Språkfilosofiska reflektioner 9

Tankarna far lite. Har svårt att komma igång. Väntar på inspiration som inte riktigt vill infinna sig. Ändå vet jag, att inspiration är inget man bara får, den föds ur arbetet. Inspiration är något man måste förtjäna. Så jag låter tankarna flyga och fångar i flykten det som dyker upp. Ämnet är givet, så det bör inte vara allt för svårt. Tänker på språket och på människoblivande, på jag, på oss och mänskligheten. På vad det innebär att vara människa och på hur mycket det har med språk att göra. Jag skriver detta och använder ord för att uttrycka mina tankar, eller är det orden som använder mig för att komma på pränt och för att spridas? Går det ens att förstå skillnaden? Fanns jag innan jag hade ett språk? Jag menar jag i den bemärkelse som jag lägger i begreppet jag, här och nu? Är jag den samma när jag skriver och tala engelska? Hur forskar man kring denna typ av frågor?

Frågorna tar aldrig slut. Kanske är det det som gör oss till människor, frågan? Vi söker ständigt svar, men sen då, när vi har alla svar. Vad gör vi då? Vad händer med rörelsen som driver kulturell förändring, om det slutas fråga? Att fråga är att efterfråga. Frågan är ett slags sökande efter kontroll. Ett försök att få lugn och ro i en obegriplig värld. Livet är i grund och botten obegripligt. Kanske är det därur som språket kommer, ur obegripligheten? Språket blir då en ordnande princip mer än ett kommunikationsverktyg. Det skulle kunna vara en förklaring till eller definition av de order-word som Deleuze och Guattri uppehåller sig vid och resonerar kring i den text som bildar utgångspunkt för mina språkfilosofiska reflektioner. Ett order-word skapar omedelbar ordning i det kaos eller den situation av obestämbarhet som föregår uttalandet. Det finns ett tydligt före och efter. Och det som var sakernas tillstånd förändras ögonblickligen. En ny ordning inträder omedelbart.  

The instantaneousness of the order-word, which can be projected to infinity, placed at the origin of society, is quite strange; for Rousseau, for example, the passage from the state of nature to the social state is like a leap in place, an incorporeal transformation occurring at zero hour.

Tänker högt och lämnar texten lite. Tänker fritt och tar därför inget riktigt ansvar för det som nu kommer. Saknar det i samhället, tillfällen att bara få tala utan att tänka, inte bara på vad man ska säga utan minst lika mycket och ibland mer på hur andra ska reagera. Den ängslan som finns i kulturen gör att många tankar som hade kunnat visa sig användbara aldrig uttalas, och tankar som inte kommuniceras finns inte, ger inte upphov till några effekter i världen. Skriver därför bara, om detta med ordning och omedelbara kulturella skiften. Är språket ett sådant skifte? Vad det när orden uttalades och använder för första gången som människan blev människa, i ett slag? Språket är det som skiljer människan från djuren. Språket formar tankar och används även i ensamhet. Den som slutar kommunicera med språk upphör i någon mening att vara människa. Om hen fortfarande bemöts som människa är det av sentimentala skäl, för att man minns ord som hen uttalat och tankar som förmedlats. Språket tar sig ända in i biologin och formar hjärnan. Och samma gäller kulturen, som till stora delar är språklig, som har förmågan att vända människor mot varandra. Andra svälter sig nära nog till döds för att anpassa sin kropp efter rådande immateriella, språkligt kommunicerade ideal. Språket ordnar världen och formar kroppar lika mycket som det är ett verktyg för kommunikation. Order-word är inte bara ett språkligt fenomen, det är så världen förändras. I en serie omedelbara skiften.

Real history undoubtedly recounts the actions and passions of the bodies that develop in a social field; it communicates them in a certain fashion; but it also transmits order-words, in other words, pure acts intercalated into that development.

Världen är en helhet bestående av delar som hålls samman av ett slags kulturell gravitation. Människokroppar är del, språket en annan, teknologier en tredje. Det finns fler delar, men inte oändligt många. Vilja som räknas går inte att bestämma på förhand, det görs upp kollektivt av delarna tillsammans. Kanske någon studsar när jag skriver så, men det är så som Deleuze och Guattari ser på människan och hens blivande, som en process där sammanhanget är överordnat delarna. Och människan är en del bland många andra, inte viktigare än någon annan. Det är ett posthumanistiskt sätt att se på människan och det påverkar synen på språket också. För det gör språket till en egen del av helheten, som går att studera frikopplat från människan (men inte från sammanhanget). Språket och människan är två delar som påverkar varandra ömsesidigt i den kollektiva tillblivelseprocessen.

History will never be rid of dates. Perhaps economics or financial analysis best demonstrates the presence and instantaneousness of these decisive acts in an overall process (that is why statements definitely do not belong to ideology, but are already at work in what is supposedly the domain of the economic base).

Kultur går lika lite som språk att styra. Uttalanden är därför inte ideologiska, av det enkla skälet att ideologi bara är politikernas ord för att samla på sig förtroende och makt. Det är (med detta sätt att se på saken) varken politiken eller politikerna som styr, det är helheten som förändras ömsesidigt i samma process av blivande. Förändring sker omedelbart. Världen ändrar sig kontinuerligt, men förändringen är omedelbar. Plötsligt en dag inser man att man blivit gammal, eller att ens kläder är omoderna. När under resans gång perspektivskiftet sker går aldrig att förutse, men när det inträffat går det att i efterhand datera det exakt. Kanske är det därför människan undra och ställer sig frågan, vad ska det bli av mig och ska hända i framtiden? För att man vet att det i efterhand kommer att datera händelsen. Men om det var möjligt att göra det på förhand hade vi ett annat samhälle, ett annat liv och begreppet människa hade sett helt annorlunda ut. Framtiden fundamentala öppenhet är en grundläggande egenskap i livet så som vi känner det.

The galloping inflation in Germany after 1918 was a crisis affecting the monetary body, and many other bodies besides; but the sum of the "circumstances" suddenly made possible a semiotic transformation that, although indexed to the body of the earth and material assets, was still a pure act or incorporeal transformation— November 20, 1923…

När Tyskland devalverade marken i november 1923 inträdde förändringen omedelbart. Plötsligt befann sig befolkningen i en helt ny situation. Inget hade förändrats, ändå var allt annorlunda. Förändringen är icke-materiell, men dess konsekvenser tar sig innanför huden på kropparna och omvandlar samhället. Kultur och språk har den verkan på människor och samhällen. Därför är det ett forskningsområde som behöver utvecklas, eller i alla fall värnas och bevaras. Humaniora är lika viktigt som annan vetenskap, även om den inte levererar några svar. Humanioras nytta ligger inte i att den levererar kunskap, utan framförallt för att den ger oss verktyg som behövs för att förstå, bland anat vad det innebär att vara människa.

Livets obegriplighet är inget problem som ska lösas, inte en fråga som har något svar. Det är ett problem som bör upplösas. Och den makten har vi människor, den ligger inbäddad i språket. Det handlar bara om att inse det, att mening överallt är skapat, kollektivt. Om vi ser livets obegriplighet och framtidens öppenhet som ett problem då är det ett val vi gör. Det är inte självklart att vi måste välja att se så på saken. Andra perspektiv är möjliga. Förändringen är omedelbar. Problem kan man stånga sin panna blodig mot, eller också kan man släppa dem och bara ge sig hän. Som med inspirationen. Den har jag inte hittat ännu, men det hindrade mig inte från att skriva den här texten.