Än en gång återvänder jag till frågan om vad forskning och vad vi egentligen sysslar med i akademin. Vad är vårt uppdrag? Vad kan vi säga? Till vad kan resultatet av vårt arbete användas? Kort sagt, vad är forskning och vilka egenskaper gör en människa till en bra forskare? Om det handlar dagens bloggpost. Ser det lite som mental uppladdning inför den turismforskningskonferens jag ska åka på här i veckan, på Lofoten i Nordnorge. Där vet jag att jag kommer att möta forskare som ser på kunskap på andra sätt än jag. När jag deltog på konferensen förra året märkte jag tydligt att jag och mina tankar uppfattades som en främmande fågel, i bästa fall som ett exotiskt inslag. Men jag möttes även av ilska och härskartekniker. Att forska är långt ifrån en trivial verksamhet. Det kräver att man dels jobbar med sin egen syn och uppfattning, dels utvecklar försvar mot invändningar och att man blir hårdhudad och inte tar åt sig av allt man kan få höra.
Att tala inför nya publiker och i nya sammanhang är utvecklande och mycket lärorikt. Fler borde göra det oftare, inte för att nå ut eller för att påverka i första hand, utan för att lyssna och lära. Det lyssnas alldeles för lite i akademi idag. Och det lärs på tok för lite. Forskare är ett mål man aldrig når, det är mycket mer en riktning än ett mål. När man disputerat har man visas att man har vad som krävs för att fortsätta, det är ingen slutpunkt, det är en början. Inom forskningen finns inga slutpunkter, inget definitivt. Professor är inte den som vet mest, den vars ord väger tyngst. Eller det borde inte vara så, men i praktiken är det så det ser ut. Konsekvensen av synen på professorn är att hen vet bäst, per definition. Alltså kan den som erhållit professorstiteln i praktiken slå sig till ro och vila på gamla lagrar. Hens ord väger tyngre och kontrolleras mindre än andras ord. Så länge vi ser på kunskap på det sättet, som ett förkroppsligat mål, istället för som en kollektiv resa, kommer vi att tvingas lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Nuvarande akademisk organisation, med sina murar mellan ämnena bidrar till att förstärka denna olyckliga tendens och den ger oss sämre kunskaper än vi skulle kunna få, med en annan organisation.
Nuvarande organisation handlar om att följa regler, regler för hur många intervjuer man ska göra. Hur många enkäter som ska delas ut och hur stort bortfall man kan acceptera utan att kvaliteten på resultatet påverkas. Eftersom detta är saker som inte är naturgivna är reglerna som ska följas inom forskningen alltid ett resultat av kollektiva överenskommelser, konsekvenser av rådande akademisk kultur. Och har man bara följt gällande regler är resultatet vetenskapligt. Att säga så och att betrakta forskning med sådana glasögon handlar inte om att kritisera verksamheten, utan om att betrakta den med kritiska glasögon. En avgörande skillnad. Ofta blir man missförstådd när man för denna sak på tal. Det är olyckligt att det blivit så, att man inte ser innehållet i verksamheten, att kunskapen är mindre värd än ytan och forskarens karriär. Forskning som uppfattar kritiska synpunkter som kritik är kunskapsfientlig. Vill bort från det, för det leder till sämre kunskaper. Vill verka för en anan syn på forskare, forskning och kunskap.
Dagens akademi är allt anat än lyhörd. Allt fler lyssnar allt mindre. Och för att nå ut krävs att man följt regler och att man är lojal mot sina kollegor inom det ämne man verkar, där det bara finns plats för några få inflytelserika auktoriteter, det vill säga professorer som mer bevakar sin position, än nyfiket lyssnar på andra. Kunskap handlar i väldigt hög grad om makt och nuvarande system förstärker den tendensen. Akademin reproducerar makt mer än något annat. Och det gör man för att det finns en utbredd uppfattning om att kunskap är en formalitet, att regelföljande leder till vetande. Det leder till att forskaren får en position i samhället och blir lyssnad på, men inte nödvändigtvis till att det forskaren säger är riktigare, klokare eller mer användbart.
Jag tänker så här, vilket är resultatet av många års reflektioner över vad det är jag sysslar med och förväntas göra egentligen. Vill påpeka att detta är en verksamhet som löper parallellt med mitt arbete som forskare och lärare. Även jag följer regler, för det är förutsättningen för att vara och verka i akademin. Vill man ha kvar sitt jobb måste man acceptera reglerna, men det betyder inte att man inte kan eller ska granska dem. Det betyder bara att jag får utföra granskningen och metareflektionen på kin fritid och i andra forum än de akademiska. Tacksam för bloggen, som är just ett sådant alternativt medium för att testa tankar i/genom. Som jag ser på saken är det min uppgift som forskare, att forska. Och för den verksamheten finns bara de regler som syftet och förutsättningarna ställer upp. Och de är unika för varje forskningsfråga. Forskning handlar inte om att följa, utan om att leda, om att söka sig fram i okänd terräng!
Som forskare rör jag mig ständigt i okänd terräng. Gör jag inte det, då är det inte forskning jag utför. Forskning handlar om att söka ny kunskap, om att utöva ny-tänkande. Om att hitta oväntade lösningar. Forskning handlar om att lära nytt och om att lyssna uppmärksamt på det som är. Om att känna in och bearbeta alla de tankar som dyker upp och intrycken man får, om att analysera och reflektera. Och sedan om att samtala om de förslag på kunskap som arbetet resulterar i, med olika forskare och intressenter. Forskare ska inte försvara mina resultat, de presenteras på ett transparent sätt och sedan granskas av andra. Det är kunskapen som ska stå i centrum. Det är innehållet som är det viktigaste, liksom hur detta kan användas. Inte forskaren, reglerna, disciplinerna eller positionerna. Inte ytan, formen eller något annat. Forskning handlar om kunskap.
Vi håller på att glömma det och därför riskerar omorganiseringen av akademin att leda till att utfallet av arbetet som utförs av forskare blir sämre, att vi får mindre kunskap, även om det satsas mer pengar på forskning. Forskare tvingas utveckla förmågor som hjälper dem att göra karriär, vilket hindrar dem att se ny kunskap som försvårar lyssnande och lärande. Framgångsrika forskare riskerar inom nuvarande system att förlora i ödmjukhet, vilket är förödande. Alla kan ha fel! Men den som har makt, och speciellt om makten är avhängig av att man har rätt, kommer att tvingas till försvar för sin position. Först när vi inser att kunskap är inget man har, att kunskap inte kan måttbeställas och produceras efter principer och metoder hämtade från tillverkningsindustrin. Först då kan utvecklingen ändras. Först då kan vi tänka nytt kring vad som krävs för att forska.
Jag vill se mer av ödmjukhet, mer av lyssnande, mer av nyfikenhet och livslångt lärande, inom akademin som helhet. Vill se färre auktoriteter, mindre regelföljande och mycket större fokus och uppmärksamhet på konsekvenser och utfall. Idag är det ansökningar av medel som är det centrala och resultatet är en formalitet. Det blir så när man tror så starkt som man gör på regelföljande och rädsla för auktoriteter. Det är viktigare vad man lovar än vad man levererar och hur resultatet kan användas. Jag vill mötas över gränser, över alla tänkbara gränser. Vill följa mitt studieobjekt, kultur, dit det tar mig.
Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar, så sjöng han Kenta, i melodifestivalen på 1980-talet. Det kan sägas göra honom till en forskare. Att forska handlar om att fråga, om att aldrig sluta fråga och om att heller inte sluta söka svar. Att forska handlar om att vara i rörelse, om att interagera, med världen och med sina medmänniskor, om att mötas över gränser och om att lyssna. Ny kunskap får man bara genom att lämna det trygga och invanda, genom att inte vara rädd för det oväntade, genom att ständigt söka sig vidare och vidare. Forskning handlar om att bana sig väg genom okänd terräng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar