Ekonomi är kultur

Konkurrens driver inte kvalitet, inte i sig och aldrig på något magiskt eller lagbundet sätt. Kring den frågan eller aspekten av samhället reflekterade jag igår. Med lite distans till de tankarna kommer nya tankar, om ekonomins relation till de ekonomiska aktörerna. Och det slår mig att allt detta kan betraktas som ett slags posthumanism, som Per Gudmundsson på SvD raljerade över för någon vecka sedan. Vill rikta fokus på människan. Saknar det perspektivet, och oroas över att det håller på att försvinna. Dels är detta ett resultat av rådande utbildningspolitik, dels en konsekvens av att humanister har svårt att nå ut i samhället. Journalister gör allt mer och allt oftare nyheter av spektakulära forskningsresultat, publicerade i internationella referee-granskade tidskrifter. Det måste gå snabbt och resultaten måste vara iögonenfallande. Vi håller helt enkelt på, eller riskerar i alla fall att, tappa fotfästet. Kollektivt håller vi på att skapas en illusion om att vi och samhället är två olika aspekter av livet.

När illusionen om samhället som en från människorna fristående enhet etablerats kommer människans urgamla dröm om en evighetsmaskin eller en kaka som går att äta och ändå ha kvar att kunna dammas av. Sänkt skatt och ökad valfrihet, med bibehållen kvalitet, är ett exempel på detta. Nedmonteringen av humaniora ett annat. Oroas över detta, över att vi håller på att gräva vår egen grav. Samhället är en aspekt av mänskligt liv, fast på en annan nivå. Samhället, liksom konkurrens och allt annat som finns och verkar på en högre skalnivå än du och jag, är resultatet av dina och mina handlingar. Om vi inte gör något finns inget samhälle. Det går dock inte att styra samhället. Det går bara att följa med. Och det är vad vi borde göra. Följa med och anpassa oss, lite mer. Vi behöver, för vår kollektiva överlevnads skull, förstå dels vår egen roll och betydelse, dels vår litenhet och maktlöshet.  En paradox som heter duga. Absolut, men lika fullt är det en paradox vi bara kan och måste acceptera.

Samhället, och ekonomin som jag vill rikta fokus på här, är ett resultat av människors handlingar, människors interaktion med varandra och världen. Ekonomi är inte som rymden och går inte att studera som en från människor fristående struktur. Ekonomi är som kultur, resultatet av interaktion. Människor har en egenskap som skiljer dem från andra aktörer i sammanhanget, en liten och till synes obetydlig egenskap. Människan är nyckfull och kan agera på andra sätt än det vanliga. Visst har människor vanor och för det mesta gör de flesta som de brukar. Oftast går det att lita till prognoser och vanligtvis fungerar förutsägelserna. Men, och detta glöms konsekvent bort, allt lättare och allt oftare när humanioras röst försvagas i samhällsdebatten, plötsligt händer det. Rätt som det är tröttnar någon och det inspirerar andra. Utan att någon vet hur det gick till har en ny vana etablerats. Därför blir alla prognoser osäkra, oavsett hur vetenskapliga de är. Och finns ingen tydlig betoning på osäkerheten är prognosen ovetenskaplig. Mänskligt liv skapas här och nu. Det går därför inte att räkna på.

Det som får mig att tänka i dessa banor är en artikel i dagens SvDs näringslivsdel. En artikel om, eller en intervju med, ekonomiprofessorn Paul Krugman. Han fick priset i ekonomi till Alfred Nobels minne 2008. En intressant artikel, på många sätt. Den visar tydligt hur synen på ekonomi ser ut och hur ekonomi fungerar. Ska försöka visa det här. Tyvärr finns artikeln jag läser i pappersupplagan inte på nätet, men det finns massor av artiklar, publicerade i olika forum, om Paul Krugman som nyss varit på sverigebesök. Alla visar prov på samma vördnad inför det stora oraklet. Hans ord om våra, alla vi som bor i Sverige, handlingar tas på STÖRSTA allvar. Han är den store gurun, för många, men inte för alla. Människans psykologi gör att den som vill göra sig ett namn och som aspirerar på samma makt måste utmana mästaren. Fast detta görs underifrån. Det visar sig i en artikel jag hittar på nätet, en intervju med Lars EO Svensson, som inte håller med Krugman.

Du håller inte heller med Paul Krugman om att Sverige har en bostadsbubbla?

– Paul Krugman har inte haft möjlighet att sätta sig in i den svenska bostadsmarknaden. Om man bara tittar på priser och skuldsättning kan man tro att det är en bubbla. Men Riksbankens egen undersökning från 2011 och rapporten nyligen från Evidens visar båda att prisuppgången förklaras av fundamentala orsaker. En bubbla är en situation där priserna är större än vad som är motiverat av fundamentala orsaker.

Jo, men Paul Krugmans svar var att många brukar säga att situationen kan förklaras av fundamentala orsaker, att den egna hemmamarknaden är annorlunda jämfört med platser där bubblor spruckit. Fast det sällan är ”annorlunda nu”?

– Ja, men i varje läge måste man titta efter hur det faktiskt ser ut. När bostadsmarknader har kraschat i andra länder har det de facto sett annorlunda ut. Det har varit spekulation och stort byggande, och lågt sparande och ett bytesbalansunderskott. I Sverige har vi stort sparande, lågt byggande och ett stort bytesbalansöverskott mot världen.

Om vi lämnar Sverige - vad tycker du var mest intressant med Paul Krugmans resonemang?

– I början av 2000-talet när vi alla var vid Princetonuniversitetet diskuterade Paul Krugman, Ben Bernanke, Michael Woodford och jag Japan mycket. Vi var kritiska till hur den japanska centralbanken agerade. Jag håller med Paul Krugman om att Abenomics är rätt, att de försöker stoppa deflationen och få upp inflationen med alla tillgängliga medel.

Betänk att det är män med makt som uttalar sig, om oss och våra handlingar. Över våra huvuden. Om ekonomi vore en vetenskap skulle samtalet inte anta den for som det gör i denna intervju eller i intervjuerna med Krugman. Tittar man närmare på vad som sägs är det spekulationer, personliga förhoppningar och käpphästar som luftas. När dessa herrar, som alla utbildats på samma ställe och som känner varandra (det om något visar att ekonomi handlar om människor i samverkan), uttalar sig i medierna blir deras ord till aktörer. Det vi får oss serverat av herrarna är på inget sätt objektiva analyser, det är partsinlagor som i det sociala sammanhanget som samhället är blir till aktörer. Uttalandena lever sina egna liv och påverkar utfallet. Och ju mer herrarnas ord betraktas som vetenskapliga, desto större blir ordens agens. Krugman och andra uttalar sig med andra ord inte om ekonomin, de gör ekonomi, precis som alla vi andra när vi tar beslut och agerar i enlighet med vad vi tror.

Ekonomi är kultur, en aspekt av kulturen. Ekonomin följer kulturens dynamik och den förändras icke-linjärt genom att människor interagerar med andra människor. Människor av kött och blod, som styrs lika eller mer mycket av affekter som av logik. Ekonomisk vetenskap som bortser från kulturella aspekter eller som uttalar sig om ekonomin som vore den rymden, något som går att räkna på, är inga vetenskapsmän, utan orakel. Paradoxen är att deras ord får allt större betydelse och ser allt tydligare ut att vara förutsägelser, ju mer vi lyssnar på och tar uttalandena på allvar.

Måste sluta här. Jobbets krav kallar. Fortsätter en annan dag. Kommentera gärna. Var kritisk. Det jag vill rikta uppmärksamhet på är människans betydelse för och aktör i skapandet av framtiden. Den står inte skriven i stjärnorna, den håller på att skapas av dig och av mig nu. Ingen vet vad som kommer att hända, men alla kan bli mer medvetna om vad de gör idag och kan skaffa sig fördjupade insikter om att handlingarna kommer att få konsekvenser för framtidens samhälle.