söndag 26 januari 2014

ADHD-dagboken 26/01, 2014

Alla upplever världen på sitt sätt och utifrån sina perspektiv och biologiska förutsättningar, och alla filtrerar intrycken genom sitt kulturella sammanhang, sin personliga livshistoria och sina tillägnade preferenser. Världen kan därför aldrig vara en och den samma. Världen är delad, differentierad och aldrig någonsin sig lik. Sanningen om världen är att det inte finns någon enda sanning om den. För mig är min bild av världen sann, men min bild stämmer inte överens med din. Det är som det är och det är detta vi alla har att förhålla oss till. Det finns ingen enhetlig bild, det finns bara individer som söker bringa reda i alla de intryck som möter dem. Ständigt söks efter mening, det är vad människoblivandet handlar om. Skapande av mening. Därför är bilden rörlig, otydlig och föränderlig. Den allmänna bilden. Den bild vi alla har att förhålla oss till, ifall vi vill bygga en värld som utgår från våra gemensamma ansträngningar. En värld som tar vara på mångfalden, istället för att kväva den och tvinga på medborgarna en omöjlig samsyn.

Jag tror, men vet inte och är heller inte intresserad av att undersöka saken närmare, att jag ligger nära en ADHD-diagnos. Dagligen och stundligen tvingas jag inse att min upplevelse av världen, de mönster och samband jag ser, skiljer sig från många andras. Jag har så länge jag minns burit på känslan av att vara annorlunda. När jag är jag, utan skyddsnät, utan att tänka på någon annan eller något annat än mig själv, då reagerar omgivningen. Antingen med uppskattning, eller med fördömande. Att vara annorlunda kostar på. Men jag är van. Har vant mig. Jag är jag och jag har lärt mig leva med och ta  vara på fördelarna med att vara den jag är. Det har kostat på. Och jag trodde länge att det var fel på mig, att jag var konstig i negativ bemärkelse. Men efter att ha läst och lyssnat på människor som fått diagnosen ADHD, och eftersom jag känner igen mig själv så himla väl i deras berättelser, väljer jag att tro, men jag vet som sagt inte, att jag skulle kunna få diagnosen ADHD. Det känns befriande att gå in genom den dörren, att acceptera faktum. Det känns som att hitta hem.

Mitt sätt att uppleva världen kanske inte stämmer med ditt sätt, men eftersom ingens upplevelse är den rätta och eftersom jag inte är ensam, vill jag berätta om det jag upplever och det jag ser. För att det har hjälpt mig att lyssna. Det lyssnas för lite, vi lyssnar för lite på varandra. Och det gör att dem som inte passar in, som finner normen, det vanligaste sättet att fungera och vara, trångt och svårt att anpassa sig till, tvingas se sig som problem. Om alla är olika, då är olikhet inget problem, det är en möjlighet. Det handlar om hur man ser på och hanterar olikheterna. Det handlar om vad man väljer som utgångspunkt och jämförelsemått. Det handlar om hur vi ser på varandra och vad vi vill med samhället.

Tänker mig en serie bloggposter på detta tema. Utgångspunkten är mina upplevelser, som kan jämföras med läsarens. Har varit på spa i helgen och det har funnits tid för tankar, bland annat om vem jag är och hur jag fungerar. Jag kan bara med svårighet stänga av världen, som vanligtvis kommer mig till mötes utan gallring. Alla intryck tränger sig på. Men i bastun, ensam i tystnaden kan jag tänka stort och jag kan hålla komplexa tankebyggen levande tillräckligt länge för att vända och vrida på dem. Jag kan, om förutsättningarna är de rätta. Det var när jag upptäckte det, att jag kan, om jag bara får göra det på mitt sätt som jag lyckades med studierna. Jag har lärt mig att låta tankarna leva sitt eget liv och jag har lärt mig att orientera mig bland intrycken.

Jag kan inte studera en sak, koncentrerat under en längre tid. Men jag kan studera olika saker parallellt. Och jag är bra på att snappa upp information och att komma ihåg frågor och det jag inte förstår. Jag har lärt mig att ha tålamod med mig själv. Det blir aldrig som jag tänker, eller som jag planerar, men det kan bli bra ändå. Allt handlar om vad man gör med resultatet och hur man ser på det man gör. ADHD-hjärnan är flexibel och lättrörlig och det är ett problem, om den ska tvingas in i en struktur eller kultur som är besatt av planering och målsäkring. Jag hade inte skrivit detta och jag hade inte framhärdat, om jag inte, efter mer än 20 års kulturstudier, visste att normen är skapad och upprätthållen, att enhetligheten och samsynen tvingats fram med olika typer av maktmedel. Världen är inte en och odelbar, den blir vad vi gör den till. Jag ser det, för jag betraktar kulturen lite från sidan. Det faktum att jag finns och fungerar som jag gör och att jag inte är ensam om att fungera på detta sätt är bevis nog på att sanningen är relativ.

Vi borde lyssna mer på varandra. För gör vi det kommer fler att märka att de inte riktigt ser på eller upplever världen och omgivningen, kulturen som alla andra. För det existerar inget sådant, finns ingen samsyn. Den är mer eller mindre en lögn. Mänskliga egenskaper fördelas enligt normalkurvor. En uppfattning är den vanligaste, men det är också det enda den är, vanligast. Mer sann är den inte för det. Och ju mer vi talar om våra upplevelser och ju mer vi lyssnar på varandra, desto tydligare blir bilden av världen som en mångfacetterad plats som kan förstås på olika sätt. Genom att lyssna mer på varandra blir vår gemensamma blid rikare och vår kollektiva förståelse djupare och bredare. Genom att fler, mer och tydligare, försöker förstå varandra kommer ett mer hållbart samhälle där fler får plats att kunna skapas. Ett samhälle där man tar hand om varandra.

Inser att texten kanske blir rörig. Förstår om läsaren inte riktigt hänger med. Välkommen till min värld. Jag lever i kaos, men jag vet det och kan hantera det. Tillåter mig bara att här, i denna tänkta serie bloggposter, skriva utan att redigera. Världen kommer mig till mötes och jag kan inget annat göra än att ta emot den och parera intrycken så gott det går. Många med ADHD har även dyslexi.  Jag har i alla fall det. Jag kan aldrig lita på att orden jag läser innehåller det jag tror, att det står som jag läser. Det var länge ett problem, men när jag bestämde mig för att jag skulle skriva ändå upptäckte jag att problemet kunde vändas till en fördel. För det finns ofta andra ord och kan man inte stava ett kan man kanske stava ett annat. Att skriva idag, efter många års övning, är vilsamt. Det är genom att skriva jag lärt mig tänka. Genom att sätta ord på pränt och genom att läsa det jag skriver får jag syn på mina tankar. Jag blir jag genom att skriva. Jag blir jag genom samverkan mellan en lång rad aspekter, verktyg och processer. Jag är resultatet av samverkan. Jag är inte en, vi är många.

Jag upplevs konstig av många. Har fått lära mig leva med det. Kan acceptera det idag. Och det går enklare när jag vet att jag inte är ensam. Vi är många. Alla är mer eller mindre annorlunda och var och en är unika på ett eller annat sätt. Ingen är identisk med någon annan. Det är bara något vi fått för oss, kanske av rädsla för det främmande, för att vara annorlunda. För att avvikare betraktas som ett hot. För att kaos och oordning upplevs hotfullt. Men det behöver inte vara så. Inte om vi lyssnar på varandra. Jag har levt i kaos i hela mitt liv. Många har gjort det, gör det. Vi har lärt oss hantera det. Lärt oss leva med det. Hittat sätt att hantera situationen. Vi tar emot världen så som den kommer oss till mötes. Vi har lärt oss anpassa oss. Vi kan dela med oss av kunskaperna. Och tillsammans kan vi lära oss leva i och bättre hantera världen, samhället och den kultur som vi skapar tillsammans.

Förlåt mig för dessa rader. Lovar att försöka vara mer strukturerad nästa gång.

Inga kommentarer: