Svenskt Näringsliv driver tydligt debatt. Svenskt Näringsliv har en agenda. Det är den jag vill reflektera över här. Och visst, jag har också en agenda, oundvikligen är det ju så. Jag vill se ett samhälle som utgår från och använder fult ut, den SAMLADE kunskapen som vi som lever här gemensamt förfogar över. Hur samhället ska organiseras, vilka skattesatser som är lämpliga, eller vilken färg poltiken bör ha, är för mig dock av underordnat intresse. Kunskapen i centrum är min käpphäst. Där brister det betänkligt, på många sätt. (Därför blir jag, in parentes sagt, glad när jag såg i gårdagens GP att det finns andra som också sett, förstått och som vill lyfta den aspekten). Alla har en agenda, även om hen kanske inte är medveten om det. Underliggande värderingar påverkar individers och gruppers sätt att se på världen och samhället. Det inser alla tämligen omgående om och när man börjar studera kultur. Kulturvetenskap handlar om att lära sig se underliggande strukturer, om att förstå och med hjälp av analytiska verktyg blottlägga diskurserna som reglerar vad som blir möjligt att tänka och göra. Kulturens kraft och verkan finns i mellanrummen, under, bakom och mellan raderna, i det som inte sägs. Och det är dessa underliggande meningar, den tysta samhällsideologin som reglerar vad som sägs av Svenskt Näringslivs representanter, som jag här vill vända och vrida på. Inlägget på DN-Debatt avslutas med följande ord.
Den svenska välfärden står inför stora utmaningar, inte minst den åldrande befolkningen. Kraven på skattesystemet tilltar också i en allt mer globaliserad värld. Den framtida finansieringen av välfärden beror på hur vi lyckas skapa förutsättningar för tillväxt och konkurrenskraft. Vi borde enas om att diskussionen om skatter och välfärd blir fruktbar enbart om vi utgår från fakta.
Hur resurserna används har fått förhållandevis lite utrymme i debatten. Kvantitet och ekonomiska resurser är inte detsamma som kvalitet. De dyraste verksamheterna är långt från alltid de bästa. Effektivare organisation, smartare resursanvändning eller nya arbetsrutiner kan skapa utrymme för ökad kvalitet för en given kostnad. Viktiga instrument för att stimulera till ökad effektivitet är konkurrensutsättning, kombinerade med tydlig upphandling, rätt utformade ersättningssystem och noggrann kvalitetsuppföljning. Det här borde debatten handla om.På dessa rader formligen skriker Svenskt Näringsliv ut sin ideologi. Här är det EKONOMIN i centrum. Texten kretsar i sin helhet kring ord som skatt, skattetryck, resurser, tillväxt, konkurrenskraft. Fakta och kunskap återkommer också ofta i resonemanget, men det är bara sådan fakta som stödjer den underliggande tesen om ekonomins centrala roll för samhällsbygget som accepteras av Svenskt Näringsliv. Det som är bra är att man är tydlig och konsekvent. Vi har åsiktsfrihet i Sverige och Svenskt Näringsliv är en åsiktsmaskin, en lobbygrupp som företräder tunga ekonomiska intressen. Detta är tydligt en partsinlaga. När Svenskt Näringsliv anser att debatten borde handla om effektivisering, konkurrensutsättning, upphandlingsmetoder, ersättningssystem och kvalitetsuppföljning har man tydligt valt en väg att gå; ekonomin i centrum. Den vägen tror jag inte på. Jag tror på och är en varm förespråkare av tanken om kunskapen i centrum. Jag är ingen motståndare till ekonomi, men jag ser på den med andra ögon och ger den en annan roll i samhällsbygget. Ekonomi för mig är ett verktyg, inte som för Svenskt Näringsliv ett mål i sig. Mer pengar, oavsett var hur och till vad är alltid bättre enligt deras ideologi, men inte enligt min.
Det avgörande för Svenskt Näringsliv är att möjligheterna att allokera ekonomiska medel optimeras. Ju mer pengar den enskilde, ett företag och organisationer förfogar över desto bättre. Som samhällsideologi är det en torftig vision. Får jag bara mer pengar blir allt bättre, inte bara för mig utan för alla andra också. Finns det belägg för den tanken? Låt oss titta på USA där dessa tankar fått mest genomslag är där ekonomins roll för politiken är tydligast i världen. Hur ser det ut där? Konsekvensen av politiken över tid är att en mycket liten del av befolkningen blir allt rikare. Den rikaste enda procenten av Amerikas befolkning äger ENORMT mycket och deras enda mål i livet är att äga mer. Rikedom ger makt och den som har vill ha mer. Rikedom fungerar som svarta hål som dra till sig mer ju större de är. Pengar sipprar inte ner i samhället, de sugs upp. USA håller på att utvecklas till ett slags diktatur, om man hårdrar. En ekonomins diktatur. Pengar är allt. Hur ser det ut med vård och skola där? Jo de som har pengar, de klarar sig utmärkt, men de som inte har faller fritt. Minimilönen går inte att leva på, även om man har två jobb. Lösningen på det problemet är välgörenhet, inte solidaritet. Det behöver inte bli så i Sverige och det är så klart inte detta Svenskt Näringsliv vill, men det är en konsekvens av och ett exempel på hur det kan gå om man sätter ekonomin i centrum och om den tanken är den enda samhällsvisionen man anser sig behöva.
Ett annat samhälle är möjligt, brukar jag ofta skriva här på Flyktlinjer. Om kunskapen placeras i centrum tvingas samhället till andra prioriteringar. Hur mycket kunskap kan samhället som helhet allokera, tänk om det var den bärande ideologin. Hur kan vi skapa en ekonomi som så effektivt som möjligt ger oss så mycket vård och skola samt kunskaper som möjligt? Det är inget, i förhållande till Svenskt Näringslivs vision, väsensskilt. Svenskt Näringsliv säger sig vilja satsa på skola och vård, men man skriver bara om skattsänkningar, effektivisering, konkurrensutsättning och upphandlingar. Svenskt Näringsliv tänker sig uppenbart att kvalitet i vård och skola följer naturligt på dessa åtgärder. Detta är jag skeptisk till, för det spelar roll vad man placerar i centrum, vad som är viktgast. Och är det pengar räcker det att ekonomin går ihop sig så framstår allt som frid och fröjd. Men ett samhälle blir aldrig bättre än medborgarnas känsla för det och upplevelse av att leva i det. Där brister det betänkligt. Allt är inte frid och fröjd i Sverige idag, oavsett vad undersökningar visar.
Svenskt Näringsliv skriver: "Vi borde enas om att diskussionen om skatter och välfärd blir fruktbar enbart om vi utgår från fakta." Hur man ser på fakta framgår inte, men när jag läser debattartikeln kommer jag osökt att tänka på vad man brukar säga om statistik och hur enkelt det är att ljuga med statistik. Och den som har ekonomin i fokus och på allvar utgår från att sänkta skatter är kungsvägen till ett bra samhälle kommer inte att välja fakta enligt några andra kriterier än att den stödjer den egna tesen. Om kunskap står i centrum tvingas man granska även de egna uppgifterna lika kritiskt som den man samtalar med.
Kanske har Svenskt Näringsliv rätt i att sänkt skatt inte per definition behöver betyda sämre vård, skola och välfärd. Det är inte omöjligt att det är så. Jag har inte belägg för att hävda att Svenskt Näringsliv har fel, men de har heller inte bevisat för mig att de har rätt. Frågan är inte tillräckligt vetenskapligt undersökt. Det finns uppenbarligen fakta som stödjer tesen, men det finns lika mycket fakta som stödjer den andra tesen, att höjd skatt leder till ett mer inkluderande samhälle där man tar hand om varandra, där man är mer solidarisk och vård och skola verkligen ger bra omsorg och användbara kunskaper. Fakta i målet är att ingen vet. Därför blir Svenskt Näringslivs artikel bara en partsinlaga och ett stridsrop för att ekonomin ska stå i centrum. Detta är jag kritisk till, för det leder till att kunskapen underordnas ekonomin, på samma sätt som kvaliteten i vården underordnas det ekonomiska resultatet. Om pengar är målet kommer kunskapen och människors välstånd och omsorgen, det vill säga vår omsorg om varandra, att betraktas som en kostnad. En kostnad som till varje pris och i alla lägen måste pressas. För det är det enda och högsta målet. Politiken har inga andra visioner än att pressa kostnader, effektivisera och aldrig vara nöjd. Spara, spara, spar, snabbare, snabbare, snabbare. Det är Svenskt Näringslivs samhällsvision. Vem gynnas i ett sådant samhälle tror du? Jag vet vad jag tror och det finns massor av fakta som stödjer den tanken, vilket jag bara säger för att visa att krav på fakta aldrig räcker om man verkligen vill veta. Utan kritiskt tänkande blir all fakta meningslös, oavsett vad den visar.
Min vision för samhället och framtiden är att kunskapen sätts i centrum, i skolan, vården, politiken och arbetslivet. Ett samhälle byggt på kunskap är ett hållbart samhälle där ekonomiska lobbygrupper enkelt genomskådas och där utrymmet för klimatskeptiker minimeras. Ett samhälle där "nyhetsföretag" som FOX-News är en kuriös företeelse i marginalen som man kan skratta åt, istället för som i dag en växande aktör med makt att driva på den ekonomiska fokuseringen där allt utom profit ses som onödiga kostnader och där bara investeringar som ger hög direktavkastning tillåts.
Kunskapen i centrum är ingen enkel väg mot lycka och välstånd, men en framkomlig väg till hållbarhet. Kunskap i centrum stor inte i opposition till Svenskt Näringsliv. Det vore olyckligt om aktörer i samhället vänder sig mot varandra och om det byggs murar och skapas klyftor. Ekonomi bygger dock på det och hämtar kraft därifrån, en klyfta innebär att det går att öka vinsten. Därför är jag kritisk till ekonomin, inte som sådan, det är ett kraftfullt verktyg, men till ekonomin i centrum. För den bryr sig inte om några andra konsekvenser än ökad rikedom. Kunskapen i centrum bryr sig om vetandet och med bättre vetande ökar möjligheterna till bättre administration av och omsorg om inte bara samhället utan varandra. Kunskap växer ju mer den delas och sprids. Kunskapen är på det sättet motsatsen till ekonomins svarta hål, den växer och ger fler ökade möjligheter ju mer vi satsar på den, utan att kostnaderna behöver öka. Kunskapen i centrum är med andra ord en mycket ekonomisk samhällsideologi som dessutom ger livet mening. Om detta borde debatten inför valet handla, inte om sänkta skatter och ekonomins centrala roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar