten av alla jag skrivit. Då tankarna uppenbarligen lockar till läsning vill jag tipsa den som vill fördjupa sig i ämnet om de tre böcker jag skrivit, som handlar om just tolkningar, flöden och relationer. Böckerna ingår i en serie böcker med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, och de är publicerade open access för gratis nedladdning på nätet. Och den första boken publicerades på hösten 2016 och har titeln: Samtal om samtal om kultur. Den andra boken, som publicerades 2017 heter: Studier av förändring, i rörelse. Och den tredje bokens titel är: Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki.

Mycket av den vetenskap som bedrivs idag går tyvärr åt just det hållet, mot allt tydligare resultat och mot allt mer av fastlåsande och kontroll. Vetenskap får inte låsa fast det som rör sig, vilket allt i universum gör. Ingen är statiskt eller orörligt, allt för ändras och är mer eller mindre dynamiskt. Det handlar bara om olika hastigheter. Vissa rörelser går att räkna på, andra inte. Kulturvetenskapen handlar om dynamisk rörelse, icke-linjär förändring och byggandet av en hållbar framtid. Ett hopplöst uppdrag på många sätt. För om alla inte är med på eller förstår vad kultur är, hur den fungerar eller varför det är viktigt att studera den, om många inte ens erkänner kulturens existens, hur ska man då kunna bedriva forskning om den och få gehör för resultaten?

Kulturvetenskap är en tolkande vetenskap. Kulturen går inte att isolera från sammanhanget den uppstår i, kulturen är en del av helheten som den både påverkas av och påverkar. Kunskap om kultur går bara att nå indirekt och den är alltid provisorisk. Därför är tolkning ett viktigt redskap. Tolkning är dock ett laddat begrepp. Vad innebär det att tolka? Ett sätt att se på den saken är att säga att tolkning handlar om att tala om för någon att det betyder det där. Tolkning utförd på sådana premisser handlar om att låsa fast, om att uppfinna betydelser och om att skaffa sig gehör för rimligheten i dessa. Det handlar med andra ord om makt. Närmare bestämt handlar det om kunskap och makt. Två sidor av samma sak! Det är inte så jag jobbar. Jag använder inte tolkning för att låsa fast och bestämma, utan för att öppna upp och visa på konsekvenser och alternativ. Tänk om, och låt oss göra ett försök, är mina ledord.

Den som tolkar kultur och bestämmer hur den ska förstås och som gör det i namn av forskning använder sin vetenskapliga prestige och sitt ämnes anseende för att pådyvla världen sin egen uppfattning. Tyvärr är det så de kulturella förväntningarna på vetenskapen ser ut. Vetenskapens uppgift, menar många, är att tala om och bestämma hur det är. Jag vill istället öppna upp för alternativa tolkningar, det vill säga peka på den rörelse jag som forskarsubjekt befinner mig i tillsammans med allt och alla andra. Kulturella innebörder är aldrig fastlåsta, de befinner sig alltid i rörelse, hur mycket människor än önskar att så inte vore fallet. Kultur är förändring och rörelse. Kulturen finns mellan och är relationell. Kultur är en icke-linjär process. Därför blir effekten av vetenskapliga påpekanden om hur det är alltid fastlåsande, eller riskerar i alla fall att bli det. Om forskare säger att vi firar jul för att det ligger i den svenska kulturen far man med osanning. För faktum är att det är svensk kultur som görs när vi firar jul på det sätt vi gör i Sverige. Samma är det med snapsen till sillen, den dricks inte av kulturella orsaker, det är kultur som utförs när glaset höjs till munnen i goda vänner sällskap.

Den kulturvetenskap jag talar om och brinner för är en kulturvetenskap som bejakar rörelse. Det är en vetenskap som insett det destruktiva i att diskutera. En vetenskap som har insett poängen med att samtala, eftersom kultur är en angelägenhet för alla. Vad innebär det att samtala, att skapa kunskap inom ramen för ett samtal? Jag ser bloggandet som ett exempel på detta. Att blogga är att inför öppen ridå låta tankarna flyta i en strid ström, och om att ta tag i det som händer i mötet med kritiskt intresserade läsare. Det är en process av fördjupad insikt om varat. Och det går på tvärs mot hur det brukar se ut inom vetenskapen. Där är idealet att man på egen hand och efter på förhand noga utformade och detaljerade metoder slipar på sina argument och presentationen av dessa. Och detta gör man så till den milda grad att, om man lyckas, om man är duktig på att snickra ihop argumenten, kommer även den mest insatte läsaren att få svårt att hitta luckor i resonemangen. Det gör det svårt att driva kunskapen framåt. Att bedriva vetenskap på det sättet upplöser inga problem, det gör bara allmänheten beroende av den som äger problemen och har tolkningsföreträde, vilket inte leder till långsiktig hållbarhet. Ytterligare ett exempel på kunskapens och makten sammantvinnade karaktär.

Alternativet till detta sätt att arbeta är att öppna upp den vetenskapliga praktiken och bjuda in till samtal om kulturen som alla är del av och både påverkar och påverkas av. Kulturvetaren behöver hjälp att belysa hela processen, från planeringen av projektet till insamlingen av empiri och i arbetet med att tolka materialet och för att sprida kunskapen. Det är en delikat uppgift att inte låsa fast, för människan har svårt att hantera rörelse och förändring. Det är mycket enklare att acceptera en sanning än att utmana det man tar för givet. Kulturvetenskapens resultat handlar om att peka på möjligheter och alternativ, inte om att tala om hur det är. Men det uppfattas inte alltid så. Förväntningarna på forskaren och resultatet ser annorlunda ut. Det finns inte ett enda sätt att bedriva kulturvetenskap på. För mig handlar det om att släppa ifrån mig texter som inte är genomkontrollerade och fulländade, för att jag tycker mig se att det underlättar för granskaren att hitta svagheterna i resonemanget. Och det är ju det viktiga, att den underliggande tankegången håller, inte att texten eller det vetenskapliga resultatet är vattentätt.

Kulturvetenskap handlar för mig allt tydligare om Samtal. Att samtala är att öppna upp mellanrum där kunskapen och vetandet "händer" och om att tillsammans med andra betrakta vad som händer och och lära sig förstå vilka förutsättningar som finns för förändring. Kulturvetenskapen är kritisk men den handlar inte om att kritisera. Resultatet ska vara så korrekt som möjligt, men eftersom verkligheten förändras finns aldrig ett enda giltigt svar. Kulturvetenskap handlar om att finna och hålla fast i det som fungerar, oavsett varifrån det kommer och utan att bry sig om vem det kommer ifrån. Det handlar om att inte lägga tid och energi på sådant som inte fungerar. Kulturvetenskap liksom hållbarhet handlar om att befinna sig i rörelse, om att följa med i flödet. Det handlar ytterst om att lära sig acceptera det man måste, och om att utveckla verktyg för att förändra det man kan.

Rekrytera en stjärna, eller skapa ett lag?

Snubblar över en intressant och tänkvärd artikel på nätet. Den handlar om hållbarhet, eller det är i alla fall så jag läser den. Hur organiserar man verksamheter av olika slag på bästa och mest långsiktigt hållbara sätt? Rekryterar man en eller flera, handplockade stjärnor, eller skapar man ett integrerat lag av medarbetare som arbetar tillsammans? Den dominerande tankemodellen har varit att man självklart ska rekrytera etabledare stjärnor om man verkligen vill lyckas, men kanske att detta håller på att ändras.

Rachel Mendelowitz is an organizational psychology expert and managing partner at McChrystal Group, an elite advisory services firm where she leads the internal product development and research team. She and her team conduct original research, develop new products, and consult on performance management and leadership development solutions. She received her Master of Arts in Social-Organizational Psychology from Columbia University, with a concentration in organizational change and consultation.

Stripe made waves in the startup world last week with its BYOT announcement — bring your own team that is.

Ett lag som arbetar tillsammans, som känner varandra och gruppena alla individuella och kollektiva styrkor och svagheter, som kan peppa varandra och anstränga sig gemensamt, inser man enkelt kan kompensera för och mäta sig med några få stjärnors övermänskliga genialitet och individuella skicklighet. Många medelmåttor som är bra på att arbeta TILLSAMMANS och agerar som ett team kan vinna även över ett mindre väl fungerande lag som satsat sina resurser på rekryteringen av världens bäste. Vill man rekrytera den bäste hamnar allt fokus på hen och de andra degraderas till andra klassens spelare, vilket kan påverka gruppdynamiken menligt. Inte sällan tenderar det att bli så att alla framgångar för laget bokförs på stjärnans konto, och alla förluster på resten av laget. Den mänskliga psykologin fungerar så, den söker logik i efterhand. Och har man satsat alla pengar och hela sitt anseende på rekryteringen av en groteskt välbetald stjärna vill man så klart få valuta för pengarna.

The fast-growing payments company is experimenting with a new recruitment approach, which invites teams, instead of just individuals, to apply for jobs. Small teams, between two to five people, would collectively email their resumes, outlining the details of how they know each other and work together. Team members would be taken through the hiring process together, with group and individual interviews on the same day, and at least one interview problem-set to be tackled as a collective. If an offer is made, it will be extended to all team members, and they will continue working as a unit within Stripe.

En intressant tanke och ett helt nytt sätt att se på rekrytering som skulle kunna främja utvecklingen av gemenskap, inte bara i företagsvärlden utan även på andra områden i samhället. Hur man gör och tänker i toppen brukar påverka sättet att tänka i hela samhället. Nobelstiftelsen har börjat fundera i dessa banor eftersom man insett att dagens begränsning av tre pristagare allt oftare visat sig vara missvisande och orättvis. Ofta kan man hitta en stjärna i efterhand, men det är ytterst sällan som upptäckter av Nobelprisdignitet är resultatet av ett solitärt geni. Jag tror det är nödvändigt att tänka om ifall vi ska klara de enorma utmaningar som mänskligheten står inför. Förlitar vi oss på några få experter lägger vi vårt gemensamma öde i slumpens händer, för flera som jobbar ihop tänker alltid bättre än en aldrig så klok expert.

One line of the BYOT announcement in particular was striking:

The industry has always focused on hiring atoms; we’d like to try hiring molecules.
This team-based tactic of “hiring molecules” is founded on the idea that people are stronger as part of a team than on their own. Or to put it another way, the whole is greater than the sum of the individual parts. This notion is gaining acceptance within organizations. A growing emphasis has been placed on teamwork and collaboration in recent years.

Ett tankefrö har såtts, och när idén väl når uppmärksamhet öppnas nya perspektiv som gör att andra saker belyses än vad man är van vid. För mig som kulturvetare är tanken varken ny eller banbrytande. Kultur utgår från enskilda, men helheten är större än summan av delarna. Kulturen både påverkar och påverkas och fler som tänker tillsammans är strakare en en som tänker själv.

This makes a great deal of sense when we think about the characteristics of high-performing teams. Elite teams are often marked by trust, common understanding, and familiarity, which creates an almost fused unit that can seamlessly innovate and adapt to shifting circumstances. It creates a shared consciousness and quick flow of information that enables the team to execute much more effectively than their less cohesive counterparts.

När tanken väl slagit en är det uppenbart. Den klart lysande stärnan på toppen av sin karriär är hotad från alla håll. Et tag kan de så klart tvinga hen att prestera övermänsklugt bra, men på sikt påverar arrangemanget helheten medligt. Och sammanhållningen blir sämre när allt fokus riktas mot stjärnan. Ett team där alla känner varandra och där man jobbar ihop förfogar kollektivt över ett bredare spektrum av kunskaper, kompetenser och perspektiv än stärnan som servas av sina underordnade.

Organizations are acknowledging that the interactions between people are even more important than the contributions of any one individual. In complex environments, such as the one we all live and work in, this is an excellent example of an emergent property — a quality that emerges from a combination of parts but is not explainable by a sum of the parts themselves.

Emergens är en egenskap som växer fram mellan och som bara går att iaktta på aggregerad nivå. Det är en kollektiv egenskap som bara finns där, på den övergripande nivån, inte hos individerna. Därför är perspektivskiftet så viktigt, för det spelar roll var man letar. Utgår man från att intelligens är en strikt individuell egenskap kommer man att säka efter den hos individerna. Det är först när man accepterar kollektiv intelligens man kan börja leta efter och utvärdera intelligens bland team. Tanken är inte ny (hittar en intressant recension av boken The wisdom of crowds, som belyser ämnet på ett klokt och balanserat sätt), men det gör det desto mer intressant att läsa om hur den nu verkar få genomslag i näringslivet. Sanning är ett ord, en tanke och synen på vad som ör sant påverkar hur man söker efter evidens. Det är så man ska se på relatvism, inte som ett ifrågasättande av vetenskapliga resultat, utan som ett uppmärksammande av att synen på vad som är sant och vad som anses viktigt att undersöka är kulturell och kontextuell.

If a dialogue of teamwork is reflective of broader workplace trends, why was Stripe’s move so noteworthy?

The reality is that while most leaders champion the promotion of teamwork and collaboration, the concept meets quite a bit of resistance in execution.Our workforce and HR policies and processes are currently designed to generate completely different outcomes.

We want people to collaborate cross-functionally and perform well on teams, but people are individually hired and individually compensated. Evaluations are based on personal performance, bonuses vary greatly by individual, and salary discrepancies from the highest to the lowest paid worker are greater than ever, which spurs competition over collaboration.

In short, the way we’ve set up our workforce drives a marketplace that pits individuals against one another, yet we are constantly encouraging them to collaborate and work together to innovate and drive results. The environment around us has changed dramatically, yet our internal hiring, evaluation, and compensation tools have remained static.

Jag kommer osökt att tänka på Arbetsintegrerat lärande (AIL) som vi arbetar med på högskolan där jag jobbar. AIL handlar om just detta, eller det är i alla fall min tolkning av AIL och det jag läser om i artikeln. Utgångspunkten för min vision om vad AIL skulle kunna vara är att ingen enskild (individ eller grupp) äger frågan. För om någon part får tolkningsföreträde faller integrationsledet bort, och då är vi tillbaka i det gamla vanliga, det som visat sig fungera dåligt, det som lett till problemen vi brottas med. Både akademin och arbetslivet måste vara inblandade på samma sätt, som likvärdiga aktörer i produktionen av kunskap, för framtiden och för hållbarhet. AIL handlar om lärande, och om produktion av kunskap. Men lika viktigt är att alla parter har lika mycket insikter att lära som man har kunskaper att förmedla. Faller något av detta bort är det inte ett Arbetsintegrerat lärande man har att göra med. AIL handlar som sagt om ömsesidig tillblivelse, och för att arrangera för det och öka förutsättningarna för det krävs att man lyssnar minst lika mycket som man talar. Det gäller för vetenskapen lika mycket som för arbetslivet, och studenterna. Utbyte av kunskap och erfarenheter, i en anda av att ju mer man ger desto mer får man. Det är en central framgångsfaktor. Enkelt är det på inget sätt, för det är ny mark man beträder. Samproduktion måste utgå från jämlik grund, annars är det per definition ingen sam-produktion.

An industrial-era approach pervades our current policies — we still largely think of our organizations as giant machines and the people within them as cogs. This metaphor is comforting for leaders, in that a machine, however intricate, is ultimately understandable. It can be constructed, deconstructed, and refit with interchangeable parts until it is humming. Most of us largely intuit on our own, the magic happens when the right combination of people come together in teams and work environments. Perhaps you’ve been lucky enough to be part of one of those teams. Unfortunately, those productive and motivating experiencing are usually fleeting, and all too often, they come to an end at the hands of the organization that was benefiting from the team’s high performance. How did your high performing team disband? At the close of a project? A reorganization?

Stripe’s BYOT initiative is a bold recognition of the reality of the emergent properties of teams while acknowledging that it’s becoming less and less useful to break things down to the individual level. The machine view of interchangeable parts doesn’t work in complex domains, which most businesses are in, given today’s dynamic corporate world.
Hiring teams instead of individuals is an interesting experiment that could prove to be transformative. However, it will only be able to move the needle so far if incentives are still individually based.

Klimatfrågan, krisen i skolan och utbildningssystemet, samhällets långsiktiga hållbarhet, problem som är relaterade till kultur, är frågor som aldrig kan lösas en gång för alla. Det är frågor som ständigt måste arbetas med. Frågor som per definition är dynamiskt föränderliga. Jag betraktar dem som komplexa problem vilka bara lösas genom samtal, som är mitt bidrag till arbetet med både AIL och kolektiv visdom. Förutsättningslösa samtal där så många röster som möjligt får höras. Samtal där ingen tillåts ta över. Samtal som följer sin egen logik, utan en på förhand uppgjord agenda. Tänk, om. Tänk om. Gör rätt! Tillsammans, inom ramen för ett samtal där olika kompetenser kan störas och blötas mot varandra, utan inbördes (rang)ordning. Det är den enda vägen som leder i riktning mot svaret på de komplexa problem som mänskligheten står inför, och som måste lösas. För allas bästa.

Svårt, så kanske någon tänker? Och det är svårt. Men just därför otroligt viktigt att man inte gör som man brukar, utan vågar testa nya sätt att arbeta. För det vet vi, att problemen inte går att lösa med konventionella medel. Komplexa problem kräver nya metoder, ny-tänkande och helt annorlunda angreppssätt. Det finns inga garantier för att lyckas. Och just därför är det viktigt att man vågar kasta sig ut och engagera sig till fullo i processen. Det kan man bara göra om man släpper taget om SINA kunskaper och kompetenser. Det jag kan och det jag vet är inte MITT, det är resultatet av en hel massa olika omständigheter.

Kunskap och kompetens uppstår alltid inom ramen för sammanhang, och därför är det inte individuella egenskaper. Vi vill tror att det är det, men det är inte så. Jag har allt att vinna på att övertyga andra om att mina kunskaper är just mina, men samhället har allt att förlora på att den synen på kunskap hålls vid liv. En annan syn på subjektet, på kunskap och en ny förståelse för hur makt genomsyrar och påverkar kulturen/samhället. Det är vad som behövs. Annars förblir problemen och utmaningarna olösta.

Designing performance management systems that reward the right things will be key, as will relooking at how we compensate our workers. Individuals, not teams, bring home a single paycheck, and that reality is not changing. But, some work has been done around team or organization bonuses, basing individual assessments on teamwork behaviors, and increasingly, companies are limiting the disparity between the lowest and highest earners.

Jag ser med spänning på vad som händer på detta område, och när jag tänker vidare kring det jag läser dyker det upp en massa minnen och tankar som jag jobbat med länge och sådant jag skrivit om här på bloggen tidigare. Klipper och klistrar lite tankar om kartan och verkligheten, som jag vill se teamfokuseringen som ett exempel på: Kartan är ett verktyg, en uppmaning till handling, inte en sanning som man måste kapitulera inför. En kartläggning går inte att diskutera, men en karta kan var och en jämföra med sin egen verklighet. Kartan hjälper den som använder den att se och den går att orientera sig med hjälp av. Men den är inte verkligheten, det ligger i sakens natur.

Verkligheten förändras, och därför behöver kartan modifieras, kontinuerligt. Men även en gammal karta, en karta som inte stämmer till punkt och pricka går att orientera sig med hjälp av. Inaktuella fakta, eller felaktig information däremot är förödande.

Kultur är synonymt med förändring, och därför går det per definition inte att presentera några korrekta fakta om den. I samma stund som uppgifterna sätts på pränt, och under tiden det tar att distribuera dem till allmänheten har kulturen/verkligheten, det som uppgifterna antas illustrera, förändrats och gjort datan inaktuell. Det går således bara att konstruera mer eller mindre användbara kartor, om det är kultur man är intresserad av vill säga.

Poängen med kartorna är att de är värdelösa, eller i alla fall meningslösa, om de inte används. Kartan får sin mening i och genom att den används. Bara då, och bara så. Det är så jag vill att min forskning skall uppfattas, användas och det är bara så den får ett värde. Kartor för människor samman. Kartor engagerar och främjar delaktighet.

What about poor performers that aren’t good for any team? If you truly shift your focus to team-level effectiveness and empower your teams to manage with more autonomy, you are much more likely to hear about it, enabling you to manage those individuals out of the organization quickly.

Teamwork does not mean always getting along, it means getting something accomplished together. If someone’s paycheck is suddenly affected by the deadweight that is their poor performing teammate, you may be surprised at the rate that individual’s performance improves, or failing that, the speed at which they are suddenly considered to “no longer be a fit.”

Allt för lätt och allt för ofta ger man upp innan man nått den kritiska massa som krävs för att tillsammans ska bli mer än summan av antalet deltagare i gemenskapen. Allt för ofta brister det i tålamod och man faller till föga för någon karismatisk individ som säger sig veta och som tar på sig ansvaret. Synd, för då spelar det ingen roll hur många man är. Om alla lyssnar på en finns ingen gemensam tankeverksamhet, bara en kollektiv monolog. Att tänka tillsammans handlar om att ge upp en del av sig själv för att vinna något mycket värdefullt. Alla som ingår i en gemenskap där en karismatisk individ tar över är förlorare och får inget med sig, utöver det man hade med sig när man gick in i "samarbetet". I ett samtal där man tänker tillsammans blir alla vinnare genom att mitt lilla bidrag växlas upp i gemenskapen, tillsammans med övrigas bidrag. När ingen tar över och alla lyssnar händer något, helheten blir större än summan av delarna.

Det är lätt att få för sig att det skulle vara enkelt detta att tänka tillsammans eller att samtala. Det räcker att "bikupa" lite, eller grupparbeta utan närmare instruktioner. Man samlar ett gäng bara, sätter ihop en grupp, så löser sig saken av sig själv. Inget kunde vara mer felaktigt än det. Att tänka tillsammans kräver mer än att bara samlas. Det kräver inte mycket mer, men kraven är å andra sidan centrala och det behövs inte mycket för att hela potentialen i gemenskapen ska gå förlorad. Vad som krävs är uppmärksamhet på vad som händer i gruppen och integritet hos deltagarna. Människor är sociala och det är både styrkan och svagheten med mänskligheten. Det sociala är en mäktig kraft, men den kan snabbt vändas mot det gemensamma projektet. Att tänka tillsammans handlar om att värna mellanrummen och tystnaden, för det är där det händer. Där finns potentialen, inte hos någon enskild i gemenskapen. Det är den avgörande insikten man måste ställa upp på och gemensamt värna, annars faller allt platt.

Hoppet är den tunna lina jag balanserar på, den tråd allt hänger i. Hopp är inte det samma som en obändig tro på något. Hoppas gör man för att alternativet är otänkbart och man gör det även om oddsen talar mot en. Det tros och hoppas för lite i samhället idag och lyssnas och litas allt för mycket på några få individer med starka viljor och fasta övertygelser. Tron på den ensamma frälsaren som kommer utifrån och löser alla våra problem är stor och stark och den hotar att föröda allt vi har byggt upp, det visade inte minst Macciarini. Därför fortsätter jag hoppas även om jag sällan tror på framgång. Fler borde göra det.

Both senior leaders and HR professionals should focus on changing incentives, mitigating internal competition, and viewing individuals as part of a team instead of cogs to swap around. This requires a willingness on the part of leaders to give up the illusion of control over every aspect of the organization and begin thinking about how they can foster an environment in which high performance emerges.

The organization has more to provide than any one leader can engineer— those gifts are emerging every day, and the leaders that empower people and put them to work for the organization will place themselves well ahead of their competitors.

Frågan man bör ställa sig ifall man vill förstå ett fenomen, vilket som helst, är: Hur gick det till när just den idén knöts till just den individen? Det är detta jag menar med analys av kultur och makt, som teambuildingtanken är ett exempel på. Motivet för att utföra den typen av analys, orsaken till att den är viktig, är att så länge det är okej att knyta idéer till unika individer, så länge är det möjligt att hålla denna skimär vid liv. Kanske har vi nu kommit till den punkt då insikten som funnit länge får kraft och momentum och bildar ett starkare flöde som bär på kraft att förändra.

Först när tillräckligt många förstår att idéer, tänkande och upphov inte är unika företeelser i världen. Först då blir en samhällsanalys som leder till fördjupad förståelse och till långsiktig hållbarhet möjlig. Först när vi har gjort upp med idén om att tänkande är något som uppstår inne i huvudet på isolerade subjekt, först då kan det viktiga arbetet börja. Och artikeln ger mig hopp och evidens att bygga vidare på. Flyktlinjer vill jag se som ett av alla de flöden som med tiden möjligen kan komma att vara en del av ett bifurkationsflöde som bidrar till samhällsförändring i riktning ökad hållbarhet.

Jag som skriver detta är bara en punkt i världen där en lång rad flöden kommit samman. Tankarna som formeras på skärmen är inte mina, det är bara ett resultat, en konsekvens av att just jag råkar befinna mig just här, just nu. Och utan läsare och samtalspartners, utan böcker, datorer och en oändlig massa andra saker och fenomen hade Flyktlinjer inte existerat. Eddy Nehls finns därför heller inte, lika lite som du eller någon annan. Inte som unika subjekt. Vi är alla delar av varandra, av samma process av ömsesidig tillblivelse. Vi är ett team, som presterar tillsammans.

Mikropolitik och segmenteringar 14

Det var alldeles för länge sedan jag ägnade denna serie bloggposter uppmärksamhet. Dagarna flyter lätt förbi och försvinner in i ett töcken så här i slutet av terminen och läsåret. Så mycket att göra och så mycket som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Får liksom inte tid till något annat än det jag måste. Filosofi kräver tid och eftertanke. Snart är det dock sommar och ledigt och idag har jag semester. Pustar ut efter veckans intensiva program med möten och examinationer. Hämtar andan och laddar för nästa vecka. Sedan ser det bättre ut. Längtar!

Nåväl, det var ju mikropolitik och segmenteringar det skulle handla om, Deleuze och Guattari. En viktig inspiratör som de ofta återkommer till och tänker med är Gabriel Tarde, som är en tänkare jag borde läst mer av. Hans texter står här i bokhyllan som ett dåligt samvete, vid sidan av Alfred N. Whitehead och andra. Finns så mycket som borde blivit läst, som jag tänkt läsa. Men så kommer annat emellan. Via andra texter och samtal vet jag en del, men egentligen för lite för att säga något klokt och eget. Läser på Wikipedia. Där står inte så mycket, men ändå tillräckligt för att tänka med Deleuze och Guattari om hans teorier.

In homage to Gabriel Tarde (1843-1904): his long-forgotton work has assumed new relevance with the influence of American sociology, in particular microsociology. It had been quashed by Durkheim and his school (in polemics similar to and as harsh as Cuvier's against Geoffroy Saint-Hilaire).

Ännu ett exempel på hur tänkande och kvalitet inte enbart styrs av intellekt och funktion/värde, utan mer av affektion och karisma samt annat mer obestämbart. Durkheim hade fler vänner och mer inflytande och hans tankar hakade bättre i samtiden. Tard var inflytande, men glömdes bort när andra teorier blev mer populära. Som tur är plockades filosofin upp igen när behovet av den typ av förklaring han skapat uppstod, bland en grupp sociologer i Chicago. Durkheim fokuserade på strukturer och makrorörelser, vilket ansågs förklara individernas beteende. Tarde började underifrån och förklarade kulturell förändring genom att fokusera på det som händer mellan individer, på mikroplanet. 

Durkheim's preferred objects of study were the great collective representations, which are generally binary, resonant, and overcoded. Tarde countered that collective representations presuppose exactly what needs explaining, namely, "the similarity of millions of people."

Kultur kan aldrig vara en förklaring till något. Kultur är det som ska förklaras. Tarde skapade verktyg för att förstå kultur, underifrån. Varför är människor så lika varandra? Det är den stora frågan, det som ska undersökas och förklaras. Låt oss inte hoppa till slutsatsen, som Bruno Latour påpekar. Tarde är mikropolitikens skapare och Deleuze och Guattari utvecklar hans verktyg.

That is why Tarde was interested instead in the world of detail, or of the infinitesimal: the little imitations, oppositions, and inventions constituting an entire realm of subrepresentative matter.

Tarde riktar fokus mot vardagen och det som händer mellan, mot vanliga människors vanliga liv. Han uppmärksammar och uppvärderar betydelsen av det som händer under tiden som människorna är fullt upptagna med annat, det tillsynes triviala och skenbart meningslösa. Han är en hjälte och inspiratör, och jag känner att jag verkligen borde göra slag i saken och läsa hans egna texter.

Tarde's best work was his analyses of a minuscule bureaucratic innovation, or a linguistic innovation, etc. The Durkheimians answered that what Tarde did was psychology or inter-psychology, not sociology. But that is true only in appearance, as a first approximation: a microimitation does seem to occur between two individuals. But at the same time, and at a deeper level, it has to do not with an individual but with a flow or a wave. Imitation is the propagation of a flow; opposition is binarization, the making binary of flows; invention is a conjugation or connection of different flows.

Flöden som hämtar kraft i mellanrummen. Saker som uppstår av en slump och sedan imiteras och bärs vidare av vågrörelserna som kulturen både skapar och skapas av, som både påverkar och påverkas. Det är i det lilla och från marginalen som de stora mönstren uppstår, förändras och på sikt, när rörelsen växt sig stark kan utöva enorm agens och omskapa hela samhällen. Studier av strukturer är studier av historia. Studier av det som händer mellan, av mikropolitik, är studier av förändring i rörelse (vilket är den titel jag valt på boken jag jobbar med). Flöden och relationer, det är där det händer och det är viktigt att studera även om framtiden är öppen och förändringen icke-linjär. Det handlar om förståelse för processen och rörelsemönstrens inneboende logik. Flöden av imitationer, så kan man se på kultur och på samhällen. Människan är inte så unik som hen tror.

 What, according to Tarde, is a flow? It is belief or desire (the two aspects of every assemblage); a flow is always of belief and of desire. Beliefs and desires are the basis of every society, because they are flows and as such are "quantifiable"; they are veritable social Quantities, whereas sensations are qualitative and representations are simple resultants.

Föreställningar och begär uppstår mellan och driver förändring. Vill ha, vill ha, vill ha. Jag tror att ... I vardagen, och särskilt i en vardag där allt går snabbare och snabbare finns sällan tid att tänka efter ordentligt. Imitation är ett effektivt sätt att förändra. Förklaringen till varför kommer ofta sedan, vilket gör att imitationen inte uppfattas som just imitation. Kanske är det därför Tarde försvann från den filosofiska kartan, för att han talade om sådant som ingen förstod, just för att det han talade om var en korrekt beskrivning av hur kultur uppstår och förändras. Känner igen det där, vilket jag brukar tala om som kulturvetarens dilemma. Att lära fiskar se och förstå vattnet är ingen lätt uppgift, men det är enda vägen till förståelse. Kultur finns och påverkar även om människor inte tror det. Även en kulturförnekande kultur är ett kulturellt uttryck, ett resultat av en föreställning som spridit sig genom imitation. 

Infinitesimal imitation, opposition, and invention are therefore like flow quanta marking a propagation, binarization, or conjugation of beliefs and desires. Hence the importance of statistics, providing it concerns itself with the cutting edges and not only with the "stationary" zone of representations. For in the end, the difference is not at all between the social and the individual (or interindividual), but between the molar realm of representations, individual or collective, and the molecular realm of beliefs and desires in which the distinction between the social and the individual loses all meaning since flows are neither attributable to individuals nor overcodable by collective signifiers.

Här sägs något helt avgörande och centralt. Skillnaden står inte att finna mellan det sociala och det individuella, för båda är olika aspekter av varandra. Det är lätt att tänka hönan och ägget, och vad som kom först. Sanningen är att båda skapades i samma flöde av ömsesidig tillblivelse, liksom kulturen som både påverkar och påverkas. Det molära och det molekylära är inom binbära oppositioner utan kontextuella egenskaper som förändras i relation till flöden och begär. 

Representations already define large-scale aggregates, or determine segments on a line; beliefs and desires, on the other hand, are flows marked by quanta, flows that are created, exhausted, or transformed, added to one another, subtracted or combined. Tarde invented microsociology and took it to its full breadth and scope, denouncing in advance the misinterpretations to which it would later fall victim.

Tarde såg, förstod och insåg att det fanns en uppenbar risk att hans tankar paradoxalt nog skulle vändas mot sin själva när den store Durkheim trädde fram och gav människorna en förklaring som passade bättre med rådande begär och spridda förförståelse. Foucault lade märke till samma sak och menade att människor i väldigt hög utsträckning lyssnar mer till vem som talar än till vad som sägs. Hur paradoxalt det än är har vi alla ett ansvar att lyssna och ta detta på fullaste allvar, om vi menar allvar med att det är hållbarhet i strävar efter. Dagspolitiken skrämmer mig, för den utgör ett flöde av imitationer där det viktiga inte är vad som sägs utan vem som säger det, och att det stämmer överens med eller svänger i takt med djupt liggande önskningar och begär. Längre fram kommer Deleuze och Guatari till några sådana, skrämmande, exempel. Här och nu läggs grunden för förståelse av den mikropolitik som just nu väller fram över Europa likt en väg som drivs av dunkla och unkna begär.

Det är inte SD eller Jimmie Åkesson som ska förklaras, utan sammanhanget som skapar utrymme för dem begäret som driver processen och imitationerna som traderas och upprepas.

Sturmark, tro och vetande

I söndagens DN skriver Christer Sturmark (ännu) ett reaktivt inlägg där det tydligt framgår vad han står för och tror på, men där han uttrycker sig svepande om det han kritiserar. Vad vill han och Humanisterna uppnå undrar jag? Framförallt undrar jag hur någon som passionerat talar för vetenskapens överlägsenhet väljer att så pass svepande avfärda det som kritiseras. Jag har helt enkelt svårt att ta det han skriver på allvar.

Vi lever i en tid när vetenskap och teknologi skänkt människosläktet både hälsa och välstånd av aldrig tidigare skådat slag. Vi lever också i en tid när somliga människor är så trosvissa, så övertygade om sina egna absoluta sanningar att de är beredda att göra livet till ett helvete för andra och själva gå i döden för sina sanningsanspråk. I en sådan tid bör vi stanna upp och reflektera över kunskapens gränser.

Behovet av att stanna upp och reflektera skriver jag så klart under på. Över kunskapen och kunskapens gränser funderar jag hela tiden. Vad är det att veta, och vad menas med kunskap. Sturmarks kunskapsbegrepp handlar tydligt om naturvetenskap. Någon annan kunskap accepteras inte riktigt som kunskap. Paradoxalt nog går Sturmark ofta till storms mot humaniora. Kvalitativ, tolkande, hermeneutisk vetenskap vars kunskapsmål är att förstå människan i vidare bemärkelse, kulturvetenskap och analyser av makt och diskurser, är närmast ett rött skynke för Sturmark som okritiskt hyllar naturvetenskapen. Inte särskilt vetenskapligt kan jag tycka, och jag förstår inte riktigt vad han vill med sin text.

Faktum är att 1900-talets filosofisk-matematiska och naturvetenskapliga utveckling ofta har handlat om att identifiera principiella gränser för vetandet och att identifiera verklighetens inneboende gränsvärden.

Viktigt, och detta är frågor som jag ständigt återkommer till. Vad är möjligt att veta, och hur vet vi det vi anser oss veta? Var går gränsen och är den absolut? När jag reflekterar över kunskapsfrågan landar jag i att det finns tre områden eller sfärer, med mer eller mindre tydliga gränser. Dels det undersökta och vetbara, dels det som bara går att ana sig till och som inte går att nå säker kunskap om (eftersom det handlar om saker som är vaga till sin natur eller föränderliga och mångtydiga), dels det som inte går att veta något om. Grovt vill jag dela in världen på detta sätt, och naturvetenskapen sysslar med det vetbara, kulturvetenskapen med det vaga och teologin med det som inte går att veta något om. För mig är det viktigt att poängtera att alla tre kompetenserna behövs. Jag tycker det är problematiskt att göra som Sturmark och idealisera det ena framför det andra. Det är detta min tveksamhet mot Humanisterna bottnar i. Det är detta jag menar med att ateismen ofta liknar kyrkan mer än den tror och vill acceptera. Och det blir väldigt tydligt i denna artikel.

Albert Einsteins speciella relativitetsteori identifierade en gräns för hastigheten, nämligen ljusets hastighet. När vi närmar oss denna absoluta hastighetsgräns blir det allt svårare att accelerera till högre hastigheter. För att göra det sista rycket upp till ljushastigheten skulle det krävas oändligt mycket energi. Gränsen går inte att överträda och när vi närmar oss den uppträder tid och rum på ett sätt som strider mot våra intuitioner. 

Einstein vidareutvecklade sin teori till den allmänna relativitetsteorin som firade 100 år förra året. Den omdefinierade vår verklighetsuppfattning på ett sätt som ännu inte har fått fäste hos de flesta människor. Vi uppfattar fortfarande rummet som bestående av tre dimensioner och tiden som något annat, separat från rummet. Detta är en pre-einsteinsk världsbild, Einstein visade ju att rummet och tiden i själva verket är samma sak, bara olika aspekter på den fyrdimensionella rumtiden. Denna rumtid kan dessutom krökas, och det som vi uppfattar som gravitation är inget annat än en krökt rumtid. Tiden är den fjärde dimensionen i denna rumtid, omöjlig för våra hjärnor att intuitivt uppleva som en fjärde dimension. 

Tiden som en rumslig dimension kan enklast förstås genom en analogi: Föreställ dig att det existerar en tvådimensionell värld, där tvådimensionella varelser lever i ett plan. De förnimmer längd och bredd, men inget djup. Allt som existerar för dem, existerar i detta plan. Anta att du som tredimensionell varelse vill försöka introducera ett tredimensionellt objekt för dem, till exempel ett klot. Om du håller upp det ovanför eller under deras tvådimensionella plan, kommer de inte att se det. Du måste föra klotet genom deras plan för att de ska uppfatta det. Men vad ser de? En cirkel som först växer och när den nått sin största storlek kommer att minska igen och försvinna. De uppfattar således ett tvådimensionellt objekt, en cirkel, som förändras med tiden. Det vi uppfattar som en tredje dimension uppfattar de som tid. På ett liknande sätt menar Einstein att tiden är en del av en fyrdimensionell rumtid, som våra hjärnor inte intuitivt kan begripa annat än genom analogier som denna.

Och? Detta är inga nyheter, och mig veterligen är det ingen som säger emot. Jag är också fascinerad över Einsteins teorier och funderar ofta över detta att rummet och tiden är två aspekter av samma sak. Men varför denna utläggning, här? På vilket sätt hör denna högst summariska beskrivning av relativitetsteorierna hemma i en artikel som hamnar om vetenskap kontra religion att göra? En sanning (eller lögn) blir inte mer sann för att den upprepas. Vill man UTBYTA kunskap och förståelse är det en dålig strategi att upprepa det man vet. Jag har som sagt inget att invända mot varken Einstein eller det Sturmark säger här, men som öppning av ett samtal om kunskapens gränser finner jag det djupt problematiskt för vi befinner oss i den svåra situation vi befinner oss i för att vi inte är överens. Religiösa fundamentalister och bokstavstroende (som jag undrar hur många de är egentligen. Hur många tror på allvar att Gud skapade världen på sex dagar?) är ju lika övertygade om att deras "sanningar" är de rätta. Jag är redan övertygad och har inget att invända, så för mig blir genomgången aningen tröttande. Det Sturmark föreläser om är gårdagens nyheter. Kom till saken, tänker jag. Sluta mansplaina.

1900-talets stora fysikrevolution, upptäckten av kvantfysiken, introducerade också principiella gränser för den mänskliga kunskapen. Werner Heisenbergs osäkerhetsprincip stipulerar att vi aldrig med precision kan bestämma en partikels läge och hastighet samtidigt. Ju mer exakt vi bestämmer hastigheten, desto sämre precision i lägesbestämningen och vice versa. Vid en första anblick tycks detta vara trivialt; vår mätutrustning kanske inte är tillräckligt bra? Det kanske bara är en tidsfråga innan vi kan mäta mer precist? Tyvärr inte, vilket också har bekräftats experimentellt. Heisenbergs osäkerhetsprincip beskriver en inneboende obestämbarhet i själva materiens natur. Osäkerheten ligger således inte i våra mätmetoder, utan i verkligheten själv.

Sturmark fortsätter att undervisa. Det är som han inte riktigt kan tygla sin hängivenhet. Fast han talar utförligt om självklarheter för de redan invigda och därför växer min irritation. Jag vill veta vad Sturmark har på hjärtat egentligen, jag varken vill eller behöver, bli undervisad om saker jag redan vet och aldrig skulle drömma om att ifrågasätta. Jag stör mig dessutom på att det som sägs presenteras som Sanningen, som något som aldrig kommer att kunna ifrågasättas, vilket är en ovetenskaplig inställning till vetenskapen. Det brukar framhållas att vetenskapen ändrar uppfattning medan religionen är statisk, det är så jag läser Humanisternas idéprogram, men här framställs vetenskapen som något som bara kan vara på ett enda sätt. Som sagt, jag ifrågasätter ingenting, men den som sjunger vetenskapens lov och som framhåller den vetenskapliga METODEN som utgångspunkt borde inte skriva som Sturmark. Särskilt inte om han vill nå och vinna över religiösa (och andra) fundamentalister för sig sak. Det skaver och jag förstår som sagt inte vad han vill uppnå, egentligen.

Kvantfysiken har tyvärr ofta missbrukats i olika new age-sammanhang som tar den till intäkt för allt från kollektiva medvetanden och synkronicitet till att ”allt hänger ihop”. Kvantfysiken ger inga belägg för något av detta, det är i själva verket bara pseudovetenskapliga och spekulativa fantasier. Det är givetvis frestande och eggande att spekulera i denna riktning, men kvantfysiken ger inte mer belägg för detta än förekomsten av gula blommor i trädgården ger belägg för liv på andra planeter (vilket givetvis kan existera oavsett dessa blommor).

Här tangeras intressanta saker, men det blir tyvärr inte mer än så. Vad menar Sturmark med New age, kollektiva medvetanden och synkretism. Jag svävar i ovisshet och skulle gärna vilja veta mer, särskilt med tanke på att jag undervisats så pass grundligt i saker jag redan vet. På vilket sätt är det fria fantasier att säga att allt hänger ihop, vilket är en tanke jag brukar använda? Jag menar inte att jag kan bevisa att det är så, och jag gör heller inget annat än påminner om det. För mig är den tanken ett redskap för analys och ett verktyg att tänka med. Vetenskapen lär att alla består av stjärnstoff och att livet på jorden delar ursprung. Kultur förenar dessutom alla människor eftersom det inte finns några vattentäta skott. Jag spekulerar inte, jag tänker. Det jag kan visa visar jag och det andra är jag tydlig med är resultat av tolkning, och det som ligger bortom horisonten kan man bara spekulera kring och reflektera över. Är mana bara tydlig med vad som är vad förstår jag inte vad problemet är. Jag får känslan av att Sturmark tror att alla är lika hängivet övertygade om allt de säger som han är och att han därför ser motståndare och fiender där jag ser tänkare som har en annan, och ibland en felaktig eller dåligt underbyggd, uppfattning. Vad menas med att det är "frestande och eggande att spekulera i denna riktning"? Så länge man spekulerar och är tydlig med det förstår jag inte varför det skulle vara problematiskt. Vem talar han om och syftar på? Det är ett högst svepande påstående och ett otydligt utpekande. Han identifierar en fiende som han krossar med naturvetenskapliga sanningar, men om han på allvar menar att den vetenskapliga metoden är den enda rätta borde han i konsekvensens namn använda den även på den och det han kritiserar. Det kanske kommer …

Ända sedan Platon har vi [oklart vem vi är här?] filosofiskt skiljt på kunskap och åsikter. Platon definierade kunskap som något man tror med goda skäl, som dessutom är sant. Men hur ska vi veta att något ”definitivt” är sant? Naturvetenskaperna strävar efter sanning, men vi kan aldrig vara helt säkra (i strikt kunskapsteoretisk betydelse) på att vi når denna sanning. [Vi igen. Vem åsyftas? Humanisterna, eller alla människor, alla utövare av vetenskap?] Naturvetenskaperna arbetar med beskrivande modeller av verkligheten och evidens för dessa modeller. Det är därför naturvetenskapliga teorier i alltid är provisoriska (därmed inte sagt att vetenskapliga tillämpningar är provisoriska). Detta betyder inte att alla beskrivningar av verkligheten är likvärdiga. Det är alltid evidensen som avgör om en beskrivning är rimlig eller inte, och därmed om vi bör tro på den eller inte.

Ordet vi är ett retoriskt grepp som fångar in och pekar ut. Ända sedan Platon har vi ... vilka vi? Platon var den tidiga kristendomens store auktoritet, Platon och Aristoteles. Så vad menar Sturmark egentligen? Hur ser han på Platons idévärld och dess relation till sinnevärlden? Och hur förhåller sig Platon till Einstein och Heisenberg? Behöver man verkligen hämta stöd från Platon för att skilja mellan kunskap och åsikt? Jag ser det snarare som ett problem att Platon dyker upp i texten, för Sturmark visar hur beroende han är av auktoriteter. Auktoriteter som dessutom inte kan (får?) ifrågasättas. Tyvärr slarvar Sturmark över det centrala, som handlar om beskrivande modeller, evidens och provisoriska teorier. Där finns ju något verkligt viktigt att tala om och reflektera över. Vad innebär det att "arbeta med beskrivande modeller", vad menas , med evidens? Är det självklart, är vetenskapen överens? Vad är poängen och styrkan med "provisoriska" teorier? Hur provisorisk är Platon, och anser Sturmark att hans texter är lika viktiga, vetenskapliga och vederhäftiga som Einstens och Heisenbergs? Dessutom undrar jag vem som inte ställer upp på det Sturmark och Platon hävdar? Vem riktar sig texten till, och vem vänder den sig mot?

Länge trodde man att det åtminstone fanns ett privilegierat område där det som var sant också kunde bevisas, nämligen matematiken. I ett matematiskt system kan vi härleda sanna teorem ur axiom. Så länge en härledning är korrekt genomförd kan ett teorem aldrig senare visas vara falskt inom systemet. Att alla sanna satser skulle kunna härledas sågs som en självklarhet, men var i början på 1900-talet ännu inte strikt bevisat. Matematikern David Hilbert såg detta som ett av de viktigaste återstående bevisen, så att man sedan kunde lägga detta ”självklara” antagande till handlingarna.

Ännu en personteckning, ännu en redogörelse. Varför, och vem tänker sig Sturmark att han skriver för? Vad vill han uppnå?

Men drömmen om att ett matematiskt system skulle kunna bevisa alla sanna satser inom systemet krossades av matematikern Kurt Gödel 1930. Hans ofullständighetsteorem visade inte bara att drömmen om ett sådant bevis var omöjligt; han visade den för matematiker djupt stötande insikten att det i ett godtyckligt matematiskt system (tillräckligt komplext för att inbegripa aritmetiken) alltid finns sanna satser som inte är bevisbara inom systemet. Det finns alltså sanna men obevisbara satser. Gödel visade således att sanning inte är ekvivalent med härledbarhet. De matematiska teorem som vi i allmänhet tillämpar i olika sammanhang kan dock bevisas, så det finns ingen anledning till oro. Men Gödels slutsatser var ett fundamentalt slag mot den sedan antiken närda matematiska drömmen om fullständighet.

Gödel, ännu en man att beundra. Och ännu fler frågor. Sanning är inget som går att bevisa, men det betyder inte att sanningen inte existerar. Vad får det för implikationer utanför matematiken, i vetenskapen, politiken, samhället? Hur ska vi människor förhålla oss i vardagen till det Sturmark tar upp. Humanisterna är ju en sammanslutning vars syfte är att "främja den sekulära humanismen som livsåskådning". Jag har svårt att se vad det som artikeln handlat om hittills har med den humanism som Humanisterna företräder att göra. Vad ska vi dra för slutsatser av Einsten, Heisenberg, Platon, Hilbert och Gödel? Hur tänker Sturmark? Jag läser texten mest som en samling beundrande personporträtt av kanoniserade tänkare som läsaren förväntas acceptera som auktoriteter, och Sturmark agerar som profeten som för deras budskap vidare. Texten är också polemisk, fast det är fortsatt oklart vem den riktar sig mot, för vem är det som står bakom och försvarar den postmodernism som Sturmark går till storms mot?  

Även Gödels bevis har kidnappats av pseudovetenskapliga och postmoderna idéströmningar som vill hävda att ”alla sanningar är relativa”, ”vi kommer aldrig kunna beskriva alla fenomen i universum, somligt kommer alltid att vara höljt i mystik” eller ”våra hjärnor kommer aldrig att kunna simuleras av en dator”.

Jag betraktar mig som postmodernist, men jag håller med om det Sturmark skriver och jag känner inte igen mig i beskrivningen. Hur vetenskapliga är då Sturmarks angrepp? De är minst sagt svepande och vederlägger inga verkliga teser som knyts till verkliga forskare som jobbar med postmoderna teorier. Det finns ett begrepp för den retorik och de argument som Sturmark använder sig av: Strawman. Man skapar sig en bild som man sedan angriper och nedgör. Det ser snyggt ut och det stärker bilden av att författaren vet vad hen talar om. Men just här har Sturmark inte på fötterna, för vem talar han om? Med tanke på hans beskrivning av motståndaren borde jag känna mig anklagad, men jag blir bara förbryllad för jag förstår inte vad Sturmark är motståndare till egentligen? Jag vet bara vad han tror på och för fram som ovedersägliga sanningar, och där är jag helt med honom.

Inget av detta följer av Gödels ofullständighetsteorem; de fenomen i universum som kan beskrivas matematiskt kan mycket väl vara beskrivna av den delmängd av matematiken som är bevisbar. Dessutom avgörs inte sanningen hos en matematisk beskrivning av fysiken av huruvida den är matematiskt härledningsbar eller inte, utan huruvida den korresponderar med verkligheten eller inte. Ekvationen E=mc2 är sann om och endast om energimängden verkligen är ekvivalent med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat. (Dessutom: Om påståendet ”Alla sanningar är relativa” vore sant så är det självupphävande, eftersom påståendet då är relativt och därmed godtyckligt.)
Den genom Hollywoodfilmen ”The imitation game” uppmärksammande Alan Turing har också bidragit till att identifiera kunskapens gränser genom sitt arbete om beräkningsbarhet, som är besläktat med Gödels resultat. Turing brukar räknas som datavetenskapens fader och hans arbete (”On computable numbers” 1936) visar att det också finns principiella gränser för vad en dator kan beräkna, oberoende av datorns hastighet eller minneskapacitet. Alan Turing var ateist och homosexuell i en tid när ateism ansågs anstötligt och homosexualitet var olagligt. Turing dömdes till kemisk kastrering och tog sitt liv 1954, bara 41 år gammal.

Men vem hävdar det Sturmark här vederlägger? Vem lutar sig mot Gödel och Einstein för att "bevisa"  det som inte är möjligt att bevisa. Jag vet ingen som gör det och Sturmark upplyser mig inte. Jag förväntas lita på hans ord. Hur vetenskapligt är det? Upproret mot alla uttryck för blind auktoritetstro trodde jag var en av grundbultarna i Humanisternas idéprogram. 

Einstein, Gödel, Heisenberg och Turing är några av de tänkare under 1900-talet som identifierade principiella gränser i verklighetens och kunskapens natur. Finns det fler, ännu inte identifierade gränser för den mänskliga kunskapen? Givetvis finns kognitiva gränser, våra hjärnor har en begränsad kapacitet, men dessa gränser är bara praktiska. Kanske kan vi i framtiden skapa en artificiell superintelligens som kan sträcka sig bortom våra kognitiva mänskliga gränser. Men de teoretiska kunskapsgränserna rår inte ens en sådan superintelligens på.

Så är det troligen. Kunskapen har en gräns. Fast frågan kvarstår. Hur ska vi förhålla oss till det som ligger i gränslandet, och det som ligger bortom det vetbaras gräns? Människan är och fungerar som människan gör, det finns det evidens för. Och människan söker mönster och vill veta, även vad som finns bortom det vetbaras gräns. Det kan ingen vetenskapsman i världen ändra på. Ska vi komma tillrätta med den problematik som Sturmark adresserar och som har med pseudovetenskaplighet och fundamentalism att göra måste vi acceptera människan som människan är och möta hen där. Då krävs förståelse både för längtan efter svar på omöjliga frågor och fallenheten att lyssna på karismatiska män som predikar den enda sanningens och vägens primat. En fundamentalism kan inte utrotas med en annan, för det är att släcka eld med bensin. Min sanning är den rätta! nej det är min! Du har fel, nej det är du som inte vet vad du talar om! Debatten leder bara till fördjupad konflikt. Vill Humanisterna bli tagna på allvar håller det inte att göra som Sturmark och hylla sina egna auktoriteter samtidigt som man med svepande argument, kategoriskt avfärdar fienden. Med denna retorik når Sturmark bara de redan "frälsta", för motståndaren känner varken igen sig eller känner sig tilltalad, och argumenten som kritiken bygger på går inte att bemöta.

Kunskapens gränser påbjuder ödmjukhet. Men upplysningens fiender, såsom de kommer till uttryck i olika former runt om i vår värld just nu, visar inga tecken på ödmjukhet.

Fast det gör sannerligen inte Sturmark heller. I alla fall inte här i denna artikel. Vem är fiende mot upplysningen? Och är upplysningen verkligen omöjlig att vara kritisk till? Är det inte vetenskapens fundament att vara just kritisk? Jag förstår verkligen inte vad Sturmark menar eller vad han vill uppnå.

Kunskap om världen och den vetenskapliga metoden spelar ingen roll för vilka trossatser som odlas inom den trosvissa fanatismens ramar. Trosvisshet kan förvisso vara en stark och positiv drivkraft, men om den saknar koppling till evidens blir den godtycklig och farlig. Problemet med upplysningens fiender är inte att de struntar i kunskapens gränser utan att de struntar i kunskap.

Ja, den som struntar i kunskap är verkligen ute och cyklar. Problemet är att det dels är den enklaste sak i världen att vederlägga den som saknar evidens, dels handlar fundamentalism sällan om saker som faller inom det vetbaras domän. Religionen sysslar med det som ligger bortom fysiken, är upptagen med det som bara kan nås och förstås genom tro. Jag är den förste att skriva under på kritiken mot alla former av fundamentalism och bokstavstroende, och jag stödjer Sturmark i hans och Humanisternas strävan att skapa en sekulär humanism. Men jag tycker inte att de är särskilt övertygande, och efter att ha läst Sturmarks artikel har jag fler frågor än jag hade innan. Jag finner långt bättre svar och konstruktiva tankar, samt vägar fram och mer öppenhjärtiga inbjudningar till samtal om dessa frågor i teologin så som den praktiseras idag. Hur ser Sturmark på den saken och på religion som INTE är fundamentalistisk, vilket är den förkrossande majoriteten av alla troende? Och jag vet fortfarande inte vem eller vad han syftar på när han talar om postmodernism?

Vi ska akta oss för pseudovetenskapliga feltolkningar av Gödel och kvantfysiken. Det är möjligt att vi kommer att identifiera fler teoretiska och principiella gränser för den mänskliga kunskapen, men i övrigt ska vi sträva efter att förklara och förstå världen med hjälp av just denna vetenskap, med nyfikenhet och förundran som ledstjärna.

Jag håller med, men ser inte särskilt mycket av förundran i detta inlägg av Sturmark. Eller det gör jag, men det är en förundran som gränsar till beundran, inför auktoriteter som inte får ifrågasättas. Hur öppen för kritik är han egentligen och hur konsekvent är Sturmark i sin egen vetenskaplighet? Jag vet inte, och artikeln väcker lite för många frågor för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning i frågan.