Det som är onödigt och det som är att betrakta som överflöd kan man göra sig av med. Ingen vill betala mer än nödvändigt. Självklart, det är så vi resonerar. Logiken är tydlig och pedagogiskt är det enkelt att förklara. Ändå fungerar det inte att bygga ett samhälle på dessa principer för tankemodellen bygger på att alla bara är köpare. Alla är både köpare och säljare, samtidigt. Lätt att glömma detta. Säljare och köpare är två roller som ställs mot varandra och det är i dynamiken som uppstår mellan dessa som samhället växer fram. Säljaren vill få så mycket som möjligt för det som bjuds ut på marknaden och köparen vill betala så lite som möjligt. Idealt sett borgar arrangemanget för en god hushållning med resurser. Idealt sett.
Ett hållbart samhälle är bara möjligt om det råder balans mellan säljarens och köparens intresse, men så är det sällan i praktiken. Människor håller sig med olika logiker för olika tillfällen och har svårt att balansera dessa mot varandra. Den logik som ställer till det är logiken som säger att bara en eller ett kan vara bäst. Kombinationer och kompromisser är svåra att acceptera av det enkla skälet att de alltid kan se annorlunda ut. Bäst kan bara en vara och det gör det enklare att acceptera det som den enda vägen.
Samhället är processen, inte en av aktörerna. Det måste man förstå och påminna sig om ifall ett hållbart samhälle ska kunna bli möjligt. Idag är det inte så man tänker. Sveriges finanser organiseras enligt köparens princip där alla kostnader till varje pris måste sänkas till ett absolut minimum. Det anses vara den bästa logiken och presenteras som den enda vägen. Mot den ideologin ställs en motsatt logik, säljarens som vill få ut så mycket som möjligt för varan. Den som förespråkar en växande offentlig sektor eller som vill öka investeringarna i till exempel infrastrukturen pekas av köparlogikens förespråkare ut som en oansvarig slösare. Båda vägarna leder fel. Båda logikerna bygger på felaktiga premisser. Eller låt mig korrigera, var för sig fungerar logikerna, men inte om de som idag förs samman till och absolut inte om denna kombination upphöjs till samhällets bärande ideologi. Det leder till att man inför ett system där man äter kakan samtidigt som man har den kvar.
Samhället är processen. Upprepar det. Och en process måste hållas igång för att vara levande och dynamisk. Det går inte att bygga et samhälle på premisser som är felaktiga. Kanske ser det ut att fungera, ett tag, men inte i längden. Om samhället ska vara både säljare och köpare finns ingen möjlighet att få ihop kalkylen. Då kommer den starkaste aktören att vinna i varje läge. Antingen den som jagar besparingar vilka riskerar att processen dör ut i brist på rörelseenergi. Den vägen leder till att alla kostnader blir problematiska och riskerar att göra samhället anorektiskt. Den andra vägen är säljarens som strävar efter att maximera intäkterna, slösarens väg som låter den offentliga sektorn växa sig till ohållbara proportioner, utan koll på kostnaderna. Idag är det den anorektiska vägen som gäller. Fram till 1970-talet var det slösarens logik som var allenarådande. Ingen av vägarna är hållbar, för som sagt. Samhället är processen, samspelet mellan, resultatet av interaktion mellan en lång rad aktörer. Den tanken måste spridas och utgör grunden för politiken, annars kommer drömmen om ett långsiktigt hållbart samhälle aldrig att kunna realiseras.
Skolan, till exempel. Är det en process eller en aktör? Idag är svaret, en aktör. En ekonomisk aktör, med uppdrag att se över sina kostnader och med ett överhängande krav på effektivitet. Samma gäller vård och omsorg, är det processer och funktioner eller aktörer. Det spelar roll hur man ser på saken, för det påverkar vilken logik som blir den styrande. Läser på Brännpunkt idag, om hur regeringen försöker plocka russinen ur olika kakor för att skapa en illusion om att det går att få utan att ge. Inte av illvilja, för det tror jag inte, men av okunnighet, eller bristande vilja att inse och förstå komplexiteten i samhället. I nedanstående rader ser jag en en omöjlig dröm formuleras. En ohållbar tanke, som inte finner stöd i den levda verklighet som människornas vardag är.
Samtidigt som välfärden i huvudsak fungerar bra, förekommer det att aktörer inom välfärdssektorn ibland brister i kvalitet och långsiktighet, till exempel stora utbildningskoncerner som gått i konkurs. Detta måste motverkas. Regeringen har att ständigt pröva åtgärder som kan stärka förutsättningar för en väl fungerande välfärd. Utbildning, sjukvård och omsorg ska bedrivas ansvarsfullt, effektivt och långsiktigt. Oavsett om det är kommun, landsting, stat, en ideell aktör eller ett privat bolag som är utförare ska verksamheten vara robust och motståndskraftig.Det går inte att spela schack mot sig själv. Det går inte att vara både säljare och köpare. Skall skolan drivas som ett företag måste företaget kunna agera som en aktör med sina egna krav och strategier, det går inte att komma förbi detta. Och då kommer det att bli konkurser och kortsiktiga satsningar, för det är så företag agerar. Det är den rådande logiken, den enda vägen, som är oproblematisk för ett företag, men inte för att samhälle.
Regeringens politik har målsättningen att främja valfrihet och en mångfald av utförare i vården, skolan och omsorgen. Men i vår välfärdsstat ska kvaliteten i skolan, sjukvården och omsorgen inte vara avhängig de egna valen, utan de gemensamma kraven på verksamheten. Om ett bolag i välfärdssektorn enbart är verksamt för att göra en kortsiktig vinst eller till exempel genom sin investeringspolicy är inriktat på att sälja inom en viss angiven tidsperiod kan det bli svårt att uppfylla kravet på varaktigt ägande.
Problemet som jag ser det handlar om att skola och vård är tjänster eller funktioner som måste ha kunskap och omsorg i centrum, inte ekonomi. Frågan man måste ställa sig är för vem verksamheterna drivs? Vem intressen är det som ska värnas? Om medborgarna ser sig som kunder vill de så klart betala så lite som möjligt. Om de ser sig som säljare vill de så klart ha så stora intäkter som möjligt. Medborgare i ett samhälle är både ock, samtidigt å ena sidan säljare och å andra sidan köpare. Därför fungerar det dåligt att privatisera skola och vård. Företag har ett mål, att tjäna pengar. Skolans mål är kunskap och vårdens omsorg.
Samhället är en process och som alla komplexa processer är den aldrig enkel att förstå, den är dynamisk och komplex och den går aldrig att styra i detalj. Förstår vi det kommer chansen att öka betydligt, att vi hittar långsiktigt hållbara lösningar. Det går inte att slösa och det går inte att spara, vad som krävs är balans och hållbarhet. Bara så kan samhället bli långsiktigt. Vi måste överge den enda vägen och vi måste lära oss se och hantera komplexitet. Där har skolan en viktig roll att spela och därför måste skolan ha kunskapen i centrum.
Kunskap om och verktyg för att förstå och hantera komplexitet är sällan lönsamma. Det tar tid och kostar pengar att tillägna sig det man behöver för att kunna hantera detta. Därför lägger man ner kulturvetenskapliga ämnen och drar ner på humaniora, för det ser ut att vara en onödig kostnad. Men det är precis tvärt om. Tyvärr finns varken tid eller möjlighet att belysa denna typ av frågor och aspekter i dagens politiska klimat. Tyvärr lever vi i en kulturförnekande kultur och därför är det möjligt och ser till och med önskvärt ut, att såga av den gren man sitter på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar