Kunskapen i centrum, eller ekonomin?

Högskolan förändras snabbt i dessa dagar. Det som var självklart för bara ett tag sedan ifrågasätts idag utan vidare. Och den som invänder eller reser frågor, den som är skeptisk, anses problematisk. Den enda vägens politik är rådande. Högskolan som jag arbetar på idag uppvisar mycket få likheter med det universitet där jag var student och skaffade mig kunskaperna som jag idag använder och utvecklar i undervisningen och forskningen. Om förändringarna kan sägas mycket. Idag på DN-debatt sägs en hel del klokt. Kunskap, utbildning och forskning är frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Det är vad jag brinner för. Kunskapen, som ska vara i centrum. Vad händer med den och med samhället som en konsekvens av synen på kunskap? Det är frågan för dagen. Med en annan syn på kunskap får vi ett annat samhälle. Jag är orolig. Högskolan håller inte bara på att förändras, och det är inte bara organiseringen som ser annorlunda ut. Något har hänt med synen på kunskapen och vetandet. Det är allvarligt.

Debattartikeln som jag hämtar inspiration från är författad av: Li Bennich-Björkman, (skytteansk professor i statsvetenskap, Uppsala universitet), Thomas Karlsohn, (docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet), Hans Ruin, (professor i filosofi, Södertörns högskola) och Bo Sundqvist, (professor emeritus i jonfysik samt tidigare rektor för Uppsala universitet). De vänder och vrider på centrala frågor, lyfter viktiga aspekter och talar om konsekvenserna för kunskap och vetande. Detta är obligatorisk läsning för alla med intresse för utbildning. I ett kunskapssamhälle kommer det som händer inom landets högre utbildning förr eller senare att få konsekvenser för samhället.

Universiteten har en lång tradition av interndemokrati där man valt ledare ur kollegiet, från rektorer till prefekter och ämnesansvariga. I dess ställe införs nu linjeorganisationer med befälskedjor som i det militära. Rektorer rekryteras som chefer i företag med hjälp av rekryteringsfirmor. De svarar inte längre inför kollegiet utan inför en externt tillsatt styrelse och ytterst inför regeringen som har utnämningsrätten. Det som förr var en elektorsförsamling, sammansatt av lärare, forskare och studenter med lärare i majoritet, är i dag ersatt av en så kallad hörandeförsamling. Vid flera svenska universitet kan man därför finna exempel på rektorer som verkar utan brett stöd i sin organisation. På lärosäten där kolleger gått samman för att protestera mot dessa hierarkiska beslutsstrukturer har det förekommit bestraffningar, i vissa fall i form av avskedanden och avvecklingar av hela avdelningar. Universiteten, som varit bärare av värden där kritisk reflektion och öppenhet suttit i högsätet, löper således risken att tystna. Detta är såväl farligt som ovärdigt ett civiliserat samhälle.

Det kritiska tänkandet är själva grundbulten i all kunskapssökande. Och personalen på högskolor och universitet är högst utbildade och forskar dessutom. När deras kritik behandlas som ett särintresse eller bestraffas är det allvarligt, för då är inte längre kunskapen i centrum. Jag menar inte att alla krav från Lektorer och forskare måste få gehör, bara för att de är högutbildade. Vad jag menar är att reformer och förändringar inom högskolan måste bygga på vetenskaplig grund och måste kunna debatteras med hjälp av vetenskapliga argument. Betänk att högskolan är den plats varifrån kunskapen som landet byggs på och av växer fram. Det är inte vilken organisation som helst vi har att göra med!

Det finns en bild av universiteten som präglade av inneboende konservatism som får dess företrädare att reflexmässigt motsätta sig förändring och modernisering. Mot bakgrund av en sådan kontrastering kan varje reform framställas som progressiv och varje motstånd reaktionärt. Men inför den viktiga diskussion som nu stundar måste vi komma bort ifrån denna förenklande bild.

Visst finns det forskare och lärare på högskolan som är reflexmässigt rädda för förändring och alla drivis inte av lusten att söka kunskap. Till högskolan kommer men av många olika skäl och man stannar kvar där av lika många olika anledningar. Men att bemöta invändningar från forskare och högt meriterad personal som särintressen vilka kan köras över med ekonomiska argument är ett tecken på att något har hänt. Känner igen detta, att samtalsklimatet har ändrats. Idag är det inte kunskap som argumenten bottnas i, utan ekonomi. Förändringen har gått gradvis. Håller vi på att bygga en akademin där ekonomin står i centrum och där kunskapen betraktas som en vara som säljs på en marknad? Det är i så fall allvarligt. Det vore en radikal förändring, med mycket stora konsekvenser för samhället. Håller därför med artikelförfattarna.

Det är angeläget att få till stånd en bred forskning och diskussion om vart vi är på väg och hur denna negativa tendens kan vändas. Det handlar inte om att gå tillbaka, utan tvärtom att tänka framåt. I förlängningen handlar det inte bara om hur man bäst organiserar den högre utbildningen och forskningen. I vågskålen ligger frågan vad styrande egentligen innebär när det gäller samhälleliga verksamheter i allmänhet och kunskapsorganisationer i synnerhet.

Precis, det är inte vilka verksamheter som helst som debatteras och idag snabbt förändras. Det handlar om kunskapsbyggande och gemensamt ägna organisationer som alla behöver. Det handlar om grunden för allt annat. Frågan är oerhört viktig och att förändringar av organiseringen av universiteten bygger på gedigen forskning och koncensus borde vara en självklarhet.

I ett sådant arbete är det viktigt att se det som nu sker i ett större och längre perspektiv. Inom organisationsteori används i dag svepande begreppet ”New Public Management” (NPM) för att beskriva en mångskiktad tendens inom statlig förvaltning som gradvis införts över hela västvärlden från sjuttiotalet och framåt. Med modeller hämtade från näringslivet omstöptes stegvis statlig verksamhet i termer av mål- och resultatstyrning. Eftersom dessa nya modeller inte längre utgår från att leverantören i sin yrkesutövning ska betjäna helheten, utan bara sig själv, skapar de behov av överordnade strukturer för ”kvalitetskontroll”. Vi har sett det i vården och vi har sett det i skolan. Nu drabbar det alltså också med full kraft akademien. 

I dag demoniseras NPM av sina kritiker ibland till oigenkännlighet. För att rätt kunna analysera dess effekter är det viktigt att se att styrreformerna åtminstone delvis bottnat i ett sunt önskemål om kostnadseffektiv förvaltning av skattemedel. I förlängningen kan vi nu emellertid konstatera hur verksamhet efter verksamhet tagit skada av dess inneboende budskap: den systematiserade misstron mot institutioners och individers beprövade erfarenheter, omdöme, ansvar och förmåga till självstyre.

Det är allvarligt och därför avgörande att reflektera kring detta. Håller med författarna, NPM är inget ont i sig. Och kostnadseffektivitet är så klart bra. Men om NPM leder till att ekonomin hamnar i fokus och att organisationens mål är att se mer till ekonomin än till kunskapen, innehållet, kärnverksamheten, då är det allvarligt. Då har något fundamentalt förändrats. Och det måste vi tala om. Det spelar roll om högskolan drivs med målet att få så bra ekonomiska siffror som möjligt, eller om den drivs med målet att ge samhället så mycket kunskap som det bara går för de medel man tilldelas. Det är en fundamental och avgörande skillnad, som leder till helt olika konsekvenser för samhället.

Normbaserad styrning (utifrån ideal) ersätts nu med incitamentstyrning (genom belöning). Forskare och lärare förvandlas till leverantörer av produkter inom en verksamhet där de har allt mindre inflytande. Särskilt problematisk är denna utveckling eftersom forskning om kreativitet entydigt pekar på vikten av inre motivation och individuell autonomi för nytänkande som ytterst kan leda till genombrott och banbrytande upptäckter. Med nuvarande styrsystem riskerar man att universiteten inte i framtiden kommer att locka till sig de hängivna och ofta egensinniga begåvningar de ytterst är beroende av. Människor som drivs av kunskapstörst, altruism och intellektuell tävlingslust snarare än personligt vinstintresse kräver inte skyhöga löner eller bonusar för att prestera väl, men de kräver en relativ frihet och tillit.

Exakt! Var finns incitamenten i dagens samhälle som premierar kunskapstörst, altruism och intellektuell tävlingslust? Det är egenskaper som betraktas som förlegade. Och så går det som det går. Allt och alla mäts i kronor och ören. Kunskapen är inte längre i centrum. Vi ser resultatet av detta i PISA. Eller det är i alla fall den ingången jag skulle vilja se, den aspekten som jag menar borde diskuteras. Om eleverna i skolan halkar efter och om förkunskaperna minskar då kommer lärarna på högskolan inte till sin rätt. Deras kompetenser används inte effektivt. Frågan är vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Är det ett samhälle och en värld där det anses okej att 85 individer äger hälften av jordens alla rikedomar? Är det en värld där pengar är allt vi önskar oss, ja då har vi valt helt rätt väg. Men betänk då att den världen som idag håller på att förändras radikalt, det är en värld byggd på kunskap. Hur en framtida värld byggd på ekonom kommer att se ut står skrivet i stjärnorna. Tecknen i skyn oroar dock mig.

En nyckelfråga i dag gäller det professionella omdömet. Ingen verksamhet kan bedrivas på ett kvalificerat sätt om man inte litar på dem som ska utföra den. Det innebär kanske att det måste finns en gräns för det omhuldade idealet om ”transparens”. Att man låter människor göra sitt jobb och ger dem ansvar att definiera målen behöver inte vara detsamma som brist på kontroll och förekomst av korruption. Det är också att visa respekt för det som till sist ändå måste vara grunden för all kvalitet: fria kunniga människors handlande under fullt ansvar.

Tillit och ansvar. I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum är detta oproblematiskt. Där lyssnar man på varandra och där vänder och vrider man på saker och ting. Ingen slår sig där tillrätta med att en utredning visar att allt är frid och fröjd, eller att det finns en artikel som kan anföras som stöd för beslutet. Där förstår man att frihet är en förutsättning för kreativitet. Med ekonomin i centrum räcker det att visa vinst så är allt frid och fröjd och skatterna kan sänkas och lönerna höjas. Där ekonomin är allt behövs ingen kunskap, men där växer misstron och reses krav på kontroll. Vetandet mycket mer i centrum, det är vad Sverige behöver. Fler fria och kunniga människor som samtalar med varandra, som lyssnar och som bryr sig om varandra och som är intresserande av kunskap och som med liv och lust ägnar sig åt frågan: Hur bygger man ett långsiktigt hållbart samhälle? Det är vad Sverige behöver.

Universiteten med dess långa tradition av fri forskning, diskussion och kunskapsbildning är den plats där frågan om styrandet måste få fortsätta att utvecklas. Den metod som genomsyrar den försåtligt rubricerade ”autonomi”-reformen, med dess hierarkiska styre och systematiserade misstro mot medarbetare, är en återvändsgränd. Den tär nu på fogarna i samhällets intellektuella ryggrad.

Det talas om autonomi idag, att akademin är fri. Men ifråga om kunskapssökande finns ingen frihet. Det är den största förändringen som jag upplevt under mina år inom högre utbildning. När jag var student var det viktiga vad man skrev och hur man tänkte. Det var kunskapen som stod i centrum. Idag är det viktigare var man publicerar sig, än vad man skriver. Kunskapen sägs vara i centrum, men jag vet att det bokprojekt jag håller på att slutföra inte kommer att räknas. Att som forskare idag skriva böcker om angelägna frågor är ur organisationens synvinkel meningslöst. Det visar vart vi är på väg.

Kunskapstörst. När det är ett ord som förknippas med dårtid och när det väcker nostalgiska känslor. När fritt sökande efter kunskap för kunskapens skull är något man får göra på fritiden. Då har något centralt förändrats i grunden. Då är kunskapen inte längre i centrum. Det är allvarligt. Trots det väljer jag att se glaset som halvfullt och dagens debattartikel i DN visar att det finns dem som bryr sig. Ett annat samhälle, en annan akademi, är möjlig. Om vi bara blir tillräckligt många som ser problemen och som vill vara med och förändra.