Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 9

Problemet med makt är inte att någon har den, utan vad den gör med innehavaren. Den som har oinskränkt makt eller innehar ett högt ämbete har lättare än andra att få sin vilja igenom och behöver inte lyssna och ta hänsyn lika mycket som andra, utan makt. Ibland är det nödvändigt, men lika ofta blir det problem. Om den som har makt omger sig med lismande/rädda jasägare eller beundrande underhuggare är det lätt att makthavaren tappar kontakten med resten av världen. Makten isolerar och gör makthavaren, vilket vissa klarar av att hantera och andra inte. Delvis handlar analysen som Deleuze och Guattari gör av Freuds tolkning av Vargmannens berättelse om detta. Och det är en viktig iakttagelse med bärighet på dagpolitiken i Sverige. Läser idag på Brännpunkt om Jan Björklunds utbildnings- och forskningspolitik. Det är Anders Flodström och Lena Adamson som skriver. De avgick från posten som ledare för HSV, som nu heter UKÄ, när de kände sig överkörda av landets högste ledare för utbildning och forskning. En ledare med stort självförtroende som bara lyssnar på den med mer makt än honom själv. De sätter ord på min känsla när de avslutar sin debattartikel på följande sätt.

Under åtta år har vi nu i stor frustration levt med en utbildningspolitik som präglats av okunnighet, kunskapsförakt, sanningsfriserande och avsaknad av all vilja att lyssna på andra än sig själva. Historien om kvalitetssystemet är inte det enda exemplet men kanske det mest flagranta. När ställs ansvariga till svars? Men framför allt, när får vi en utbildningspolitik som präglas av ett modernt tänkande som ligger i framkanten kunskapsmässigt då det gäller högskolans internationella utveckling, en reell dialog med våra lärosäten och andra centrala aktörer, tillsammans med en tillit till all den kompetens, kreativitet och goda vilja som finns bland alla dessa?

Nu skulle detta inte handla om Björklund, utan om Freud, men maktens oförmåga att lyssna är ett tema som förenar berättelserna och därför kunde jag inte låta bli. Det kan också sägas vara en illustration till hur aktuell texten 1914: One or several wolves? är. Freud hade inte makt på det sätt en minister, men hans inflytande har varit stort och hans anspråk och självuppfattning uppvisar likheter med Björklund och andra makthavare som högst ovilligt lyssnar på andra. Och det är den analytiska poängen hos Deleuze och Guattari, att Freud lyssnar inte. Han har sin tolkning klart på förhand. Deleuze och Guattari lyssnar på Vargmannen, på hans ord och detta är vad de hör.

What should have been done is the opposite, all of this should be understood in intensity: the Wolf is the pack, in other words, the multiplicity instantaneously apprehended as such insofar as it approaches or moves away from zero, each distance being nondecomposable. Zero is the body without organs of the Wolf-Man.

Där Freud letar efter och ser tecken på brist och en önskan att kompensera denna för att återfinna balans ser Deleuze och Guattari tillblivelse och intensitet. Freud reducerar berättelsen till dess minsta beståndsdelar, för det är vad som krävs för att hans tolkning ska kunna göras giltig. Deleuze och Guattari lyssnar på vad som sägs och försöker förstå berättelsen utan att plocka isär den, med bibehållen komplexitet.

If the unconscious knows nothing of negation, it is because there is nothing negative in the unconscious, only indefinite moves toward and away from zero, which does not at all express lack but rather the positivity of the full body as support and prop ("for an afflux is necessary simply to signify the absence of intensity"). The wolves designate an intensity, a band of intensity, a threshold of intensity on the Wolf-Man's body without organs.

Ockhams rakkniv är ett känt begrepp inom vetenskap och filosofi, vilket går ut på att den enklaste förklaringen oftast är den bästa, mest rättvisande. Och jämför man Freuds tolkning med den som presenteras av Deleuze och Guattari är det enkelt att avgöra vilken som är enklast, det vill säga vilken som kräver minst tolkningsinsats för att bli begriplig. Deras sätt att förstå Vargmannens berättelse ligger närmare hans egna ord och upplevelser än Freuds.

A dentist told the Wolf-Man that he "would soon lose all his teeth because of the violence of his bite"—and that his gums were pocked with pustules and little holes. Jaw as high intensity, teeth as low intensity, and pustular gums as approach to zero. The wolf, as the instantaneous apprehension of a multiplicity in a given region, is not a representative, a substitute, but an I feel. I feel myself becoming a wolf, one wolf among others, on the edge of the pack. A cry of anguish, the only one Freud hears: Help me not become wolf (or the opposite, Help me not fail in this becoming).

Freud ser bortom orden och betraktar dem som representationer för något annat, något som han bestämt. För han är experten, han vet och förstår. Det spelar ingen roll vad Vargmannen eller någon annan berättar, för Freuds tolkningar hittar alltid rätt. Kanske för att Freud tar sig rätten att tolka och går in i rollen som expert med makt. Han är så upptagen med att hitta kopplingar och ingångar till sin tolkning att han slutar lyssna på klientens berättelse, han hör bara orden som passar in i hans på förhand uppgjorda tolkningsschema. Deleuze och Guattari lyssnar mer på berättelsen, budskapet som Vargmannen förmedlar och de använder sina kunskaper om naturen för att förstå den.

It is not a question of representation: don't think for a minute that it has to do with believing oneself a wolf, representing oneself as a wolf. The wolf, wolves, are intensities, speeds, temperatures, nondecomposable variable distances. A swarming, a wolfing. Who could ever believe that the anal machine bears no relation to the wolf machine, or that the two are only linked by an Oedipal apparatus, by the all-too-human figure of the Father? For in the end the anus also expresses an intensity, in this case the approach to zero of a distance that cannot be decomposed without its elements changing in nature. Afield of anuses, just like a pack of wolves. Does not the child, on the periphery, hold onto the wolves by his anus? The jaw descends to the anus. Hold onto those wolves by your jaw and your anus.

Där Freud ser enskildheter, för det är vad han bestämt sig för, ser Deleuze och Guattari helheter, för det är vad Vargmannen berättar om. Oidipus är Freuds berättelse som han använder för att förklara en vanligt förekommande mental bindning mellan en son och hans mor. Den typen av bindning går att se, den är vanligt förekommande, men den är inte sanningen om alla söners relation till sina mödrar. Det är en tolkning, ett förslag till förståelse. Men här bestämmer Freud att det är en representation, den enda möjliga dessutom. Det finns andra sätt att förstå berättelsen, enklare sätt att få ihop den till en logisk helhet. Den förklaring som förs fram av Deleuze och Guattari är enklare. Båda analyserna kan vara fel, men deras sätt att förstå är dels enklare, dels ligger det närmare Vargmannens berättelse och dessutom är det en förståelse som harmonierar med hur vargar faktiskt fungerar i naturen.

The jaw is not a wolf jaw, it's not that simple; jaw and wolf form a multiplicity that is transformed into eye and wolf, anus and wolf, as a function of other distances, at other speeds, with other multiplicities, between thresholds. Lines of flight or of deterritorialization, becoming-wolf, becoming-inhuman, deterritorialized intensities: that is what multiplicity is.

Multipliciteter är helheter, materia och immateriella delar i samverkan. Något sammanhållet. Om man plockar isär helheter förvandlas de till något annat, som måste förstås på andra sätt. Och om man sedan väljer att lägga tonvikten vid delarna som passar in i den tolkningsram man på förhand bestämt sig för är den enda möjliga, är det då en tolkning eller är det något annat? Det råder ingen tvekan om att massor med människor har blivit hjälpta av att lyssna på Freud. Hans tolkningsmatriser och förklaringsmodeller har fått enormt genomslag och han har påverkat sättet vi ser på varandra och vår förståelse av oss själva som individer. Ingen tvekan om att Freud har satt fingret på något viktigt och att hans tankar om människan är kloka. Men faktum kvarstår, han lyssnar inte särskilt noga på Vargmannens berättelse.

To become wolf or to become hole is to deterritorialize oneself following distinct but entangled lines. A hole is no more negative than a wolf. Castration, lack, substitution: a tale told by an overconscious idiot who has no understanding of multiplicities as formations of the unconscious. A wolf is a hole, they are both particles of the unconscious, nothing but particles, productions of particles, particulate paths, as elements of molecular multiplicities. It is not even sufficient to say that intense and moving particles pass through holes; a hole is just as much a particle as what passes through it. Physicists say that holes are not the absence of particles but particles traveling faster than the speed of light. Flying anuses, speeding vaginas, there is no castration.

Kastrationsångest är det få som vittnar om eller ger uttryck för. Det är en tolkning, en artefakt producerad av den uppsättning verktyg och matriser som Freud använder sig av. Det kan vara svårt att se igenom det, speciellt när ens tolkning röner stor framgång och man blir berömt och får makt. Den iakttagelsen är ingen tolkning, den går att hitta tydliga exempel på snart sagt överallt. Och det är en minst lika viktig iakttagelse som Freuds. Maktens korrumperande inverkan på den som har makt påverkar oss alla, här och nu. Björklunds beslut får återverkningar på mitt arbete och liv. Det är valår i år. Då är det särskilt viktigt att se och förstå hur makt fungerar och vad det gör med oss människor.

Lärande och kunskap i fokus, någon?

Debatten om skolan handlar om allt annat än lärande och kunskap. Kunskap är inte bara svårt att mäta, det är också en komplex fråga i praktiken som kräver insikt om hur lärande (som om möjligt är ännu mer komplext och svårt) fungerar, dels för individen, dels för skolan som organisation och samhället i stort. Bristande insikt om dessa aspekter och en växande oförmåga att hantera den typen av problem ser jag som det största hotet mot en svensk skola i världsklass. 

Förnekelse som strategi och ihärdigt fokuserande på annat fungerar kanske i en debatt i TV och det går säker att plocka röster på en välregisserad kampanj där en enkel lösning på problemet presenteras. Talet om skolan är utbrett och viljan att göra något är stor. över hela linjen. Alla har en åsikt och vill visa att just de bryr sig. I SvD idag skriver Sanna Rayman en reflektion som jag inte blir riktigt klok på. Den kan läsas som en kritik mot lärarna, men jag tror inte det är vad hon menar. En sak står dock klar, hon skriver inget om kunskap. Den är lärarnas ansvar. Kunskap får de bara fixa, det är deras uppdrag. Lärarna får betalat för att förmedla kunskaper, det är deras ansvar. Och blir det bara ordning och reda, vilket är Björklunds fokus just nu, kommer kunskaperna som ett brev på posten. Annars är det lärarnas fel, eller föräldrarnas. Politikernas fel är det i alla fall inte, för de satsar och prioriterar.

Problemet är att bara det som syns och som går att mäta görs och förmedlas till medierna i syfte att visa sig regeringsduglig. Valet kommer att handla om skolan. Det kommer att vara en fråga att strida om i valrörelsen. Och det kommer att presenteras lösningar, enkla lösningar. För det är så systemet fungerar. Och lösningarna kommer att debatteras, kritiseras och på det sättet användas för att bygga upp partiernas image. Skolan står i fokus, visst, men inte skolans kärnverksamhet, kunskapen och lärandet. Det talas, som i Raymans Ledare, över huvudet på lärarna och eleverna. Reinfeldts lösning på problemen följer samma logik. Han pekar ut dataspel som boven. Får vi bara bukt med det problemet löser sig allt till det bästa, då kommer kunskaperna och lärandet blomstrar. Innan valet i september kommer vi att få höra fler enkla och rubrikskapande lösningar, utan tvekan. Skolan kommer att vara i fokus. Men kunskapen och lärandet kommer inte att vara det och därmed kommer heller inte problemen med sjuknade resultat i skolan att lösas.

Ett land som inte tar sina lärare på allvar kommer inte att kunna bli en kunskapsnation. En skola som inte sätter kunskapen och lärandet i främsta rummet kommer inte att kunna leverera något vetande som fungerar och som kan göra skillnad i samhället. Det handlar inte om resurser, storleken på klasser, ordning och reda eller TV-spelande. Problemet är oändligt mycket mer komplext. Det finns inte en lösning, eller ens flera lösningar. Den enda sättet som finns att vända på den berömda Atlantångaren är att rikta fokus mot kunskapen och respektera samt lyssna på lärarna. Lärarna måste inte bara få ansvar, de måste också få mandat att göra vad de tror på och av erfarenhet vet fungerar i deras klassrum. Lärarna måste mötas med respekt och tillit. Idag talas det över huvudet på lärarna och eleverna och olika mer eller mindre verklighetsförankrade lösningar implementeras uppifrån, samtidigt som lärarnas arbetstid regleras allt mer i detalj och allt fler uppgifter åläggs dem. Samtidigt som skolorna till varje pris måste hålla budget. Ett omöjligt uppdrag. Klart att kunskaperna och resultaten dalar. För det är inte där fokus ligger. Politikerna vill och förstår inte, och lärarna kan inte, på grund av allt annat de måste göra, fokusera kunskapen och lärandet.

Läser i DN om situationen i vården. Hittar en rad paralleller. Vård är liksom kunskap ett komplext problem. Det är svårt att mäta och på systemnivå hitta en optimal lösning, men alla vet när de fått en god vård, på samma sätt som alla vet när det kan något. Ändå fortsätter vi mäta och söka efter optimala lösningar som kan implementeras över hela linjen så att organisationen kan effektiviseras och pengar kan sparas. Enkla lösningar är inte lösningen, det är problemet. Först när vi inser det kan vi börja det mödosamma arbetet med att hitta nya sätt att tänka. Först när problemens komplexitet blottlagts och den insikten sjunkit in kan vi hoppas på en vård värd namnet. Jag håller inte med om allt som sägs i Ledaren i DN, men jag instämmer i följande.

Brytpunkten går sannolikt inte att beräkna. För det är förstås enorm skillnad på att vårda idrottande 50-åringar som opererat ett knä jämfört med multisjuka 90-åringar med höftfrakturer. Idén om minimibemanning borde bytas ut mot en modell med en flexibel bemanning, som utgår både från det reella omvårdnadsbehovet och de anställdas kunnande.

För lika lite som patienterna är en matematisk massa är sjukvårdspersonalen det. En nyanställd sköterska kanske inte ens mäktar med att på ett säkert sätt ansvara för hälften så många patienter som en rutinerad kollega.

Känslan av att behöva axla ett större ansvar än man kan bära är dålig inte bara ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Detta är också ett arbetsmiljöproblem. Och vill vi ha kvar de sjuksköterskor vi satsat pengar på att utbilda så måste de ges förutsättningar att arbeta utan att stressas sönder.

Under senare år har vi kunnat se hur allt fler misstag inom vården slutat i domstol. Vårdanställda kan inte friskriva sig från ett personligt ansvar. Men arbetsgivaren borde heller inte kunna friskriva sig från sitt. Det är orimligt, oanständigt och oetiskt om till exempel barnmorskorna vid en förlossningsklinik åläggs ett arbetsbeting som är så överbelastat att en patientsäker vård inte är möjlig. Och det är orimligt om det är den barnmorska som flänger mellan barnafödande kvinnor som åtalas för vållande till annans död om hon faktiskt gjort korrekta prioriteringar men ändå inte räckt till.

Här finns en rad paralleller till situationen i skolan. Grundproblemen är de samma, men i vården dör patienter om insatserna inte håller måttet. Skolans resultat får inte lika drastiska konsekvenser, men det gör å andra sidan att problemen kan fortgå år efter år, med minskande kunskaper i samhället som följd. Och med minskade kunskaper blir det ännu svårare att hantera denna typ av frågor. Därför kan dödligheten inom vården sägas vara samma andas barn som sjuknade resultat i skolan.

Att vi har problem råder det ingen tvekan om. Det är dags att sluta tala om det. Och några nya lösningar på problemen behövs inte, för allt som tar fokus från kunskapen och lärandet är förkastligt. Lärande är liksom vård komplexa problem som inte går att lösa uppifrån eller utifrån. God vård och en lärande skola skapas i samspel mellan dem som befinner sig skolan och vården. Personalen är den enda garantin vi kan få. Och tar vi inte hand om personalen kommer ingen lösning att kunna hjälpa oss att få en värd som fungerar och en skola som främjar kunskapsutvecklingen.

Så länge ekonomi och effektivitet är i fokus kommer kunskaper och vård att bli lidande. Det är lika enkelt som ABC eller 123, men kunskap och vård är inga enkla frågor. Förstår vi det och riktar vi fokus dit finns det hopp om bättre resultat, men aldrig några garantier.

Freudianska felägningar och kulturfilosofi 8

Kroppar utan organ har inget med människans kropp att göra. Vad det handlar om är en helhet som, till exempel en mänsklig kropp kan ingå som en del av, hålls samman och som agerar tillsammans. Ett älskande par kan betraktas som en kropp utan organ, när de älskar, där de älskar och så länge de älskar. Fast det kan också vara en racerförare, dennes bil och teamet som står beredda i depån. Det är ett begrepp som handlar om att se förbi det förgivettagna. Ett tankeverktyg som hjälper oss att se förbi enskildheterna, vilket vi behöver för att nå fram till och förstå helheten. För det är alltid helheter som räknas, sammanhang, kontexter. Eller multipliciteter. Det var den första punkten i det resonemang som här gås igenom och reflekteras vidare kring. Ett resonemang hämtat från boken A Thousand Plateaus och platån eller kapitlet: 1914: One or several wolves? Kroppen utan organ ser jag som ett sätt att förstå och medvetandegöra att det alltid är mer än det uppenbara som räknas, alltid fler än en, men oftast färre än många.

This brings us to the second factor, the nature of these multiplicities and their elements. RHIZOME.

Om begreppet rhizom har jag skrivit en hel serie bloggposter. Det är ett annat centralt begrepp hos och för Deleuze och Guattari, som enkelt kan beskrivas som ett slags ordnande struktur utan centrum. Icke-hierarkiska strukturer finns överallt men brukar sällan tas på riktigt allvar. Liksom med allt som är komplext och vagt, till sin natur, är dessa begrepp svåra att jobba med, men nödvändiga om vi verkligen vill förstå vår värld. Framförallt om vi vill förstå kultur, som är vagt och som aldrig går att bringa fullkomlig klarhet i eller med.

One of the essential characteristics of the dream of multiplicity is that each element ceaselessly varies and alters its distance in relation to the others. On the Wolf-Man's nose, the elements, determined as pores in the skin, little scars in the pores, little ruts in the scar tissue, ceaselessly dance, grow, and diminish. These variable distances are not extensive quantities divisible by each other; rather, each is indivisible, or "relatively indivisible," in other words, they are not divisible below or above a certain threshold, they cannot increase or diminish without their elements changing in nature.

Emergens handlar det om här. Fenomen som uppstår på och bara existerar på en speciell nivå. Sådant som bara går att studera och förstå som en helhet. Svaret finns i helheten, inte i de enskilda delarna. Kultur är ett sådant emergent fenomen. Vi är alla delar av kulturen, men kulturen går inte att förstå bara genom var och en av oss, den är alla vi tillsammans. Det är viktigt. Freud missar eller bortser från detta när han lyssnar på Vargmannens berättelse, att vargar lever i flock, att begreppet varg är ett emergent fenomen. Gruppen är något annat än individerna som utgör gruppen. Flocken kan sägas vara en kropp utan organ, en rhizomatisk struktur utan centrum.

A swarm of bees: here they come as a rumble of soccer players in striped jerseys, or a band of Tuareg. Or: the wolf clan doubles up with a swarm of bees against the gang of Deulhs, under the direction of Mowgli, who runs on the edge (yes, Kipling understood the call of the wolves, their libidinal meaning, better than Freud; and in the Wolf-Man's case the story about wolves is followed by one about wasps and butterflies, we go from wolves to wasps). What is the significance of these indivisible distances that are ceaselessly transformed, and cannot be divided or transformed without their elements changing in nature each time? Is it not the intensive character of this kind of multiplicity's elements and the relations between them?

En flock fåglar eller bin är en helhet och den helheten följer sina egna lagar, lever sitt eget liv och måste förstås som en egen helhet. Det är behöver påpekas och är avgörande ifall man vill förstå. Kultur är ett emergent fenomen, en komplex helhet som följer sin egen inneboende dynamik vilken uppstår mellan delarna. Kultur är en kropp utan organ, en multiplicitet som inte går att förstå genom studier av delarna friställa från sammanhanget vari de ingår. Kultur är meningslöst att tala om utan hänsyn tagen till interaktionen med övriga delar i helheten.

Exactly like a speed or a temperature, which is not composed of other speeds and temperatures but rather is enveloped in or envelops others, each of which marks a change in nature.

Hastighet och temperatur väljer Deleuze och Guattri att peka på som pedagogiska exempel för att förklara fenomenet emergens och dess relevans. Det handlar inte om teoretiska abstraktioner, flummiga resonemang eller om filosofiska spetsfundigheter, inte om semantik. Det handlar om din och min vardag, den värld vi bebor och har att hantera. Förstår vi inte hur kultur fungerar kommer vi att få svårt att förstå hur ett bra och hållbart samhälle kan byggas. Detta är kunskaper vi behöver, det är ingen lyx eller småtrevlig hjärngympa. Det är i högsta grad vetenskap det handlar om. Vill vi förstå kan vi inte göra som Freud, som säger att han lyssnar på Vargmannen när han i själva verket använder sin makt och sitt tolkningsföreträde för att tvinga in klientens berättelse i ett på förhand uppgjort schema. Det är inte vetenskapligt, ändå är det så vi gör idag, ofta.

The metrical principle of these multiplicities is not to be found in a homogeneous milieu but resides elsewhere, in forces at work within them, in physical phenomena inhabiting them, precisely in the libido, which constitutes them from within, and in constituting them necessarily divides into distinct qualitative and variable flows.

Libido är en kraft som uppstår mellan, i en relation. Libido är en del av en helhet, inte en egenskap möjlig att frilägga och förstå utanför helheten. Tänker närmast på ekonomi, på viljan att göra profit. Det är också en intern kraft som uppstår inom kulturen och som påverkar den på sätt som lätt men olyckligtvis går att missförstå som en egen kraft, friställd från helheten. Vi måste komam bort från den typen av tankar, om vi vill förstå samhället vi lever i och utveckla metoder som fungerar för att hantera och förändra det vi inte är nöjda med och det som fungerar dåligt.

Freud himself recognizes the multiplicity of libidinal "currents" that coexist in the Wolf-Man. That makes it all the more surprising that he treats the multiplicities of the unconscious the way he does. For him, there will always be a reduction to the One: the little scars, the little holes, become subdivisions of the great scar or supreme hole named castration; the wolves become substitutes for a single Father who turns up everywhere, or wherever they put him. (As Ruth Mack Brunswick says, Let's go all the way, the wolves are "all the fathers and doctors" in the world; but the Wolf-Man thinks, "You trying to tell me my ass isn't a wolf?")

Reduceringar och förenklingar sysslar man med i mattematiken där det med rätta anses vara det högsta goda och mest eftersträvansvärda. Ekvationer ska förenklas och ju enklare desto bättre. Vackrast är E=mc2, men det är där, i beskrivningen av den fysiska världen. Det finns andra världar också, människans värld som bara till dels är fysisk men som också och samtidigt är kulturell och påverkad av drömmar, irrationella önskningar och undermedvetna tankar. Kulturen är rizomatisk, en kropp utan organ och sådana kan och bör man så klart förenkla också, så mycket det bara går. Men, och det säger också Einstein: Man ska aldrig förenkla något mer än vad som är möjligt. Förenklingen i sig har inget egenvärde, inte om vi verkligen vill förstå det vi studerar.

Gemensamt eller ömsesidigt?

Att äga något tillsammans eller att dela på ansvaret för något, är ofta svårt och problematiskt. Gemensamma lösningar brukar bli dåliga lösningar. Tror de flesta har erfarenheter av detta. Den där sommarstugan som hela släkten var överens om skulle stanna i familjens ägo men som ingen riktigt känner är deras och som därför förfaller. Exempel på detta finns i överflöd. När ansvaret inte är personligt tenderar det att tunnas ut. Och när alla förväntas bidra med insatser, utan att dessa kontrolleras eller när sanktioner saknas om insatser uteblir, riskerar resultatet att bli skralt. Detta är en av anledningarna till att kommunismen inte fungerar som samhällsmodell. Den lämnar helt enkelt fältet fritt för dem som vill sko sig på det allmännas bekostnad. Kollektiva lösningar lägger ofta hämsko på individen. Privat ägande och individuell frihet fungerar emellertid lika illa.

Lösningen på problemet med kollektiva lösningar är inte att lämna fältet fritt för individen. Samhällen som ger individen fritt spelrum och där det privata ägandet anses heligt tendera att utvecklas till hårda samhällen där djungelns lag gäller och den starkes rätt är den enda rätten värd namnet. Här krävs att man har kontakter och resurser för att överleva och eftersom rikedomar tenderar att växa mer ju större de är växer små skillnader i utgångsläget över tid snart till stora, vilket segregerar samhället. Och när alla bara bryr sig om sig själva är det ingen som tar ansvar för helheten.

Egoism är med andra ord lika illa som påtvingad kollektivitet. Ingen renodlad modell fungerar i längden. Den enda vägen leder alltid fel. Det vet vi. Det är ingen hemlighet och det behövs ingen forskning för att förstå det. Ändå letar vi ständigt efter den förlösande lösningen som ska råda bot på alla problem. Vi söker hellre efter en lösning än jobbar med det vi har. Det är så vi människor fungerar. Förespråkarna för kollektivet pekar på problemen med individlösningar och vise versa. Ingen sida erkänner problemen med den egna lösningen. Hemmablindhet är en annan djupt mänsklig egenskap. Allt detta sammantaget gör oss till dem vi är, det är detta som är utgångspunkten för samhällsbygget, för skolan och forskningen, för allt.

Hur ska vi göra då? Vad är lösningen? Är du så himla klok själv? Så kan det låta när dessa saker förs på tal. Det också exempel på djupt mänskliga egenskaper omsatta i vardaglig handling. Det är så vi fungerar. Jag har ingen lösning på problemen, men jag är intresserad av hur helheten fungerar och vilka förutsättningarna som finns för att jobba med förändring. Och det jag ser, inte som en lösning men något att jobba med, en grund att stå på, utgångspunkten för fortsättningen är just detta. Vi måste lära oss att se och förstå hur vi människor fungerar. Tyvärr drar vi ner på den typen av forskning. Humaniora anses till exempel vara en lyx som vi inte har råd med, när läget är som det är och problemen är så pass stora. Även det är ett tecken på något djupt mänskligt och ett exempel på hur människan fungerar.

Vad jag försöker beskriva här är den den paradox som samhället utgör och själva grundproblemet som vi alla har att brottas med. För det finns ingen annan plats eller något annat sammanhang vi kan fly till. Problemen uppstår här och det finns ingen lösning att hämta utifrån. Vi är hänvisade till varandra och valet står inte mellan antingen kommunism eller kapitalism, för det vi har det är vårt tillsammans oavsett hur vi ser på saken. Frågan är inte vad som måste göras eller vad som är bäst, för det vore att hoppa över det viktigaste ledet i det som binder oss människor samman och som utgör grunden för samhället. Kulturen kan bejakas eller förnekas och den kan betraktas som utgående från individen eller kollektivet, men det går aldrig att ställa sig utanför den. Kulturen kan förnekas, men dess konsekvenser kommer ingen undan. Insikt om det är vad som saknas. Brist på insikt om kulturens roll och funktion är själva grundproblemet som alla andra problem kan härledas till.

Kulturforskning och satsningar på humaniora är ingen lösning, för det finns som sagt ingen lösning. Men om vi satsar på den typen av forskning skulle kunskapen om hur vi (vi människor, tillsammans, som en helhet) fungerar och hur samhället hålls samman kunna öka och förståelsen för vad som är möjligt och vilka förutsättningarna vi har att jobba med fördjupas. Humaniora behövs, även om detta behov är väl maskerat eller bortträngt. Forskning om kultur ger oss kunskaper som hjälper oss att förstå vad som går och hur det fungerar. Det är ingen lösning, men det är en förutsättning för att hitta lösningar. Kulturvetenskap vill jag se som samhällets motsvarighet till fysiken. Ett slags grundvetenskap för mänskligheten.

Kulturen utgår från individerna men är samtidigt gemensam. Kultur är varken en kollektiv lösning, eller ett individuellt problem. Kultur är ömsesidig och den finns och verkar mellan oss alla och allt annat. Kultur är liksom tystnad en resurs som kräver ömsesidig omsorg. Kulturen finns och blir till mellan oss. Ingen äger den, men den påverkar alla lika mycket. Jag är en del av kulturen lika mycket som kulturen är en del av mig. Kulturen delar vi, den är vår. Men den är ingen sommarstuga som vi kan sälja och slippa vårda tillsammans, den är mer liksom en livbåt som vi tillsammans hamnat i och som vi alla behöver för att överleva. Förstår vi detta har vi förstått något oerhört viktigt och den kunskapen behöver vi för att hitta lösningar på de problem som uppstår inom kulturen och som beror på hur den och samhället organiseras, av oss. Kunskap om kultur är ingen lösning, men utan kunskap om kultur är det omöjligt att hitta lösningar.

Skjut inte på budbäraren, för det gör inte att problemen försvinner. Tvärtom leder förnekelse av kultur till att problemen kommer tillbaka med ökad styrka. Det finns ingen väg ut, men det finns sätt att hantera situationen, inifrån. Kunskap om kultur är ett verktyg, vad vi sedan gör med det är upp till oss. Att inte göra något allt är också ett val, en handling. Den vägen har vi testat. Det gick inget vidare. Därför säger jag: Tänk om, gör rätt!

Förståelse

Fick en utmaning, ett ämne att blogga om: Förståelse. Antog utmaningen, och tankemaskineriet började snurra igång. Vad innebär det att förstå, något eller någon? Hur vet man när förståelse uppnåtts? Vem bär ansvar för att förståelse uppnås, den som vill förstå eller den som vill bli förstådd? Viktiga frågor, som handlar dels om något djupt mänskligt, dels om samhället, kultur och hållbarhet. Ett perfekt ämne att behandlas på Flyktlinjer. Förståelse.

Hur förstår jag och vad innebär det att förstå? Komplexa problem som kräver all uppmärksamhet och förmåga är problem i min smak. Tycker om att vara där, vid gränsen för min intellektuella förmåga. Förståelse är ett sådant problem. När inte ens frågan är klar går det inte att nå ett entydigt svar. När det beror på (en massa olika saker och aspekter) tvingas uppmärksamheten skärpas till max och det inte på förhand går att veta vad som krävs eller ens vart man ska. Ställd framför den typen av problem tvingas man utveckla förmågan att förstå. Tänker här på förmågan som sådan, på att det finns paralleller till intelligens. Det är inte en sak, det är många, olika. Och det är en viktig insikt slår det mig. Ytterligare ett exempel på och illustration av tillvarons komplexitet.

Ofta söker vi ett svar på en fråga, svaret. Och vi letar tills det finns ett godtagbart sådant svar. Tillvaron betraktas som rak och enkel matematik. Det är utgångspunkten. Om det är så vi ser på världen och livet missar vi massor av aspekter av tillvaron, av vårt gemensamt levda liv. Det är kulturvetarens utgångspunkt och det finns massor med evidens för en sådan syn. Verkligheten går att förenkla, men inte på långa vägar så mycket som den förenklas idag. Förenklingar är lätta att förstå lockelsen i och med. Förenklingar gör att fler kan känna sig kloka och världen framstår som begriplig. Och det som gör att jag känner mig nöjd lockar. Men om fler lockas av den känslan kan det leda till att komplexitet börjar betraktas som något oönskat, något som är möjligt att göra sig av med. Komplexitet och obegripligheter ses kanske då som ännu inte uppnådd förståelse. Det är olyckligt. Livet och kultur är inte en ekvation som går jämt upp. Hur lockande det än är att sjunga enkelhetens lov måste vi kollektivt motstå den känslan. Det är en väg som leder fel.

Förenklingar är samma andas barn som effektiviseringar och besparingar. Sökandet efter det enkla och det klara är ett slags jakt på en gäckande guldskatt vid änden av regnbågen. Vi "vet" att den finns där, den måste bara finnas. Hellre än att bli besvikna letar vi vidare, och vidare. Vi bortser från fakta och förnekar, för drömmen om hur det skulle kunna vara är starkare än rädslan för riskerna med att leva som vi gör. Det handlar i högsta grad om kunskapssyn och om förståelse. Skolan påverkas liksom samhället. Om det är så vi ser på förståelse, som att det är oss det är fel på, att komplexitet är något som människan ännu inte lärt sig förstå, då kommer vi att underkasta oss sådant som inte är bra för oss i längden.

Om utgångspunkten är att förståelse alltid går att nå kommer en kollektiv känsla av oförmåga att växa fram. Det är mig det är fel på, inte sättet vi söker förståelse på eller definitionen av begreppet förståelse. Och med en kollektiv känsla av underlägsenhet kan allt mer av samhällets organisering läggas på datorer eller överföras till administrativa system. Som när de förs samman med rådande syn på ekonomi drivs mot högre lönsamhet och bättre verkningsgrad. Känslan av bristande förståelse leder till ett växande behov av att förstå. Det kan uppnås på olika sätt. Tyvärr väljer vi konsekvent att jobba med definitionen av förståelse, istället för att jobba med förmågan. Kanske rör jag till det, men jag tänker att det är stor skillnad på om jag kräver av omgivningen att den ska förstå mig, än om jag förstår att det är svårt att förstå någon annan och låter den insikten vara vägledande för vilka krav jag ställer på samhället.

Valfrihet i skolan och vården till exempel. Det är lätt att förstå människors önskan att välja, men svårare att förstå hur detta ska genomföras i praktiken. Det är svårt och det kostar pengar. Bara för att någon säger att det går och att vi har råd betyder inte att faktiskt går eller att vi har råd. Men om vi kollektivt utgår från att allt går att begripa, även om vi ännu inte har knäckt koden för hur, då kommer den typen av önskningar att bli fler och kraven på dess genomförande att öka i styrka. Samhället får bara lösa det och om samhället inte fixar det är det samhället det är fel på. Den typen av resonemang liknar ett missförstått geni som skyller på alla andra. Och det är en farlig väg att gå. Ett samhälle som lovar runt men håller tunt och som det är möjligt att anklaga för uteblivna resultat är inte hållbart. Förr eller senare kommer kraven att överstiga förmågan och då går allt i baklås.

Om folket förstår att det finns komplexa problem och frågor som inte går att lösa kommer kraven på samhället att bättre harmoniera med hur det är och fungerar i verkligheten. Det handlar då om var ansvaret för förståelsen förläggs. Det är där jag landar när jag reflekterar över frågan/ämnet. Skillnaden är stor på ett samhälle där jag förstår att det är svårt att förstå mig och ett där jag kräver av samhället att bli förstådd. Det förra samhället är mycket mer hållbart än det senare. Om förståelsen för förståelsens komplexitet och svårighet är hög kommer kraven som ställs på det allmänna att bli lättare att leva upp till och tillvarons risker blir mindre. Om jag förstår att du kanske inte förstår kommer jag att tvingas bli bättre på att förklara och när fler förklarar bättre kommer förståelsen att öka.

Ekonomi fungerar på samma sätt, för när alla söker låga priser kommer det kravet förr eller senare tillbaka och hugger en i ryggen i form av krav på sänkta löner. Alla blir förlorare i ett sådant system, för samhället är allt det vi gör med eller mot varandra. Liksom med förklaringar och förståelse. Skolans roll skulle också bli en annan, för om det är skolans uppgift att jag ska lära mig kommer jag att ställa lägre krav på mig och då får jag svårare att förstå. Men om jag vet att det är mitt ansvar kommer jag och läraren och hela skolan att jobba mer tillsammans, vilket gör att kunskapsnivån ökar i samhället. Delad börda betyder minskad börda och ett lättare liv liksom ett mer hållbart samhälle.

Inser att jag inte sagt speciellt mycket om detta med förståelse, men jag fick en hel del att tänka på och har kanske satt myror i huvudet på en och annan läsare. Men så bra då, tänker jag. Det kan ses som ett slags hjärngympa. Om förståelsen för hur svårt det är att förstå ökar är mycket vunnet, för oss alla. Jag återkommer i frågan!

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 7

Vissa saker eller fenomen kan inte reduceras mer än till en viss gräns. Fortsätter man förbi den gränsen är det inte längre samma sak eller fenomen man undersöker eller talar om. Kultur till exempel, eller språk, om dessa och liknande fenomen reduceras ner till enskildheter är det inte språk eller kultur längre. Eremiten i skogen är inte kultur och det som uppfinner sitt eget språk har inte uppfunnit ett språk. Kultur och språk är kollektiva, delade fenomen och vill man förstå dem är det så man måste förstå dem. Reducerar man ner frågan tillräckligt passeras en gräns där språket eller kulturen upphör att vara just språk eller kultur. Det är en viktig insikt, om det är kultur man är intresserad av och vill förstå. Kultur är till sin natur delad och kollektiv. Kulturen finns och verkar någonstans mellan; fler än en, men färre än många. Kulturen är en multiplicitet, i alla fall om vi närmar oss den med hjälp av analytiska verktyg hämtade från Deleuze och Guattaris verktygslåda.

A multiplicity of pores, or blackheads, of little scars or stitches. Breasts, babies, and rods. A multiplicity of bees, soccer players, or Tuareg. A multiplicity of wolves or jackals ... All of these things are irreducible but bring us to a certain status of the formations of the unconscious.

Utgångspunkten för deras kritik av Freuds sätt att analysera Vargmannens berättelse är att Freud reducerar klientens berättelse, dels till en detaljnivå där den övergripande berättelsen förlorat sin innebörd, dels till en på förhand bestämd och ganska rigid tolkningsram. Freud förstår sig för det första inte på vargar och för det andra har han sin tolkning klar för sig på förhand, det handlar om underträngd sexualitet och inget annat. Deleuze och Guattari menar att det finns andra sätt att förstå det undermedvetna, också.

Let us try to define the factors involved: first, something plays the role of the full body—the body without organs.

Kroppen utan organ är det som håller samman helheten, det abstrakta mellanrummet som förbinder enheterna till en helhet. Det som ger helheten sin form. Ett det som inte går att nå, annat än indirekt. Mellanrummet är en central del av helheten, även om det aldrig går att nå, förstå eller beskriva i detalj. Det är där och det spelar roll, närmare än så går det inte att uttala sig om saken. Utan mellanrum, inga helheter. Ett slags kropp, men en kropp utan organ. Organen är delarna som hålls samman. Inte helt enkelt att förstå, det medges och detta är min tolkning, mitt sätt att försöka sätta ord på min förståelse. Och den fungerar, än så länge. Gott så, med preliminära förståelser kan samtalet hållas igång. Men öppenhet och beredskap för att tolkningen kan vara felaktig och kan komma att modifieras hålls nyfikenheten vid liv och analysen blir levande. Analyser av kultur handlar om att förstå något som ständigt förändras och som är i rörelse. Just därför är det problematiskt att göra som Freud, att bestämma sig på förhand hur det är och ska vara.

In the preceding dream it was the desert. In the Wolf-Man's dream it is the denuded tree upon which the wolves are perched. It is also the skin as envelope or ring, and the sock as reversible surface. It can be a house or part of a house, any number of things, anything. Whenever someone makes love, really makes love, that person constitutes a body without organs, alone and with the other person or people. A body without organs is not an empty body stripped of organs, but a body upon which that which serves as organs (wolves, wolf eyes, wolf jaws?) is distributed according to crowd phenomena, in Brownian motion, in the form of molecular multiplicities.

Kroppen utan organ är mellanrummen och delarna som hålls samman. Det är ett begrepp, en tanke, som hela tiden flyr undan. Kroppen utan organ är inget, den blir till genom samverkan och enligt massans, gruppens, rörelselagar. Ett hopplock av delar i samverkan, kaosartad rörelse. Därför detta tal om flocken, svärmen, stammen eller Brownsk rörelse. Det handlar om fenomen som uppträder som helheter, men där ingen styr. Det handlar om icke-hierarkisk samverkan. Om helheter som hålls samman av delarnas ömsesidiga insikt om att man har mer att vinna på att samarbeta än på att köra solo. Det handlar om kollektiva fenomen som inte går att reducera till sina delar.

The desert is populous. Thus the body without organs is opposed less to organs as such than to the organization of the organs insofar as it composes an organism. The body without organs is not a dead body but a living body all the more alive and teeming once it has blown apart the organism and its organization. Lice hopping on the beach. Skin colonies. The full body without organs is a body populated by multiplicities.

Emergens är ett annat sätt att tänka på liknande saker. Eller skalnivåer, fenomen som uppstår och går att iaktta först när det finns tillräckligt många delar i samverkan. En grupp består av fler än en, men färre än många. Gruppen som fenomen är en undre och en övre gräns, men ingen av dessa är absolut. Gränsen som sådan är absolut, men den är aldrig given på förhand. Komplexitet är ett annat sätt att förstå detta på. Poängen med att upprepa liknande saker med hjälp av olika exempel är att det inte går att beskriva denna typ av fenomen enklare eller mer exakt än att upprepa tanken på olika, snarlika sätt. Och det är så som Deleuze och Guattari ser på det undermedvetna. Deras kritik mot Freud går ut på att han förenklar en komplex helhet till dess enskildheter, vilket gör att fenomenet som ska förklaras tappas bort.

The problem of the unconscious has most certainly nothing to do with generation but rather peopling, population. It is an affair of worldwide population on the full body of the earth, not organic familial generation. "I love to invent peoples, tribes, racial origins ... I return from my tribes. As of today, I am the adoptive son of fifteen tribes, no more, no less. And they in turn are my adopted tribes, for I love each of them more than if I had been born into it." People say, After all, schizophrenics have a mother and a father, don't they? Sorry, no, none as such. They only have a desert with tribes inhabiting it, a full body clinging with multiplicities.

En inte helt enkel passage, det medges. Men även om den är svår att förstå är det meningsfullt att jobba med den, för analysarbetet ger kunskaper och fördjupade insikter. Analysen måste inte landa i en bestämd åsikt, en definitiv tolkning. Hos Freud måste den det, och inom stora delar ava vetenskapen är det ett krav. Kulturen vi lever i utgår från att det alltid finns en rätt tolkning, ett rätt svar, på alla frågor. Är det så? Vet vi det? Går det att veta den typen av saker, på förhand? Om man ställer sådana frågor och jobbar med dem utan krav på att komma fram till något speciellt, då ökar chansen att man hittar meningsfulla svar på frågor man inte ens visste att man hade. Det har jag försökt visa här. Det är så jag vill att kulturvetenskapen ska jobba, oftare. Jag tror det är ett bättre och mer konstruktivt sätt att närma sig en bättre förståelse av kultur.

ADHD-dagboken: Om en annorlundahet som inte syns.

Läser om hur diagnostiseringen av barn med ADHD ökar dramatiskt och att det finns misstankar om att det är en konsekvens av miljön i skolan. Neuropsykiatriska diagnoser är problematiska, för är ingen sjukdom, det handlar om större eller mindre avvikelser från ett statistiskt medelvärde. ADHD går bara att upptäcka i relation till en norm. Och ju smalare norm, desto fler fall sticker ut och upptäcks. Där och då måste man förr eller senare fundera över om det är ett individproblem eller om det är ett miljöproblem. En minst sagt viktig fråga, inte minst i ljuset av följande: 

Antalet ADHD-diagnoser på barn har ökat med 700 procent de senaste tio åren i Västmanlands län och trenden kan ses över hela landet. Men det är inte säkert att alla som får en diagnos faktiskt har ADHD.

– Diagnosen ställs efter en symtombeskrivning, som handlar om att barnet har svårt att koncentrera sig, är överaktivt och impulsivt och det kan man vara av olika skäl, säger Philip Eskridge, verksamhetschef på barn- och ungdomspsykiatrin i landstinget Västmanland.

En sådant skäl är den dåliga arbetsmiljön i dagens skolor, enligt verksamhetschefen.
"Tar oss för pannan"

– När vi gör skolbesök tar vi oss ibland för pannan efteråt och säger att det är fullt förståeligt att barnen får koncentrationssvårigheter, det skulle vuxna också få i en sådan miljö och om man inte ser det på det sättet kan man välja att rubricera det här som en neuropsykiatrisk störning istället för en arbetsmiljöstörning, som det faktiskt kan vara.

SVT har tidigare rapporterat om att köerna för att få en ADHD-utredning har växt och BUP upplever att många föräldrar i det närmaste kräver en diagnos.

– De kan komma hit med rena beställningar och bli fruktansvärt besvikna om de inte får en diagnos på sitt barn, det kan bli riktigt hätskt härinne, säger Philip Eskridge.

Medicinera och diagnostisera bör man inte göra lättvindigt. Framförallt bör man inte medicinera någon som själv inte fått hjälp eller givits möjlighet att lära känna sig själv, sin kropp och dess funktion samt hur den fungerar i olika miljöer. ADHD är som sagt ingen sjukdom, det är ett fenomen som är kontextbundet och relationellt. Det handlar inte bara om koncentrationssvårigheter, det handlar om en uppsättning olika egenskaper som när de kombineras kan yttra sig i det som diagnosen beskriver som ADHD. Man kan stämma in mer eller mindre väl och varje individ kan hantera sina egenskaper bättre eller sämre. Och som sagt, miljön och omgivningens krav spelar också roll.

Att se på ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser som objektiva beskrivningar av ett entydigt tillstånd är fel. Det är inte så det fungerar och det är olyckligt om en sådan syn sprids. Vi borde lyssna mer på varandra. Vi borde arbeta mer och tydligare samt lägga mer tid och resurser på att försöka förstå varandra mer. Vi är alla mer eller mindre olika. Alla har sina bra och mindre bra resurser och förutsättningar. Mediciner hjälper vissa, medan andra skulle vara mer hjälpta av bara lite större förståelse. Och alla, utan undantag, skulle tjäna på ökade marginaler, mer tid och större förståelse för och tålamod med olikhet. Frågan är komplex och alla enkla lösningar på problemet kommer att leda till nya problem, som i skolorna i exemplet.

Vi borde lyssna mer på varandra. Fler borde berätta om sina upplevelser av världen, samhället och miljön man lever och verkar i. Fler borde ta sig tid. För om vi inte förstår varandra kan vi aldrig förstå oss själva och då får vi svårt att inse vad vi behöver, idag och på längre sikt. Då ökar risken att vi tar dåliga beslut och att problemen ökar, vilket drabbar alla. Därför skriver jag om hur jag upplever världen och livet. Jag kanske kan få en diagnos, det känns så, men jag är inte intresserad. Jag har lärt mig hur jag fungerar och har privilegiet att arbeta med saker som passar mig, där jag kommer till min rätt och på en arbetsplats där det går att vara flexibel.

Jag fungerar och mitt liv fungerar. Men jag känner mig annorlunda, hela tiden. Det går inte en dag utan att jag på ett eller annat sätt tvingas inse att jag inte är eller fungerar som de flesta i min omgivning. Jag sticker kanske inte ut, men jag känner mig sällan som en i gänget. Har tänkt en del på just det i veckan, på hur man kan sätta ord på den känslan. Följande är ett försök att beskriva.
 

Tänk dig en helt vanlig bil. En bil som på ytan ser ut som alla andra bilar, men den bilen jag tänker på är har en sportbilsmotor under huven, som ibland kan uppvisa samma prestanda som en Formel 1-bil. Som en sådan bil känner jag mig ofta. Innan för huden finns kraft. Det går att mobilisera enorma krafter om förhållandena är de rätta. Men kraften är instängd innan för ett skal som liknar alla andra skal och vägarna man färdas på är inte anpassade för farten och dessutom är de fyllda med bilar som saknar den prestanda som finns under huven på min bil. Och motorn slukar massor med energi och kan inte pressas för fullt annat än under korta stunder. Energi finns inte i obegränsad mängd och det kostar på. 

Det är ett sätt att beskriva ADHD inifrån. Det är i alla fall så som jag känner mig. Som en Lamborghinimotor instängd i ett Volvochassi. Min vardag handlar om att navigera i rusningstrafik, bland andra bilar, med en motor som är oerhört känslig och har en kapacitet som nästan aldrig kan utnyttjas, Mycket energi går åt till att hålla gaspedalen i rätt läge för att undvika krockar eller avkörning. Fast ibland går jag upp tidigt. Ibland är jag ensam på vägen. Då kan jag sträcka ut och det ger mig lugn. Jag vill inte vara ensam, men ibland är det enda sättet att få vara jag. Min motor kan utveckla större kraft, men det finns ett pris kopplat till den förmågan. Jag blir trött och eftersom jag på ytan liknar alla andra kan det vara svårt att få förståelse för vem jag är. Och jag råkar ofta ut för missförstånd.

Ju mer jag tänker på saken, desto mer liknar det ett övergrepp att medicinera barn med ADHD. Det borde vara en mänsklig rättighet att först få lära känna sig själv, innan man ges medicin för något som inte är en sjukdom.

Dagens Nietzsche, om dunkelhet och mänsklighet

Från klarhet till klarhet vill vi gå. Lager efter lager av slöjor lyfts från våra ögon, av vetenskapens hjältar som kämpar vid kunskapsfronten, för vår skull. För ett blomstrande samhälle och en ljusnande framtids skull söker vi kunskap, det sanna, det rätta, det klara och enkla. Det dunkla föraktas, bespottas och jagas med ljus och lykta. Och den som dunkelt talar brännmärks och hånas. Vägen vi slagit in på och kartan vi navigerar efter ser ut så. Är det bra, eller dåligt? Frågan måste ställas och någon måste ställa den. Och när den nu är ställd kan jag inte låta bli att reflektera över den, med benägen hjälp av Friedrich Nietzsche.

Återvänder ständigt till Nietzsche och hittar varje gång något klokt att tänka vidare med och om. Lär mig hela tiden mer, om hur det är och vad det innebär att vara människa. Och om betydelsen av sådan kunskap. Lika spännande, utmanande och utvecklande som arbetet med hans texter är, lika skrämmande och alarmerande är det att jämföra insikterna som den gamle 1800-talsfilosofen förmedlar till oss, med hur det är och ser ut i vårt samhälle. När jag läser Nietzsche stärks jag i övertygelsen om kulturvetenskapens nytta, samtidigt som jag frustreras över oförmågan i samhället idag att förstå värdet med och behovet av kunskaper om kultur, om det djupt mänskliga.

196

Hörselsinnets gränser. -- Man hör bara de frågor på vilka man är i stånd att finna ett svar.

Lyssna, lär. Nietzsche kastar ur sig denna typ av insikter hela tiden. Han blandar längre texter med kortare och kastar sig mellan ämnen. Det ser ut att vara en enda röra utan någon som helst röd trår. Om man inte ger sig tid att läsa vill säga, om man ger upp allt för snabbt. Nietzsche undervisar inte, han ger oss verktyg att förstå oss själva. Därför är han ständigt aktuell, även idag, långt efter hans död och i ett helt annat samhälle. För det han skriver om är det djupt mänskliga och om den mänskliga kulturens särart och funktion. Nietzsche håller upp speglar eller prismor som vi kan skåda oss själva och vår samtid genom. Han presenterar inga sanningar för oss, det är verktyg och uppslag till tankar att tänka vidare kring vi får oss till livs. Det är omöjligt att förhålla sig passiv till texter av Nietzsche, för de mobiliserar kraft, väcker affekter till liv och placerar frågor i huvudet som pockar på uppmärksamhet. Håll med om att citatet träffar mitt i prick, rakt i debatten om den svenska skolan, kanske? Det är i alla fall vad jag ser. Det är så jag läser och förstår citatet.

Därför lyssnar vi hellre på den som ger oss klara, enkla och entydiga svar, på alla frågor vi har. Den som kan svara gillas alltid och uppfattas vara intelligentare än den som inte kan. Så går det som det går också med skolan och utbildningssystemet. Det klara är svaret, men vi har glömt frågan, den centrala frågan. Frågan om det mänskliga, både i enskildhet och kollektivt. Kravet på klarhet gör att vi förnekar kulturen, för den kan aldrig vara annat än dunkel eftersom den består av dina och mina tankar, som aldrig kan överförras mellan oss och ut till resten av samhället utan förvrängning. Och när kulturvetaren ställer frågor som adresserar det problemet, som är resultatet av vetenskapligt arbete, är det få som är i stånd att lyssna. Där är skillnaden mellan så och nu liten.

179

Tankar. -- Tankarna är skuggor av våra förnimmelser -- alltid dunklare, tommare, enklare än dessa.

Det är ett slags förbannelse detta, att människan å ena sidan tvingas uppleva världen i hela dess vidd och komplexitet, och å andra sidan har ett språk och en tankeförmåga vars funktion inte på långa vägar kan mäta sig med det som ska kommuniceras. Konsekvent glömmer eller förnekar människan sin egen mänsklighet. Det är inte bara hörseln som har gränser, även tankarna och och förmågan att förstå förnimmelserna har det. Därför kan tanken om och idealiseringen av klarheten, ljuset och det enkla leva vidare. Den gör det genom att kulturen förnekas. Det som inte undersöks vetenskapligt, undersökningar som inte accepteras som vetenskapliga, når inte lyssnarna, allmänheten, dem som behöver insikten. Kulturforskningen jobbar med frågor som ligger nära gränsen för det vetbara och kulturforskaren tvingas tala även om det som inte är klart och det som inte går att förstå, för det är så resultaten av dennes vetenskapliga arbete ser ut. Kulturen är dunkel till sin natur, det kan ingen människa i världen ändra på. Ändå försöker vi. När kulturens komplexitet blir för stor förnekas både kulturen och komplexiteten. Det är en fråga som inte har ett svar och därför lyssnar vi lika lite på frågan som på svaret. Vi förnekar oss själva kunskaper och insikter som behövs för att vi ska förstå och kunna utveckla metoder för att hantera tillvaron.

Det är mänskligt att ha begränsningar. Ingen är perfekt. Men det är idiotiskt att förneka det eller att skjuta på budbäraren. För det leder till försämrade kunskaper om det som är viktigt. Det leder till problem som hotar att växa oss över huvudet. Tillsammans når man längre än på egen hand. Och för att bygga upp en bättre förståelse för kulturen som ingen kommer undan behöver vi samarbeta, behöver vi utveckla och ständigt förfina ett gemensamt språk för att tala om det som är komplext, vagt och ofta motsägelsefullt; kultur. Det är vad kulturvetenskap handlar om, att förstå det som är gemensamt för människan, det som människor delar och som förenar men lika ofta skiljer människorna åt. Kulturvetenskap försöker och strävar efter klarhet, men når det långt ifrån alltid. Fast det betyder inte automatiskt att det är kulturvetarna det är fel på.

173

Vara djup och verka djup. -- Den som vet sig vara djup bemödar sig om klarhet; den som vill verka djup inför mängden bemödar sig om dunkelhet. Ty mängden håller allt för djupt som den inte kan se botten i; den är så ängslig av sig och går så ogärna ut i vattnet.

Kloka ord och klart tänkt om det som är svårt och vagt. Handen på hjärtat, visst känner du igen dig? Jag känner igen mig och det är ofta med lätt rodnad på kinderna jag läser Nietzsche. Hans frågor och tankar är inte alltid lätta att begripa, även om han uttrycker sig klart. För det han talar klart och redigt om är vagt och dunkelt. Och om vi misstar honom för en som talar dunkelt om det som i själva verket är klart, då går vi miste om och förnekar oss själva kunskaper som vi behöver.

Vikten av att inse skillnaden på dunkelhet och dunkelhet är avgörande och viktig. Den kunskapen är samhällsbyggande kunskap, vetandet om människan och kultur är inte nyttiga kunskaper som leder till tillväxt. Det är essentiella kunskaper i vars avsaknad ingen tillväxt eller ekonomiskt välstånd existerar överhuvudtaget. Som någon klok människa har sagt: Du tycker det är dyrt att utbilda människor i humaniora. Försök låta bli så får du se vad det kostar. Ändå är det detta vi gör, försöker låta bli. Försöker förneka kulturen genom att låta bli att lyssna på det örat. Det går ett har, eller det har gått bra ett tag. Nu kommer resultaten. PISA visar vart vi är på väg och mer av samma kulturförnekande och bildningsfientliga forsknings- och utbildningspolitik löser inget. Tvärtom förvärras situationen för varje dag som förnekelsen och jakten på en klarhet som bara i undantagsfall går att nå fortsätter.

Först när vi lärt oss förstå hur människan fungerar, ensam och i grupp och när vi lärt oss hantera våra inneboende brister och kan samarbeta för att nå längre och förstå mer kan vi hoppas på en vändning. Vad gör finansministern i det läget, för att möta utmaningarna vi alla står inför. Han fortsätter förneka, låter bli att lyssna och hävdar att att är i sin ordning. Han sänker studiebidraget som borde ha höjts för länge sedan. Han visar med all önskvärd klarhet och tydlighet att han inte har förstått någonting av det som vi människor behöver veta en hel del om för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Jag håller med Sveriges studentkårer: Oerhört korkat!

Läs Nietzsche, lär dig lyssna och förstå att det som är dunkelt och vagt aldrig kan uttryckas enklare än så!