ADHD-dagboken: Om en annorlundahet som inte syns.

Läser om hur diagnostiseringen av barn med ADHD ökar dramatiskt och att det finns misstankar om att det är en konsekvens av miljön i skolan. Neuropsykiatriska diagnoser är problematiska, för är ingen sjukdom, det handlar om större eller mindre avvikelser från ett statistiskt medelvärde. ADHD går bara att upptäcka i relation till en norm. Och ju smalare norm, desto fler fall sticker ut och upptäcks. Där och då måste man förr eller senare fundera över om det är ett individproblem eller om det är ett miljöproblem. En minst sagt viktig fråga, inte minst i ljuset av följande: 

Antalet ADHD-diagnoser på barn har ökat med 700 procent de senaste tio åren i Västmanlands län och trenden kan ses över hela landet. Men det är inte säkert att alla som får en diagnos faktiskt har ADHD.

– Diagnosen ställs efter en symtombeskrivning, som handlar om att barnet har svårt att koncentrera sig, är överaktivt och impulsivt och det kan man vara av olika skäl, säger Philip Eskridge, verksamhetschef på barn- och ungdomspsykiatrin i landstinget Västmanland.

En sådant skäl är den dåliga arbetsmiljön i dagens skolor, enligt verksamhetschefen.
"Tar oss för pannan"

– När vi gör skolbesök tar vi oss ibland för pannan efteråt och säger att det är fullt förståeligt att barnen får koncentrationssvårigheter, det skulle vuxna också få i en sådan miljö och om man inte ser det på det sättet kan man välja att rubricera det här som en neuropsykiatrisk störning istället för en arbetsmiljöstörning, som det faktiskt kan vara.

SVT har tidigare rapporterat om att köerna för att få en ADHD-utredning har växt och BUP upplever att många föräldrar i det närmaste kräver en diagnos.

– De kan komma hit med rena beställningar och bli fruktansvärt besvikna om de inte får en diagnos på sitt barn, det kan bli riktigt hätskt härinne, säger Philip Eskridge.

Medicinera och diagnostisera bör man inte göra lättvindigt. Framförallt bör man inte medicinera någon som själv inte fått hjälp eller givits möjlighet att lära känna sig själv, sin kropp och dess funktion samt hur den fungerar i olika miljöer. ADHD är som sagt ingen sjukdom, det är ett fenomen som är kontextbundet och relationellt. Det handlar inte bara om koncentrationssvårigheter, det handlar om en uppsättning olika egenskaper som när de kombineras kan yttra sig i det som diagnosen beskriver som ADHD. Man kan stämma in mer eller mindre väl och varje individ kan hantera sina egenskaper bättre eller sämre. Och som sagt, miljön och omgivningens krav spelar också roll.

Att se på ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser som objektiva beskrivningar av ett entydigt tillstånd är fel. Det är inte så det fungerar och det är olyckligt om en sådan syn sprids. Vi borde lyssna mer på varandra. Vi borde arbeta mer och tydligare samt lägga mer tid och resurser på att försöka förstå varandra mer. Vi är alla mer eller mindre olika. Alla har sina bra och mindre bra resurser och förutsättningar. Mediciner hjälper vissa, medan andra skulle vara mer hjälpta av bara lite större förståelse. Och alla, utan undantag, skulle tjäna på ökade marginaler, mer tid och större förståelse för och tålamod med olikhet. Frågan är komplex och alla enkla lösningar på problemet kommer att leda till nya problem, som i skolorna i exemplet.

Vi borde lyssna mer på varandra. Fler borde berätta om sina upplevelser av världen, samhället och miljön man lever och verkar i. Fler borde ta sig tid. För om vi inte förstår varandra kan vi aldrig förstå oss själva och då får vi svårt att inse vad vi behöver, idag och på längre sikt. Då ökar risken att vi tar dåliga beslut och att problemen ökar, vilket drabbar alla. Därför skriver jag om hur jag upplever världen och livet. Jag kanske kan få en diagnos, det känns så, men jag är inte intresserad. Jag har lärt mig hur jag fungerar och har privilegiet att arbeta med saker som passar mig, där jag kommer till min rätt och på en arbetsplats där det går att vara flexibel.

Jag fungerar och mitt liv fungerar. Men jag känner mig annorlunda, hela tiden. Det går inte en dag utan att jag på ett eller annat sätt tvingas inse att jag inte är eller fungerar som de flesta i min omgivning. Jag sticker kanske inte ut, men jag känner mig sällan som en i gänget. Har tänkt en del på just det i veckan, på hur man kan sätta ord på den känslan. Följande är ett försök att beskriva.
 

Tänk dig en helt vanlig bil. En bil som på ytan ser ut som alla andra bilar, men den bilen jag tänker på är har en sportbilsmotor under huven, som ibland kan uppvisa samma prestanda som en Formel 1-bil. Som en sådan bil känner jag mig ofta. Innan för huden finns kraft. Det går att mobilisera enorma krafter om förhållandena är de rätta. Men kraften är instängd innan för ett skal som liknar alla andra skal och vägarna man färdas på är inte anpassade för farten och dessutom är de fyllda med bilar som saknar den prestanda som finns under huven på min bil. Och motorn slukar massor med energi och kan inte pressas för fullt annat än under korta stunder. Energi finns inte i obegränsad mängd och det kostar på. 

Det är ett sätt att beskriva ADHD inifrån. Det är i alla fall så som jag känner mig. Som en Lamborghinimotor instängd i ett Volvochassi. Min vardag handlar om att navigera i rusningstrafik, bland andra bilar, med en motor som är oerhört känslig och har en kapacitet som nästan aldrig kan utnyttjas, Mycket energi går åt till att hålla gaspedalen i rätt läge för att undvika krockar eller avkörning. Fast ibland går jag upp tidigt. Ibland är jag ensam på vägen. Då kan jag sträcka ut och det ger mig lugn. Jag vill inte vara ensam, men ibland är det enda sättet att få vara jag. Min motor kan utveckla större kraft, men det finns ett pris kopplat till den förmågan. Jag blir trött och eftersom jag på ytan liknar alla andra kan det vara svårt att få förståelse för vem jag är. Och jag råkar ofta ut för missförstånd.

Ju mer jag tänker på saken, desto mer liknar det ett övergrepp att medicinera barn med ADHD. Det borde vara en mänsklig rättighet att först få lära känna sig själv, innan man ges medicin för något som inte är en sjukdom.