Försöker komma igång. Svårt. Behövde vara ledig och har varit fri. Skönt. Men att dra igång maskineriet igen är svårt. Två arbetsdagar, sedan är det helg igen. Och därpå drar det hela igång på allvar. Det är jag redo för och ser fram emot. Svårt bara att ställa om. Har börjat rensa i inboxen. Alltid något. Annars inga stora planer. Några tentor att rätta. Städa skrivbordet. Lite så. Inte mycket mer. Samtidigt finns mycket som vill ut. Ledigheten och friheten i tanken gör att idéerna ansamlas. Och när allt ska ut stockar det sig. Har vant mig vid det, att det är så. Det är en del av arbetet. Jobbar man med kunskap och tänkande blir det så. Viktigt att sprida förståelse för det. Inte minst för alla lärare där ute som kämpar för vetandet och kunskapen. Viktigt att ansvariga förstår vilka krav ett intellektuellt arbete ställer på dem som arbetar med det och dem som ska lära.
Kunskap. Tänker på den och förstår allt mer är att det är där det brister, i synen på vad kunskap är och hur den kan användas. Knäcker vi den nöten finns ingen kris i skolan. Finns ingen risk att problemen i skolan sprider sig till resten av samhället. Förstår vi gemensamt vad kunskap är och hur den fungerar och kan användas, då kan vi bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Där finns kärnan. I synen på kunskap.
Idag finns en lite för pragmatisk syn på kunskap. Som vore det en vara som man beställer och som sedan kan produceras, enligt en mall, vilket leder till uppfattningen att tillverkningsprocessen kan snabbas på och/eller läggas ut på entreprenad. Det finns idag en utbredd missuppfattning om att kunskap kan upphandlas i konkurrens. Där, i den vanföreställningen, som är vida spridd, ser jag en delförklaring till problemen i skolan, men också till problemen på arbetsmarknaden. Kunskap fungerar inte på det sätt vi utgår från att den fungerar och därför får vi inte det vi beställer. Eller vi får det som beställts, men det är inte kunskap. Inte användbar kunskap. Inte vetande som fungerar.
Det handlar om makt, om makten över samhällskroppen och kulturen, tolkningsföreträde. Idag är det ekonomin som styr. Ekonomin är i fokus och kunskapen tänker man sig ska tjäna produktionen. Kunskapen anses inte ha något egenvärde. Leder vetandet inte till pengar betraktas det som en onödig kostnad, som kan och bör skäras ner. Därför kan friskolor drivas av riskkapitalbolag, så länge de levererar betygen och examina som beställs anses allt vara frid och fröjd. Och det som går med vinst är gott, per se. Där och så ser det ut som en vinst att erbjuda valfrihet. Det ser ut som allt är frid och fröjd, så länge pengarna rullar in. Ingen ifrågasätter makten. Detta leder till en olycklig låsning. För kunskapen som skulle kunna ta oss ur den problematiska situationen efterfrågas inte och den kunskap som finns leder till att problemen förvärras när mer av samma som försatte oss i låsningen produceras för att ta oss ur den samma.
Det talas om och allt fler högskolor arbetar för att hitta former för kunskap som är arbetsintegrerad. Jag jobbar själv med detta och det arbetet kommer att fördjupas under året. Problemet är att fokus lite för lätt och lite för ofta förläggs på arbetet. Arbetet ska integreras i kunskapen. Arbetslivet har tolkningsföreträde. Ekonomin bestämmer. Makten över vetandet ligger hos företagen och deras syn på kunskap är det som högskolan allt mer måste anpassa sig efter. Det är problemet, för det gör att skolan och den högre utbildningen allt mer kommer att betraktas som en formalitet, någon nödvändigt ont som måste passeras för att komma fram till målet. En anställning som leder till ekonomiskt välstånd för mig. Det är företagen som anses bara samhället på sina axlar och allt annat är att betrakta som understödjande verksamheter. Och så länge företagen tjänar pengar är allt frid och fröjd. Där finns kärnan till problemen i skolan, i den synen på kunskap. Som ett verktyg för ekonomin.
Det jag vill är att placera kunskapen i centrum. Vill se ett mer kunskapsintegrerat samhälle och arbetsliv. Det är inte arbetslivet som ska integreras i utbildningarna på högskolan, det är kunskapen som ska integreras i arbetslivet. Vetande i centrum. Företag som inte mäts med ekonomi som måttstock, utan hur väl de kan förvalta och förädla kunskapen. Om den tanken var den rådande i samhället skulle problemen i skolan kunna får en snabb lösning, för då skulle utvärderingarna se annorlunda ut. Kunskapen skulle vara i centrum, inte betygen. Det viktiga efter en utbildning är det man faktiskt kan, inte vilka betyg man kan visa upp. Och när den synen på kunskap är den rådande kommer vetande att ses som företagens viktigaste investering. Pengar blir i ett slag ett verktyg, för att nå kunskap.
Utbildning är en investering och bara med hjälp av de bästa råvaror kan man garantera ett gott resultat. Kunskap som återinvesteras i verksamheten leder till ökad kunskap och bättre företag. Sverige skulle på det sättet kunna bli ett land där företag etablerar sig, för att kunskapsnivån är hög. Med pengar i centrum är Sverige dömt att förlora, för vi har vant oss vid högre löner och bättre förhållanden. Kunskapsföretag är framtiden, inte ökat fokus på ekonomi. Kunskap är ovärderlig, men bara om den betraktas på detta sätt och om den ställs i centrum. Vetande är vad skolan ska producera. Kosta vad det kosta vill. Investeringar i skola och utbildning lönar sig alltid, om det är samhället som investerar. Det är från basen som toppen växer och med en välutbildad befolkning kommer fler kunskapsföretag att växa fram. En arbetslinje som inte tar hänsyn till bildningens elementa är ingen linje som leder till arbete, det är en linje som leder till att det går inflation i kunskap och arbete. Till att fler får kämpa allt hårdare för de få jobb finns. Ju mer fokus på ekonomi, desto mindre kunskap.
Kunskap växer ju mer den delas och sprids. Därför tjänar alla på att kunskapen hamnar i centrum. Det är kunskapen som ska integreras i samhället, inte tvärt om. Det är skolan och den högre utbildningen som är basen och grunden för allt. Den tanken kommer jag att kämpa för att sprida under året. Kampen om kunskapen kommer att bli en valfråga och jag kommer inte att vila. Flyktlinjer är min bas, men det finns andra ställen att kämpa på. Det är nu eller aldrig. Framtiden avgörs här och nu, ständig. Det är inte, den blir. I handling. Och det är vi som handlar. Det vårt vetande som avgör. Det vi som bestämmer.
Nu lite mat. Kommer tillbaka i morgon. Känner att tankarna lossnar och att det flyter lite lättare när detta lämnat mitt huvud. På återhörande, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar