Vem är du, vem är jag? Levande charader...

Morgontidningen. En av ledarna. Och tankarna är igång. Morgontidningen är mitt fönster, inte mot världen, men mot tankens Universum. Läser dagens tidning gör i alla fall inte jag för att informera mig om vad som hänt. Jag prenumererar på och läser morgontidningen för att få ett kvalificerat urval av iakttagelser av, vinklingar på och fördjupade reflektioner om samhället, världen och kulturen. Morgontidningen ser jag som ett slags aktör som håller ihop samhället. Morgontidningen hjälper mig förstå mig själv, min omgivning och vad det innebär att vara människa. Håller med om allt gör jag i princip aldrig och ibland blir jag upprörd. Det är själva poängen. Att bara umgås med likasinnade och att uteslutande lyssna på dem och det man själv finner klokt och kan hålla med om leder till inavel och degeneration. Att stöta och blöta och att stötas och blötas, leder till fördjupning och utveckling. Morgontidningen har just den funktionen, för mig och för samhället. Därför oroas jag över att den idag är hotad. Men nog om det. Här vad det Maria Ludvigssons Ledare jag ville samtala med.

Identitet handlar det om, vad identiteten och rådande syn på identitet gör med oss människor. Hon skriver om Ulf Lundell. Om hans reaktion på det sätt han presenterades på under Guldbaggegalan i måndags.

Den som gömmer sig bakom en grupp för att slippa svara för sig själv, riskerar också att försvinna i den. Identitetspolitiken, eller vår besatthet av att ständigt identifiera människor vi möter som tillhörande en grupp eller representanter för ett kollektiv, både drabbar och bärs av de flesta av oss. Och det är en styggelse. 

Sällan har någon skrivit bättre eller lika finstämt om det som Jonas Gardell gjorde i Expressen i går. När han i måndags introducerades som en av artisterna på Guldbaggegalan var det som ”sprallig homofil”. Inte, vilket vore intressantare, som en av Sveriges mest uppskattade artister, dramatiker och författare. 

Han beskriver själv händelsen i artikeln: ”Jag hade gjort mig så fin jag kunde i mörk kostym, och jag hade kostat på orkester, sångerskor, gospelkör och dansare, vi skulle göra ett stort shownummer tillsammans.” Så kom introduktionen.

Gardell fortsätter: ”... jag var inte där som artist eller författare utan jag var där som ’homofilen’.” 

Om det nu primärt var viktigt att kunna introducera en homofil (underförstått sprallig eftersom det finns en stereotyp även för homofila), blir Gardell utbytbar med vilken annan gay person som helst.

Att se individen, människan bakom är skrämmande. Jag tror det är så enkelt. Mänskligt beteende är just mänskligt och det mänskliga är aldrig enkelt, entydigt eller oföränderligt. Att se människan innebär att se in i kaos, att brottas med komplexitet och motsägelser samt föränderlighet och att konfronteras med det oförutsägbara. Och det kräver energi och tankemöda. Energi som sällan finns och möda som tiden inte räcker för. Ingen vill beslås med att bara se kategorier eller stereotyper, men sanningen är att det är precis det vi gör, hela tiden. Vi sorterar och kategoriserar. Vi gör det inte för att vi är onda, vi gör det för att det är så den mänskliga hjärnan fungerar och bearbetar information från världen och omgivningen. Hjärnan är fantastisk, men den utgör en tydlig begränsning. Den är ett hinder, en gräns för vad som är möjligt att göra. Hjärnan är en del av människan, vi är våra kroppar.

Människan, du och jag, är en sammansättning av kroppen och tanken. Vi är aldrig en, vi är ett kollektiv, även när vi är ensamma. Och det är när tankens gränslöshet möter kroppens fysiska begränsningar som jag blir jag och du blir du. Resultatet är inte alltid vackert, men det är som det är. Att säga det handlar inte om att ursäkta mänskligt beteende, det handlar bara om att förstå. Jonas Gardell och andra som drabbas är ändå offer. Skadan är skedd. Vill vi göra något måste vi börja med att lyssna. Ta in den drabbades beträttelse, hens upplevelse. Vill vi väl och vill vi vara med och bygga en bättre och mer hållbar värld har vi ett ansvar, för varandra. För ingen vet vem som är morgondagens offer. Läs, lär, reflektera. Ta in och konfrontera Jonas Gardells ord och hans upplevelse. Lägg orden på minnet. Skratta inte, eller försök i alla fall låta bli, nästa gång du hör ett skämt om stereotyper.

Jag tror att de klumpiga presentationerna av oss på Guldbaggegalan helt enkelt är ett sätt för samhället att bearbeta det oerhörda traumat att vi existerar. 

Jag blir egentligen inte kränkt över att bli reducerad till ”homofilen”. Jag är van. Jag kopplar på autopilotleendet och låter det rinna av. Jag ler och väntar till det är över. Eftersom jag inte har något val. 

Lika lite som jag tror Kodjo Akolor, David Batra, Marika Carlsson eller Özz Nûjen har något val. 

Vi måste alla likt Jason Diakité stå där i riksdagen och vifta med våra löjliga pass och försäkra att vi är svenskar, vi med. 

Det här är vårt land. 

Och ändå. 

Leva i en sorts evig exil.

Leva i exil. Det finns människor i din och min absoluta närhet, som upplever sig leva i exil. Det jag vill peka på är dels att samhället inte är perfekt, dels att nästa gång kan det vara du som upplever det Jonas Gardell upplever. Det finns inga garantier. Exilen drabbar aldrig de andra, den kan drabba dig och den  kan drabba mig. Och den drabbar för att vi är konstruerade som vi är, för att vi människor är biologiska varelser med kulturella egenskaper, också. För att vi är komplexa helheter, sammansättningar av delar vilka aldrig blir bättre än sin svagaste länk. Vill vi bygga ett bättre samhälle måste vi lyssna mer än vi talar och vi måste försöka förstå varandra, utifrån den andres perspektiv och upplevelse. Och vi måste alla förstå att det aldrig är enkelt. Vi måste sluta anklaga varandra. Ingen är perfekt, alltid, överallt.

Människan har förtjänster och brister, liksom samhället. Problemen vi brottas med idag handlar om att vi kollektivt har fått för oss att dessa problem går att övervinnas. Ja, det finns till och med de som tror att problemen redan övervunnits. Att det går att skapa ett perfekt samhälle. Att det finns en bästa praktik som kan och bör implementeras, överallt. Det kvalitetsgranskas och målsäkras. Ändå går det som det gör i PISA och trots att vi ser oss som upplysta tvingas en sådan som Jonas Gardell skriva som han gör.

Vem är du? Vem är jag? Och hur blir vi dem vi känner igen oss själva som? Vi blir oss själva tillsammans. Ingen människa är en ö. Vi är kultur, delar av en gemensamt skapad värld. Och den världen når oss på olika sätt. Men vi har aldrig full tillgång till världen. Vår personliga uppfattning blir aldrig bättre än vad vår biologi och de verktyg vi använder för att förbättra och för att kompensera för bristerna tillåter.

Detta är kunskaper hämtade från humaniora. Det är tankar och reflektioner som visar på nyttan med humaniora, på nyttan med och betydelsen av en väl utvecklad, kollektiv förmåga till kritiskt, analytiskt tänkande. Vi är inte, men blir lätt till, levande charader. Om vi låter oss reduceras till en eller ett. Du och är jag är alla många, och tillsammans är vi fler än vi tror. Därför finns ingen säker kunskap om något som rör människor. Det enda vi kan göra är att anpassa oss och följa med. Lyssna på varandra och reflektera. En bra plats att börja på, en fin början på dagen, är morgontidningen.