Språkfilosofiska reflektioner 38

Vad är en minoritet? Är det självklart att det går att dra en gräns mellan en majoritet och minoriteter? Självklart, menar många, är det så man ska se på saken. Men är det verkligen självklart? Varifrån kommer den uppfattningen? Den typen av frågor måste ställas mycket oftare än vad som är fallet idag. Inget är nämligen självklart. Kritiskt tänkande är en samhällsbärande förmåga som borde värnas och utvecklas. Den borde stå i centrum för all utbildning. Deleuze och Guattari ställer den till språkforskare som delar in språk i huvudspråk och underordnade språk. Och de menar att,

The notion of minority is very complex, with musical, literary, linguistic, as well as juridical and political, references. The opposition between minority and majority is not simply quantitative.

Här går att dra paralleller till andra fenomen också, som homosexualitet till exempel. Heterosexualitet är vanligare, men det är inte normalt. Och vad är det som säger att det spelar roll eller är relevant att dela upp mänskligheten på det sättet. Vad är en kategori? Den frågan är den centrala, för det är den typen av fråga som gör skillnad, genom att den ställs och genom att den accepteras i samhället. Vi måste ifrågasätta mer, reflektera och tänka kritiskt. Språket spelar roll och får konsekvenser på andra håll i samhället. Detta serie bloggposter handlar om språk, men den handlar lika mycket om kultur. Språk och kultur är samma andas barn.

Majority implies a constant, of expression or content, serving as a standard measure by which to evaluate it.

För att det ska kunna finnas en minoritet, eller för att det ska vara meningsfullt att tala om minoriteter, krävs att det finns något att ställa dem mot. En minoritet är detta i relation till något, men det gäller i lika hög grad majoriteten. Den står aldrig för sig själv. Majoriteter blir majoriteter, med allt vad det innebär ifråga om tolkningsföreträde och makten som följer, i relation till minoriteterna. Och det är majoriteten som bestämmer, som alltså själv utser sig till rikslikare.

Let us suppose that the constant or standard is the average adult-white-heterosexual-European-male-speaking a standard language (Joyce's or Ezra Pound's Ulysses). It is obvious that "man" holds the majority, even if he is less numerous than mosquitoes, children, women, blacks, peasants, homosexuals, etc. That is because he appears twice, once in the constant and again in the variable from which the constant is extracted. Majority assumes a state of power and domination, not the other way around. It assumes the standard measure, not the other way around. Even Marxism "has almost always translated hegemony from the point of view of the national worker, qualified, male and over thirty-five."

Att tala om majoriteter och minoriteter är att skapa maktrelationer och resa anspråk på överordning. Det är på inget sätt ett neutralt och objektivt, vetenskapligt konstaterande med stöd i empiri. För det handlar som sagt inte om mängd, det handlar om dominans och den är alltid relationell. Om detta sätt att tänka ges vetenskaplig legitimitet inom ämnen som lingvistik ges också föreställningen kulturell legitimitet på andra håll i samhället och understödjer därmed rådande maktordningar. Därför är de inledande frågorna viktiga. Vill vi ha ett samhälle präglat av mångfald får vi inte väja för dessa frågor, även om de är svåra och även om de utmanar mycket av det vi vant oss att ta för fullkomligt givet.

A determination different from that of the constant will therefore be considered minoritarian, by nature and regardless of number, in other words, a subsystem or an outsystem. This is evident in all the operations, electoral or otherwise, where you are given a choice, but on the condition that your choice conform to the limits of the constant ("you mustn't choose to change society...").

Makten ligger i att agendan som sådan inte ifrågasätts, inte är möjlig att ifrågasätta. Fria val är ingen kritisk mot, men vad är det vi har att välja mellan? Det är den centrala frågan. Vem bestämmer vilka alternativ man ska välja bland? Vi ska jobba för en skola i världsklass, det är alla överens om. Men vad ska den skolan innehålla och vem bestämmer över processen som leder fram till att innehållet i skolan, som vi ska välja bland eftersom allt inte får plats, bestäms? Den typen av frågor behöver uppmärksammas mer och oftare. Kritiska frågor som riktar sig mot grunden för allt. Frågor som inte kritiserar utan som är just kritiska, det vill säga frågor som visar att allt som tas för givet innebär makt.

But at this point, everything is reversed. For the majority, insofar as it is analytically included in the abstract standard, is never anybody, it is always Nobody—Ulysses—whereas the minority is the becoming of everybody, one's potential becoming to the extent that one deviates from the model.

Majoriteten är den standard som allt ställs mot och jämförs med. Majoriteten tas därigenom för given, till den ställs inga frågor och därför behöver den heller inte formulera några svar. Den tas för given och allt som tas för givet tilldelas makt. Det är alltid lättare att bibehålla initiativet om man är den som ställer frågorna, den som agerar. Den som reagerar, vilket minoriteter alltid tvingas till, är påpassad, kontrollerad och får sitt handlingsutrymme och sin frihet kringskuren. Både majoriteter och minoriteter befinner sig i samma process av ömsesidig tillblivelse, de skapas och är två sidor av samma relation. Majoriteten är helt enkelt ett meningslöst och ointressant begrepp om det inte finns minoriteter.

There is a majoritarian "fact," but it is the analytic fact of Nobody, as opposed to the becoming-minoritarian of everybody. That is why we must distinguish between: the majoritarian as a constant and homogeneous system; minorities as subsystems; and the minoritarian as a potential, creative and created, becoming.

Detta är viktigt. Deleuze och Guattri undersöker processer av blivande och skillnader och fokuserar förändring. Och det är bara underordning som kan reproduceras. Tillblivelse kan bara ske bland minoriteter eftersom majoriteten antas vara konstant. Utgångspunkten är att ingen tillhör majoriteten, alla är mer eller mindre inbegripna i processer av minoritetsblivande. Minoriteterna har därför potential att förändra lika mycket som de understödjer majoriteten. Det är bland förmenta minoriteter som kreativiteten finns. Detta missar man ofta i arbetet med att bygga ett mångkulturellt samhälle, att majoriteten inte existerar och därför inte kan tas som utgångspunkt för samhället. Genom att värna minoriteter gynnar man majoriteten skulle man kunna säga, om det inte vore ett så pass laddat uttalande. Det går inte att hävda det, för den tanken är dömd att missförstås.

The problem is never to acquire the majority, even in order to install a new constant. There is no becoming-majoritarian; majority is never becoming. All becoming is minoritarian. Women, regardless of their numbers, are a minority, definable as a state or subset; but they create only by making possible a becoming over which they do not have ownership, into which they themselves must enter; this is a becoming-woman affecting all of humankind, men and women both.

Problemet är alltså, enligt Deleuze och Guattari, att majoriteter allt för lätt accepteras och tas för givna. Kanske för att alla vet att det innebär makt att tillhöra majoriteten? Ingen vill därför ägna sig åt att den, för att det skulle kunna innebära att man drar på sig kritik för att vara maktfullkomlig. Vägen ut ur detta dilemma är att sluta acceptera majoritet som begrepp och istället rikta uppmärksamheten mot förändring, ömsesidig tillblivelse och okritisk reproduktion av föreställningar.

The same goes for minor languages: they are not simply sublanguages, idiolects or dialects, but potential agents of the major language's entering into a becoming-minoritarian of all of its dimensions and elements. We should distinguish between minor languages, the major language, and the becoming-minor of the major language. Minorities, of course, are objectively definable states, states of language, ethnicity, or sex with their own ghetto territorialities, but they must also be thought of as seeds, crystals of becoming whose value is to trigger uncontrollable movements and deterritorializations of the mean or majority.

Minoriteter är uttryck för förändring. Och eftersom allt förändras blir majoriteter snarare det som ännu inte förändrats, vilket är ett sätt att se på och förstå tillblivelse. Majoriteten som det som ännu inte förändrats, som tröghet och motstånd. Så kan man utmana makten. Och makten måste utmanas, alltid. Annars stärks den och dess negativa konsekvenser naturaliseras och görs till oundvikliga konsekvenser, vilket inget kan sägas vara. Frågan som detta tänkande leder fram till är frågan: Vad är nödvändigt, egentligen? Vad är kontingent, det vill säga möjligt men INTE nödvändigt? Och det är frågor vi borde ställa oftare, i vardagen, till kulturen, språket och samhället. Om vi menar allvar med strävan efter och idealiseringen av mångfald. Minoriteter kan och ska inte gynnas, för det är en form av underordning. Minoriteter är lika förkastliga som majoriteter. Tillblivelse måste ställas i fokus mer.

That is why Pasolini demonstrated that the essential thing, precisely in free indirect discourse, is to be found neither in language A, nor in language B, but "in language X, which is none other than language A in the actual process of becoming language B."

Var finns förändringen? Vilka är dess konsekvenser? Vilka förutsättningar finns att handla annorlunda? Den typen av frågor borde ägnas mer uppmärksamhet. Det är exempel på kritiskt tänkande, praktiserat i vardagen. Inga svar är givna. Sanning är alltid kontextuell och relationell. Världen, kultur, språk och makt uppstår genom ömsesidig tillblivelse. Reproduceras i mellanrummen som finns överallt. Därifrån kommer impulserna till förändring. Dit borde uppmärksamheten riktas.

There is a universal figure of minoritarian consciousness as the becoming of everybody, and that becoming is creation. One does not attain it by acquiring the majority. The figure to which we are referring is continuous variation, as an amplitude that continually oversteps the representative threshold of the majoritarian standard, by excess or default.

Kontinuerlig förändring. Upprepad skillnad. Evig återkomst av det samma, det vill säga förändring och skillnad, det är kulturens och livets enda konstant. majoriteter och minoriteter är båda resultatet av ömsesidiga tillblivelseprocesser, det vill säga skapar varandra. Majoriteten är inte överordnad minoriteten, båda är varandras förutsättningar. Den synen på kultur förmedlas på olika sätt genom hela boken A Thousand Plateaus. Analyserna av språk är dels det, analyser av språk, dels handlar analyserna om att visa upp exempel på hur grundtankarna kan användas för att förstå samhället, kultur, kunskap och makt.

In erecting the figure of a universal minoritarian consciousness, one addresses powers (puissances) of becoming that belong to a different realm from that of Power (Pouvoir) and Domination. Continuous variation constitutes the becoming-minoritarian of everybody, as opposed to the majoritarian Fact of Nobody. Becoming-minoritarian as the universal figure of consciousness is called autonomy. It is certainly not by using a minor language as a dialect, by regionalizing or ghettoizing, that one becomes revolutionary; rather, by using a number of minority elements, by connecting, conjugating them, one invents a specific, unforeseen, autonomous becoming.

Vill man främja jämlikhet och jämställdhet gör man det bäst genom att överge tanken på över- och underordnad. Mångfald främjas inte genom att lyfta fram och acceptera minoriteter. Vad man borde göra är istället att sluta tala om majoriteten. Man borde anta minoriteternas perspektiv på samhället och bejaka, inte deras innehåll, utan deras position utanför. Och därifrån borde man bygga något helt nytt och i den processen av skapande och ömsesidig tillblivelse bjuda in alla på samma sätt och ge alla samma makt och inflytande över processens riktning.