Ordens betydelse och betydelsen av betydelse

Idag, på SvD Opinion, finns en ovanlig, men oerhört intressant text. Ett intelligent upprop om ord och ords betydelse. Tankar om vad som utgör samhällets grund och hur vardagen, som det är så oerhört lätt att ta för given, skapas och upprätthålls. En text inte om humaniora, en humanvetenskaplig text som inte talar sig varm för humaniora, men en text som visar på humanioras värde. Det är stort och inger hopp. Här finns något att bygga vidare på. Carl-Johan Westholm som skrivit texten visar upp vad som håller samman allt och hur helheten fungerar. Han gör det i handling, han visar hur, talar inte om att. Artikelns slutord utgör ett slags koncentrat av artikelns innehåll och bärande tanke.

Det är sällan fel att upprepa vad som är rätt och avgörande. Det kan däremot kosta mycket att utgå från att det självklara är självklart. 

Hur vore det om fler övade sig i att säga: träning ger resultat – även hjärnträning? Att lägga märke till även andra ord, och använda rätt ord, och använda ord rätt, är inte bara en fråga om läsförståelse, utan om att bättre förstå samhället.

Här finns nycklar till så väldigt mycket av det som vi idag brottas med och har svårt att förstå. Westholm visar att det som är svårt att förstå blir svårt för att vi väljer att inte se att problemen uppstår och förvärras genom att vi förnekar dess existens. När humaniora nedmonteras eller underpriorieras skär vi cyniskt bort vitala delar av den kropp som samhället utgör. Av dunkla ekonomiska skäl karvar vi i muskler som behövs för att överleva på sikt. Texten är därför viktig läsning, för den går inte att vifta bort. Den visar på språkets makt över tanken och vardagen.

Språket avslöjar attityder. Förr i tiden sa man inte så ofta attityd utan ”inställning”, som kunde vara positiv eller negativ. Ordet ”attityd” har blivit vanligt, men har fått en tvetydig innebörd, från att ha varit en neutral beskrivning av en mental inställning till något negativt. Att ”ha en attityd” har blivit detsamma som att bete sig udda.

I skolan – och utanför – uppfattas inte sällan att förklaringen till att en person har en attityd är att personen dessutom ”har en diagnos”. Ordet kommer av dia (genom) och gnosis (vetande och syfte). Rätt uppfattat får varje person som undersöker sin hälsa en diagnos: antingen helt frisk eller t ex influensa och dålig hörsel. Men att i dag ”ha en diagnos”, det är att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

En språklig anmärkning kallas ”att märka ord”, och kanhända är detta uttryck typiskt svenskt, och det anses ofta opassande att göra det. Det tas som personlig kritik mot någon annans språkbruk. Men om inte ordens betydelse har betydelse, får orden till slut ingen betydelse.

Så sant: Om ordens betydelse inte betyder något, vad har vi då för ett samhälle? I den frågan ryms ett helt universitet, för jag ser den som ett slags blixtbelysning av både problemen och lösningen på dem, i skolan och i samhället. Kanske håller det på att hända något? Kanske rör vi oss i rätt riktning. Talet om skolan håller på att förändras. Jag väljer i alla fall att se positivt på utvecklingen, vill vara med ock stärka den tendens som finns idag. Vill därför peka på en annan text, som handlar om och visar på vikten av balans i skolan, mellan olika ämnen. Det Ledaren i DN idag, som handlar om skolan. En reflektion kring gårdagens DN-Debattartikel om bristen på naturvetenskapslärare. Läser följande i Ledaren.

Skolans utmaning är att vara en motvikt, att förmedla verklig kunskap och längtan efter fördjupning. Då duger det inte att låta historieläraren sköta kemiundervisningen och be hemkunskapsläraren ta hand om mattelektionerna. Försök då hellre locka de disputerade naturvetarna till skolans värld.

Enligt artikelförfattarna vill en stor andel av dagens unga bli kända. Det är ett vanligt återkommande svar på frågan, vad vill du bli? Man vill arbeta i underhållningsranchen, synas i media, bli författare och skriva bästsäljande deckare. Där finns en del av problemet. För om det är vad barn drömmer om idag och om den drömmen bygger på felaktiga kunskaper och bristande insikt i vad som krävs för att bli framgångsrik, då har vi ett problem. Man blir inte författare, musiker eller något annat genom att drömma, man blir det genom hårt arbete, slit och genom att ägna, tid, tid och åter tid åt att öva. Och utan språk, utan elementära kunskaper kommer man ingen vart. Om, säger om, det inte är Big Brother-kändis man vill bli. Men det tror jag alla inser inte är något bra fundament att bygga ett samhälle på.

Skolan måste bli en plats där eleverna dels får kunskap, dels insikt i vad som krävs för att uppnå sina drömmar. Och blir det så kan det mycket väl vara så att den som drömde om att bli känd inser att hen istället ska ägan sig åt annat för att hen har potential inom det området. Skolan kan och får inte bli en plats där smala kunskaper lärs ut. Det är bredden som garanterar spetsen, ingen vet på förhand vad man har fallenhet och intresse för. Skolan måste vara en plats där man lär sig inte bara ords betydelser, utan även och kanske viktigast av allt, att ords betydelser är avgörande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Humaniora är lika viktigt som mattematik och naturvetenskap.

Imorgon börjar arbetsåret 2014. Det är ett år som för mig kommer att handla om utbildning och kunskap. Dels ska jag sätta mig i ett nytt vetenskapligt fält (Företagsekonomi), vilket jag ser fram emot, längtar efter att vara student igen. Dels kommer jag att ägna tid och möda åt att kämpa för bildning och kritiskt tänkande. Och efter att ha läst Westholms artikel känner jag mig redo och inspirerad. Läs den du med!