måndag 13 januari 2014

Affekternas dolda verkan

Vad som uppfattas vara en inspirerande utmaning, för individen och för samhället, spelar roll. Det som väcker engagemang och som mobiliserar känslor kommer att kunna realiseras lättare än det som få går igång på. Att säga detta är kanske att konstatera det självklara, men eftersom det är en avgörande insikt som säger något betydelsefullt om samhället och framtiden behöver det sägas. Vad är det som gör att vissa saker realiseras, men inte andra, även om båda anses vara lika viktiga? Vad jag vill reflektera över här är affekternas roll för samhällets tillblivelse, för samhällsförändringens ritning.

Människan vill gärna se sig som logisk och rationell, vilken vi också är, nästan jämt. Ordet nästan är viktigt här. Utan människans förmåga att tänka rationellt och logiskt fanns inget samhälle, ingen mänsklighet, ingen historia. Logiken skiljer människan från resten av djurriket. Och rationalitet är viktigt för att bygga och förvalta samhällen. Men, och detta är viktigt, människan är fortfarande en biologisk varelse, ett djur. Människan styrs också av affekter. En del av förmågan till logik och rationalitet används för att konstruera förklaringar i efterhand till sådant som hänt utan att föregås av planering. Vill man förstå samhället måste denna mänskliga egenhet tas med i beräkningen. Problemet är att denna typ av insikter och påpekanden stör människans självbild. Det är besvärande kunskaper, som därför inte riktigt engagerar och hakar i medvetandet.

Humaniora, kulturvetenskap, handlar om det, om att förstå människans levda liv och sätt att fungera, enskilt och i grupp. Och då vore det ett kardinalfel att bortse från affekter. Detta är uppenbart och självklart. Problemet är att det är kunskaper och insikter som bara  inspirerar den som redan är insatt i frågan och som intresserar sig för grundproblematiken. Humanister vet och förstår, intresserar sig och engageras, betraktar dessa insikter som spännande utmaningar. Men för resten av samhället framstår detta som antingen obetydliga självklarheter eller som besvärande pinsamma avslöjanden som helst föregås med tystnad. Bortser vi från det har vi problem, för samhället ser inte ut eller fungerar som vi tror eller vill, utan helt och håller i enlighet med sina egna premisser. Det finns ingen enkel väg till insikt och förståelse, bara hårt och gediget arbete med grundpremisserna. Och en av dessa är människan affekter och dess påverkan.

Ett typexempel på hur det är och fungerar är reaktionerna på PISA-rapporten som valsar runt i medierna och som används som ett effektivt slagträ i den politiks debatten. Läser ett intressant och klokt inlägg om detta på DN-Debatt idag. Där skriver Gabriel Heller Sahlgren och Philip Booth följande, efter att man konstaterat att de samband som rapporten antas visa troligen inte är så självklara som de ser ut att vara av medierapporteringen att döma.
Varför fortsätter då debattörer och politiker att hänvisa till OECD-rapporten och hög- och lågpresterande länders särdrag i sina förslag till reformer? En anledning är att de troligtvis inte vet bättre. Analyser av forskning kräver först och främst en förståelse för vad som är bra och vad som är dåligt – och rigorösa studier, i nationalekonomi och andra ämnen, är tyvärr inte speciellt lättfattliga.

Samtidigt tar det också tid att fördjupa sig i vad många anser vara tråkiga och komplicerade analyser av data. Det går snabbare och är roligare att läsa enkla beskrivningar av resultaten och titta på grafer än att studera metodologi och regressionstabeller. Men det senare är nödvändigt för att komma åt orsakssambanden.

Det är förståeligt att politiker söker med ljus och lykta efter en lättfattlig bibel som visar hur skolan bör reformeras. Men varken OECD:s rapport eller någon annan studie som noterar särdrag i hög- och lågpresterande länder är den bibel som de letar efter. Ju förr politikerna inser detta, desto bättre.
Som sagt, ju förr vi inser och gör oss AKTIVT medvetna, i vardagen, i samhället och i politiken, om det faktum att människan visserligen har förmågan att tänka logiskt, men samtidigt OCKSÅ styrs av affekter, desto bättre är det. Med aktiv insikt om detta och om hänsyn tas till att det är så här vi människor fungerar ökar chanserna dramatiskt till att vi kan bygga ett mer hållbart samhälle. Tanken på detta väcktes igår, av ett inslag på Aktuellt. Det handlade om att man nu ska bygga ett gigantiskt rymdlaboratorium i Afrika, ett gigantiskt radioteleskop som gör att man möjligen skulle kunna upptäcka intelligent liv på andra planeter. Den typen av nyheter får ofta stort genomslag. Fast det finns allvarliga problem på nära håll som borde ägnas mer uppmärksamhet. Konsekvent och av romantiskt affektiva skäl glömmer vi kollektivt att jorden är den enda plats i universum där människan kan leva och verka som just människa. Ute i rymden finns ingen möjlighet att leva ett fullgott liv. Överleva? Kanske, men inte på det sätt vi vant oss vid. Och varför? Jag har mycket svårt att finna några legitima skäl att ägna intresse och lägga resurser på att undersöka rymden, innan vi skapat förutsättningar för mänsklighetens långsiktigt överlevnad här på jorden.

Humaniora får kanske inte mindre pengar än rymdforskningen, jag vet inte. Men humaniora får definitivt mindre uppmärksamhet och anses av allmänheten inte på långa vägar lika intressant som rymden. Också det år ett exempel på hur vi påverkas av affekter. Rymden pockar på uppmärksamhet. Humaniora visar oss hur ofullkomliga vi är och forskningen om kultur drar fram problem och identifierar hinder. Den väcker möjligen intresse när forskningen kan visa saker som kittlar fantasin. Anekdotiska kunskaper och vetande som fungerar som underhållning får humaniora uppmärksamhet för och förknippas ofta med. Och detta påverkar så klart beslut som tas om prioriteringar inom akademin. Ekonomiska prioriteringar. Ekonomi väcker affekter och är därför svårt att värja sig från. Ni fattar vart jag vill komma hopps jag. Konsekvensen blir att humaniora har svårt att nå ut med kunskaper som behövs i samhället. Människor lyssnar selektivt och den som kommer med trista eller jobbiga nyheter blir inte lyssnad på.

Underhåll av järnvägar är en annan sak eller inslag i samhällsbygget som på samma sätt har svårt att vinna gehör. Det är liksom roligare och känns viktigare att satsa på nya, snabbare, tåg, fler avgångar, eller sådant som efterfrågas av medborgarna. Det som väcker intresse får resurser och det som uppfattas som problematiskt får det inte. När tåg spårar ur blir det uppmärksamhet, eller när förseningarna hopar sig. Då höjs det rop på åtgärder. men när allt rullar som vanligt igen försvinner frågan från dagordningen och det nödvändiga underhållet blir eftersatt. Samma händer i och med skolan. När PISA-rapporten släpptes gick debatternas vågor höra och fortfarande väcker rapporten affekter även om de inte är lika starka. Det stundande valet håller med säkerhet frågan vid liv ett tag till, men det är att betrakta som konstgjord andning. Inget talar för att det finns acceptans för ökade resurser till underhåll av tågnätet eller skolan. Eller, det finns en medvetenhet och det råder konsensus om att något borde göras. Frågan är bara vem, när och hur?

Vill vi verkligen förstå hur vi fungerar och vad som krävs av oss för att samhället ska bli hållbart? Den som svara ja på frågan har en hel del att leva upp till. Verkliga satsningar, till skillnad från politiska utspel som ser ut att vara satsningar men som i praktiken inte innebär någon verklig förändring, kräver saker av oss. Det är lätt att säga att skolan borde få mer resurser eller att underhållet av järnvägsnätet måste prioriteras. Men det kommer att kosta och det kommer att gå ut över annat som också är viktigt. Och det är då som affektens verkan kickar in. För det finns alltid någon där ute som har en lösning och som hävdar att det går att äta kakan samtidigt som man har den kvar, vilket jag visat i en tidigare bloggpost. Mot sådana förslag, i relation till sådan kunskap har humaniora inget att sätta emot. Att där och då tala om affekter och människans bristande förmåga att göra bruk av logik och rationalitet faller inte i god jord. Där och då är det enklare att skjuta på budbäraren och sopa grundproblemet under mattan, att bortse från det vi faktiskt vet om oss själva.

Det är. Människan fungera på det sättet. Detta kan vi gilla eller ogilla, men det är ett faktum och det påverkar livet, samhället och vardagen för oss alla. Kunskapen om det finns inom humaniora, men vetande av detta slag har svårt att nå ut. Hög tid att ändra på det. Frågan är bara hur? Att ta insikterna till sig och att betrakta samhället och politiken genom detta prisma är en bra början. Att satsa på humaniora och att ta humanister mer på allvar är ett första steg. Det i sig löser inget, men det kan vara början på ett arbete som kan leda fram till en hållbar lösning.

Inga kommentarer: