Den enda vägen leder inte till kunskap

Den enda vägen leder alltid fel. Kollektivt levande liv, samhällen och kultur är allt för komplexa storheter för att tvingas på en allomfattande ordning eller struktur. Därför finns aldrig någonsin en enda väg, det är ett tankefel att tro att det skulle vara eftersträvansvärt att den bästa metoden är den enda metod vi behöver. Det är inte hållbart att tänka och agera så, i skolan, ekonomin eller politiken och samhället. Och det är förödande att kritisera kritikerna till den enda vägen. Ändå är det precis detta vi gör idag, dels söker efter den bästa lösningen och försöker implementera den över hela linjen, dels kritiserar kritikerna till detta tänkande.

Från talarstolar och ordföranden i styrelser och inflytelserika organisationer trummas budskapet in. Endast det bästa är gott nog. Budskapet och den bärande tanken är förföriskt och ser lockande ut på pappret, men ack så förrädiskt. Ingen vill nöja sig med något som är mindre bra, om det går att få något som är bättre. Därför tvingar vi varandra att marschera i takt rakt mot det hotfulla stupet. Med öppna ögon och fullkomligt informerade riskerar vi gemensamt allt det vi uppnått tillsammans. Vi offrar framtida lycka för kortsiktiga vinster i nuet. Alla vet att monokulturer är effektiva och lönsamma, men också att vinsten betalas med ökade risker och sårbarhet. Ju mer effektivt och lönsamt det är desto större är riskerna. 

Problemen i skolan möts på detta sätt, med den enda vägens politik. Och just för att frågan är så pass allvarlig och ämnet så pass viktigt finns bara en väg, den enda vägen. Målet för Björklund är att Sverige ska rankas bland de tio bästa länderna ifråga om utbildning. Sverige ska bli bäst. Vägen dit stavas: UTLÄNDSKA EXPERTER. Det finns något religiöst i tron på dessa experter och vad de antas kunna åstadkomma. Likt trollkarlar tänker man sig att dessa experter -- vars kompetens framförallt handlar om att de kommer från utlandet, för det vet alla att det är i utlandet allt som är bra kommer -- ska hjälpa den svenska skolan att komma på rätt spår. Den enda väg som leder mot toppen. Jag tror som sagt inte att det är lösningen på problemen. Det kan säker komma något klokt från en granskande kommission, men jag ser det mer som ett politiskt utspel för att vinna tid inför valet. Ett sätt att visa handlingskraft. Tycker det Gustav Fridolin, som har egna erfarenheter från skolans värld, säger är klokt.

- Vi behöver en riktig skolkommission där man samlar professionen, den pedagogiska forskningen och politiken för att gemensamt se över skolsystemet och lägga fram förslag för hur det ska förändras, säger Fridolin.

- Vi behöver inte mer forskning för att få reda på att elever behöver mer tid med sina lärare. Vi behöver en utbildningsminister som för en politik som ser till att elever får mer tid.

Mer forskning, ny forskning, färska resultat. Bättre forskning, forskning som citerats internationellt. Det är vad man med ljus och lykta söker efter, oavsett vad det är för problem som ska lösas. Problemet är att allt som tar fokus från vardagen i skolan, alla resurser som inte läggs på att stärka stödet till lärarna i deras arbete i klassrummen riskerar att förvärra problemen. Det spelar ingen roll hur duktiga och framgångsrika de utländska experterna är, till syvende og sidst är det bara i klassrummen som problemen kommer att kunna lösas. Och det behövs ingen forskning för att få syn på förhållandena som råder där. Det räcker att lyssna på rektor Jan Jönsson, som skrev en uppmärksammad debattartikel i gårdagens SvD.

Enligt Pisa-undersökningen anser 15 procent av de svenska eleverna att skolan är bortkastad tid, en fördubbling jämfört med 2003. Eleverna kommer också oftare för sent, skolkar och stör undervisningen mer än i andra länder.

Är det alltså dagens ungdom det är fel på? Nej, det är inget fel på våra elever. Sveriges skolor är fyllda av glada barn och ungdomar, som vill mycket och har stor kapacitet att lära. Ansvaret för de sjunkande resultaten vilar tungt på vuxenvärlden.

När höstterminen startade gapade flera skolbänkar tomma eftersom familjerna inte kommit hem från sina semesterresor. Nu har jag på min skola avslagit åtskilliga ledighetsansökningar för resor 10–60 skoldagar in på vårterminen. De flesta väljer att resa ändå. Lågstadielärarna rapporterar allt oftare att föräldrar kommer med sina barn 20–30 minuter efter att skoldagen har börjat. När lärare kontaktar hemmet om problem ringer föräldrarna och klagar hos rektorn för att de besväras med småsaker. Ibland finns inte heller läraren på plats när lektionen ska börja.

Att kalla in utländska experter innan man har tagit de problem som Jönsson pekar på, på allvar är ett hån mot alla dem som arbetar i skolan. Det är att underkänna hela lärarkåren. Och att inte satsa på att ge dem en rimlig chans att göra sitt jobb är ett tjänstefel. Det är politiken och synen på lärarens roll som det är fel på. Inte barnen och ungdomarna eller lärarna. Att då kalla in utländska experter för att säga det uppenbara, det vi redan vet, kommer inte att leda till någon förbättring. Det förhalar bara frågan och ställer möjligen Björklund i en bättre dager. Problemet är inte ett skolproblem, det ligger mycket djupare än så. Tron på den enda vägen är en viktig orsak. Den enda väg som hyllar konkurrens, kontroll och målsäkring. Detta har kommit att bli så pass viktigt att det tar fokus från kunskapen, det som metoderna ska leda till.

Skolverket har också tappat respekten för elevernas undervisningstid. Under våren är det återigen dags för nationella prov. Proven är nödvändiga för att strama upp betygssättningen, men har blivit så personalkrävande att dyrbar lektionstid måste ställas in.

Jönsson säger i sin artikel i princip allt som behöver sägas om problemen i skolan och vad som krävs för att komma till rätta med dem. Respekt för kunskapen, ordningen i klassrummet och den tid som läggs på studier. Det är allt som behövs och det är inte svårt att inse detta. Det svåra är att göra något åt saken, för problemet är spritt i hela samhället. Alla jagar efter optimering, effektivisering och besparingsvinster. Det går ut över skolans arbete med kunskap och det visar sig i PISA.

Under hösten har en debatt om läxor rasat i Skol-Sverige. Forskning visar att de används på fel sätt i svenska skolor. I både lärar- och skolledarkretsar är en vanlig uppfattning att det är orättvist att eleverna ska behöva ta av sin fritid, eftersom de har så många andra aktiviteter. Flera skolor har därför avskaffat läxor. Det är förstås meningslöst med hemuppgifter som enkelt klaras av genom att kopiera Wikipedia eller som är så otydligt formulerade att de är omöjliga att förstå.

Men för att bli en bra läsare krävs mycket och regelbunden läsning. Alla bra hemuppgifter innehåller inslag av att läsa, skriva och tänka. Att svenska elevers läsförmåga sjunker när flera timmars läsning hemmavid per vecka tas bort förvånar därför inte. Inte heller förvånar att de högpresterande elevernas resultat sjunker när skolan inte längre erbjuder möjlighet att lära sig metoder för självstudier eller ger möjlighet till ansträngning.

För vi kommer aldrig ifrån att inlärning kräver både tid och ansträngning. I de länder som toppar Pisa-undersökningen satsar också eleverna, starkt uppbackade av sina föräldrar, hårt för att nå goda resultat. Självklart kan även våra svenska elever prestera bättre. Det avgörs dock av vilket värde vuxenvärlden, i handling, tillmäter skolgången. Därför krävs en attitydförändring – på flera samhällsnivåer.

Inlärning tar tid och kräver koncentration och möda. Vi får den skola vi förtjänar, för det finns ingen enda enkel, bästa väg till framgång. Vad som krävs är intresse, respekt och hårt arbete. Skolans problem handlar om bristande förståelse, uteblivna resurser och en styvmoderligt behandlad yrkeskår. Skolans problem är ett samhällsproblem som bara kan lösas gemensamt av oss som lever och verkar här i Sverige idag. Det är som med demokratin, den blir aldrig bättre än medborgarnas samlade engagemang. Först när vi förstår att den enda vägen leder fel, att det inte finns någon enkel lösning på problemen i skolan och samhället kan arbetet för att lyfta skolan och öka hållbarheten börja. Och det enda vi vet är att det kommer att ta tid och kräva massor av engagemang. Utländska experter som säger något annat har fel!

Inspiration till ett sådant arbete kan hämtas från ekonomen Albert O Hirschman, som uppmärksammades i en Understreckare igår. Blev glad när jag läste om honom och fann en massa kloka ord. Symptomatiskt fick han aldrig något pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Hans forskning handlade om ekonomi, men insikterna kan användas även på andra områden. Det som gör att jag finner honom klok och inspirerande är att han visar en tydlig motvilja till den enda vägen, oavsett vilken politisk färg den har eller vartåt den pekar.

Tidigt stakade Hirschman ut sin egen tredje väg, en medelväg mellan utopism och defaitism. Han litade inte på de stora övergripande program som pretenderade på att i ett slag lösa alla problem men hade heller inget till övers för pessimister som i tredje världens länder såg hopplösa fall, dömda till evig fattigdom. I stället omhuldade han det han kallade små idéer, som här och där kunde göra livet bättre för de fattiga.

Hans misstroende mot storslagna planer var programmatisk och grundad på solid empiri. Han insåg också att nästan alla planer hade oförutsedda konsekvenser som kunde vara både bra och dåliga. Det gällde då att ta tillfället i akt och utnyttja nya möjligheter. Han förespråkade något som brukade kallas obalanserad utveckling, som inte bara den bästa vägen utan den enda möjliga. Utveckling på ett område kunde föra med sig oanade konsekvenser på ett annat och då gällde det att odogmatiskt utnyttja de fördelaktiga och snabbt förebygga de oönskade.

Detta är som jag ser det den enda utländska expert Sverige och skolan behöver. Problemen i skolan bygger uppenbarligen på ett missförstånd. Den väg vi valt, valfrihetens och den fria konkurrensens väg fungerar bra på många områden, men inte på alla. För att bygga ett kunskapsfundament för att samhälle som är långsiktigt hållbart har det visat sig förödande. Det är en oförutsedd konsekvens som alla som bara har den enda vägens mål för ögonen missar, vilket leder till mer av samma när problem ska lösas. Just detta ser vi på utbildningsområdet i Sverige idag. Vad vi behöver är en mer obalanserad utveckling. Det är den enda möjliga vägen, inte för att den är bäst, utan för att den är långsiktigt hållbar. Ingen vet vad framtiden tar oss eller hur förhållandena ser ut där och då. Därför kan ingen peka på en enda, bästa väg. Det är tron på att det är möjligt som är problemet och det är där som lösningen finns.

Som möjligen framgått är det svårt att entydigt placera Hirschman på en ideologisk vänster–höger-skala. Han hade föga till övers för Milton Friedmans och hans anhängares recept att låta marknaden ta över och styra allt till det bästa, men inte heller tidens fashionabla revolutionära teorier vann hans gillande. Små idéer, lokala ingrepp, göra det bästa av svåra situationer var tankar som låg närmare hans hjärta. I dag kanske allt detta låter banalt och snusförnuftigt, men på 1950- och 60-talen, med den tidens polariserade och utopiska ideologiska klimat, var det kontroversiellt.

Problemen i skolan kan lösas, med små idéer, lokala ingrepp och genom att göra det bästa av det som är här och nu och där och då. Ingen enskild kan göra allt, det är vi alla, tillsammans som måste agera, gemensamt för att lyfta resultatet i skolan. Om vi verkligen vill det och är beredda att ta oss den tiden och det omaket. Om vi som är föräldrar och dem som har ansvar inte vill se eller förstå, då kan inga utländska experter i världen hjälpa oss. Sanningen är att lösningen finns framför ögonen på oss och att det bara är för oss att agera i enlighet med den. Tyvärr väljer vi konsekvent att lyssna på experter som säger att det finns en bättre väg. Den enda vägen. För vi vill ha kakan och äta den samtidigt. Det är problemet, inte bara i skolan.