söndag 19 januari 2014

Till posthumanismens försvar

Per Gudmundson skriver i sin ledare i SvD idag raljant och nedlåtande om feminismens kamp för ett mer jämlikt samhälle. Han tycker uppenbarligen att allt som görs och skrivs i feminismens är galet, så pass galet att det räcker att peka på vad som skrivs så är poängen hemplockad.
Jag läser i tidskriften Genus om hur biologiska rön påverkar forskningsfältet Feministisk posthumanism. Människan består till 90 procent av andra levande varelser, skriver tidskriften, och bara i tarmsystemet finns det 3 kilo bakterier, utan vilka vi inte kunde leva.

”Den insikten förändrar i grunden vårt sätt att se på världen och oss själva”, kommenterar en forskare vid The Posthumanities Hub vid Tema Genus, Linköpings Universitet.

Jag reagerar som förre SvD-kolumnisten Göran Skytte när han hörde en genusvetare kommentera förekomsten av en slemsvamp som kan ha upp till 18 kön samtidigt (SvD 22/6-07). Forskaren, från Centrum för genusvetenskap i Uppsala, sade att ”det bryter ner hela vår föreställning om kön”.

Verkligen? tänkte Skytte.

Det finns en längtan efter en skön ny värld. En värld där gamla mossiga företeelser som individer, grupptillhörigheter eller hierarkier inte längre spelar roll. Vissa tolkar varje tecken i skyn som att vi snart är där.

Andra kan inte vänta alls, och vill väcka folket och föra oss dit, trots oklarheter i hur och vart.
Gudmundson och Skytte behöver så klart inte hålla med om att insikten om människokroppens konstitution förändrar synen på världen och oss själva. Den som bestämt sig för att allt är som det alltid varit och att det så ska förbli, hen går inte att påverka. Hen lyssnar inte och vill inte förstå. Det är i sin ordning. Gudmundson längtar uppenbarligen inte och tror heller inte på en skön ny värld. Det har jag inga problem med, men att han gör sig lustig på feministiska forskares och aktivisters bekostnad är jag kritisk mot. Och att han inte vill förstå och att han gör sin egen oförmåga till allmän norm, det är allvarligt. Att denna oförmåga till och brist på analytiskt tänkande basuneras ut på ledarplats i en av landets största tidningar bidrar inte på något sätt till att höja den intellektuella nivån i Sverige, tvärtom!

Gudmundson menar att individen är ett begrepp som inte bör bråkas med, fast han säger inget om varför och gör därför själv det han anklagar feministerna för. Men han tillhör normen, som gynnas av att rådande föreställningar hålls levande, och behöver inte oroa sig för att bli kritiskt granskad. Eller det är i alla fall denna åsikt han ger uttryck för i sin ledare. Han tycker uppenbarligen inte att denna syn är mossig, för annars skulle han inte uttrycka sig som han gör. Han värnar gruppen mäns tolkningsföreträde och genom att tala där han gör och på det sätt han gör det på svär han trohet och lojalitet till gruppen män. Detta står honom också fritt, så klart.

Det jag finner allvarligt och värt att ta upp är hans syn på hierarkier, vilka han uppenbarligen anser ska respekteras och inte bråkas med. Genom att försvara det rådande och genom att förlöjliga kritikerna ger han luft åt åsikter som jag inte kan acceptera. Som jag ser på saken är feminismen inte ett mål, det är en väg, en kamp mot det som är fel i samhället. Feminism handlar om att stå upp för och kämpa mot en syn på individen som en predestinerad robot vars plats i hierarkin är given på förhand. Hur och vart är underordnat arbetet här och nu för att väcka människors tankar om möjligheten att det som är skulle kunna se annorlunda ut. Feminism handlar om engagemang och jag finner det stötande att kritisera människor för att det kämpar för något de tror på och vill se förverkligat. Jag betraktar mig som feminism och vill förklara vad posthumanism kan vara. Tankarna är hämtade från en bloggpost jag skrev för några år sedan.

Utgångspunkten eller uppslaget som fick mig att skriva nedanstående är också hämtat från Svenska Dagbladet. Om Gudmundson inte läste sin egen tidning så selektivt hade han kanske bättre kunnat förstå det han raljerar över. Fast det anses kanske mossigt, att läsa och tänka kritiskt? Texten som fick mig att skriva och tänka vidare är en Understreckare: Mänsklighet och värdighet går hand i hand. Den är mer än värd att läsa. Den är ett lysande exempel på hur kritiskt tänkande kan ge upphov till konstruktiva lösningar som är användbara i arbetet med att uppnå långsiktig hållbarhet, här i första hand social hållbarhet, som är feminismens vart.

Artikeln är skriven av Carl Rudbeck, och är en anmälan/presentation av boken: Human dignity, av George Kateb, som är professor emeritus. Vi har med andra ord att göra med en akademisk författare som har lagt alla karriärambitioner bakom sig. Han kan alltså skriva vad han tycker egentligen. Han kan med andra ord göra vad många tänker men få vågar sätta på pränt. Verkar vara en högintressant bok. Människan, hävdar Kateb, är
den enda art som enbart är delvis naturlig; det råder ett skarpt brott mellan människan och andra djur: ”Alla andra arter är mera lika varandra än mänskligheten är lik en av dem; en schimpans är mera lik en daggmask än en människa, trots den nära biologiska relationen mellan schimpanser och människor.”
Ett sant posthumanistiskt uttalande, av bästa märke. Så enkelt, och ändå revolutionerande och slagkraftigt. Vad som skiljer människan från resten av jordens djur är inte, tvärt emot vad som vanligtvis brukar hävdas (se NE) intelligensen. Utan först och främst språket, men även skriften. Definitionen av begreppet människa blir härigenom sammansättningen av mänsklig biologi och språk. Eller för att använda ett begrepp från Deleuze: människa är en multiplicitet bestående av biologi och språk, en emergent storhet som inte går att förstå annat än på den skalnivån. Rudbeck skriver:
Människan har fått de biologiska förutsättningarna att utveckla dessa båda system och det gör en himmelsvid skillnad, en skillnad som gjort det möjligt för henne att lyfta sig ut och över naturen och upp till kulturen, så att säga. Kateb inskärper emellertid att denna skillnad för med sig ansvar; människan är den enda art som kan ta ansvar för naturen.
Man får nästan tårar i ögonen av den elegans med vilken Kateb uttrycker sig. Det låter så enkelt, så självklart. Det är denna skillnad som leder till ansvar. Det faktum att människan utgör en sammansättning av biologi och språk, detta är det som gör henne unik. Och det innebär förtroende under ansvar. Den som är stark måste vara snäll. Med en sådan definition finns inte utrymme för det som David Ehrenfeld redan på 1970-talet kritiserade som, "The Arrogance of Humanism", i boken med samma namn. Människan, definierad enligt humanistisk tradition, som en intelligent varelse har lett till miljöförstöringar som i förlängningen riskerar att hota livet på jorden. Tror man sig vara intelligent är det lätt att få hybris! Rudbeck fortsätter:
Den idé om mänsklig värdighet som författaren gjort till sin är alltså något kollektivt, något som tillkommer människan som art och släkte. På den punkten skiljer sig värdigheten från mänskliga rättigheter, som är individuella. Det är du och jag som har dem, alltid och i lika hög grad oavsett vad och vem vi är. Men kanske skulle vi inte ha haft några rättigheter alls om vi inte tillhört ett värdigt släkte.
Detta betyder inte att Kateb är emot mänskliga rättigheter, bara att han menar att de i dess nuvarande form är problematiska att följa, och att de väldigt ofta ger upphov till konflikter och gränsdragningsproblem. Det gör rättigheterna i princip värdelösa. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna passar helt enkelt inte ihop med den posthumanistiska varelse människan kommit att bli genom intensifierat utnyttjande av språk och olika typer av ny teknik som i grunden förändrat förutsättningarna för mänskligheten. Kateb menar att rättigheter måste vara:
i det närmaste absoluta och staten måste vara beredd att backa upp brott mot dem med hot om våld och, om det visar sig vara otillräckligt, med våld. Visst det kan finnas tillfällen då staten kanske måste tumma på en eller annan rättighet i extrema situationer. Men Kateb vill få oss att se upp och misstro den stat som förebär till exempel nationella säkerhetsintressen för att på sätt inskränka rättigheter. FRA-lagen hade inte funnit en förespråkare i George Kateb.
Problemet med mänskliga rättigheter är att de för att fungera i praktiken måste vara relativa och kontextbundna. Kateb vill emellertid inte veta av någon moralisk relativism. Han menar att:
Seder och bruk är lokala och varierar; moralen gör det inte, i alla fall inte om Kateb (och Kant) får bestämma. Men det finns två skilda moralsystem: ett som styr det personliga umgänget och ett som styr statens behandling av medborgarna. I det första fallet är det den gyllene regeln som gäller, behandla dina medmänniskor ungefär så som du själv vill bli behandlad.
Den viktigaste poängen med Katebs tankar, som jag ser det, är att han utgår från och anpassar sina förlag till den skalnivå som de är tänka för. Och det är första gången jag stöter på något sådant. Att man tänker i nivåer. Det förlösande och fyller mig med hopp. Detta är vad kulturvetenskapen väntat på, någon som erkänner att kultur är en emergent storhet som regleras av helt andra lagar än naturen. Att det är en professor emeritus som framför tanken må vara hänt. Förhoppningsvis kan han i kraft av sitt anseende öppna dörrar för dem som kommer efter. Rudbeck skriver mot slutet av artikeln:
”Human dignity” är en på ganska fri hand skriven essä, ett inlägg i en ständigt pågående diskussion om människans lott, om la condition humaine. Det är en diskussion där Platon och Aristoteles är lika närvarande som Hegel och Nietzsche och ännu modernare tänkare. Politisk filosofi är nämligen ingen vetenskaplig disciplin där nya rön och tankar ersätter gamla utan snarare en hela tiden pågående konversation.
Läs den sista meningen igen. Smaka på ordet konversation. Visst låter det angenämt, och bär det inte på hopp för framtiden? Jag tycker det! Att samtala med utgångspunkt i en uppsättning verktyg för att se vart man hamnar, istället för att fäktas med absoluta sanningar. Det är vad posthumanism är för mig. Ett samtal om människans ställning i Kosmos. Vad Per Gudmundson vill och tror på är lika oklart som det han kritiserar sin sin ledare.

Inga kommentarer: