torsdag 12 september 2013

Språkfilosofiska reflektioner 13


Reflektionerna närmar sig här slutet av det första avsnittet i platån "Postulates of Linguistics" vars rubrik i min översättning blir: "Språket är informativt och kommunikativt." Det har hittills handlat om sådana aspekter av språket, dess roll i och för kommunikationen mellan människor samt dess helt egna, inneboende egenskaper. Den bärande tanken är att språk aldrig är ett neutralt verktyg för utbyte av tankar mellan människor. Språket har en egen verkan i och på världen och bör studeras i kraft av sig själv, som ett slags aktör i eget namn. Det är utgångspunkten för Deleuze och Guattaris tankar, eller det är åtminstone så som jag läser och använder dem här. Vad filosoferna menade egentligen, det har jag och ingen annan heller, helt i enlighet med deras egen filosofi, ingen aning om. Det enda jag vet och kan veta är hur jag använder deras ord och tankar. Dessa bloggposter är med andra ord inga uttolkningar av grundtexten och jag reser inga anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen. Det är inga kommentarer till Deleuze och Guattari. Jag samtalar med filosoferna, eller med deras text.

Tankarna som här presenteras är mina, men bara i den meningen att jag skrivit dem på egen hand. För en annan grundtanke i den filosofi som jag utgår från är att det inte finns några original, bara kopior. Mina tankar påverkas därför av det jag läser och tänker om, med och utifrån. När jag skriver om språk gör jag det ensam och tillsammans med Deleuze och Guattari. Tankarna som här sätts på pränt kan sägas uppstå mellan mig och den text jag reflekterar kring och använder som verktyg för att mejsla fram en egen förståelse för språk.

Deleuze och Guattari inleder kapitlet med att resonera kring vad som händer när en lärare instruerar sina elever, till exempel om regler för grammatiken. Där och då kan det se ut som att eleverna informeras om reglerna, men det är en alldeles för förenklad uppfattning. Det handlar där och då inte om överföring av information. Vad som händer i klassrummet är att det upprättas en kommunikativ maktrelation. Läraren instruerar inte så mycket som ger order eller delar ut kommandon. Lärarens ord i undervisningssituationen förstås bäst som kommandon och själva ordern som delas ut finns inbakad i uttalandet, när det uttalas i det sammanhang som klassrummet utgör. Kommandot ska inte förstås som något yttre eller något ytterligare, något som adderas till det han eller hon undervisar om. Det handlar heller inte om primära betydelser kontra sekundära och ska heller inte förstås som något härrörande från information: Ordern finns där implicit i sammanhanget som helhet, den kan sägas föregå uttalandet. Därför är ordern redundant i förhållande till helheten.

Deleuze och Guattari talar om utbildning och skolan som ett slags maskin, en helhet som ger upphov till konsekvenser. Språket utgör en del av maskinen. Därför går det inte att tala om eller tänka på språk som kommunikation av information. Sammanhanget som utgörs av läraren, eleven, skolbyggnaden (med hänsyn tagen till juridiken och politiken som också är en del av helheten), språket och så vidare. Allt tillsammans, i samverkan, kan sägas tvinga barnen in i en position där de utgör ett slags semiotiska koordinater som alltid är binära (manligt-kvinnligt, singular-plural, substantiv-verb, rätt-fel och så vidare). På detta sätt blir språket, när läraren använder det i undervisningen, order. Det är ingen egenskap i språket, utan en konsekvens av sammanhanget där språket används, ett resultat av "maskinens" verkan. Uttalandet som är en elementär aspekt av språket är ett kommando eller order-word som är termen som används av Deleuze och Guattari.

Språket regleras inte av något sunt förnuft, språket handlar inte om överföring av information. Språket är istället, skriver Deleuze och Guattari, ett avskyvärt maskineri bestående av mottagande och sändande av order-word eller kommandon. Språk är inte skapade för att övertyga och kan heller inte följas eller studeras separat från det sammanhang där det används. Språket tvingar till lydnad. Detta uttalande ska inte läsas om en värdering eller kritik av språket. Synen på språk som här lanseras är ett förslag till språkförståelse, ett verktyg för analys av språk. Ett komplement till den lingvistik som idag är den dominerande. Dessa bloggposter får inte läsas som kritik. Jag vill inte debattera, utan samtala om språket, så som det används till vardags. Fokus riktas här från orden i sig, till konsekvenserna av dess användande.

Det blev en lång inledning eller snarare sammanfattning av det som hittills blivit sagt. Tror det behövs, att upprepningar är bra, för dessa tankar går på tvärs mot hur språket uppfattas till vardags. Inget har förändrats, ändå är allt helt annorlunda. Så upplever jag språket, efter att ha studerat det med hjälp av Deleuzes och Guattaris verktyg. Vardagen är sig lik, fast ändå inte. Studeras vardagen utifrån deras perspektiv ser man andra saker och tvingas man förhålla sig till annat än det man är van vid. Förståelsen för världen blir rikare. Utgångspunkten här är att språket inte är, det skapas i samma rörelse som allt och alla andra. Språket är en del av maskinen kultur och det som står i fokus här är konsekvenserna av helheten.
Let us return to the question of how this defines a language-function, a function coextensive with language. It is evident that order-words, collective assemblages, or regimes of signs cannot be equated with language. But they effectuate its condition of possibility {the superlinearity of expression), they fulfill in each instance this condition of possibility; without them, language would remain a pure virtuality (the superlinear character of indirect discourse).
Utan sammanhang där ord uttalas finns inget språk. Det krävs handling och interaktion för att det ska vara meningsfullt att tala om språk. Språket är lika lite som något annat en autonom enhet. Först när orden sätts i verket och ger upphov till konsekvenser kan man tala om språk, i en betydelse som har och får mening. Vårt tänkande, eftersom det också är ett system, gör det svårt att se helheter och emergenta fenomen. Eftersom vi måste tillägna oss språket innan vi kan studera det har vi så att säga fostrats till att inte se skogen för alla träd. Detta är bara en av kulturens alla paradoxer. Det är inget problem som går att lösa, men genom att studera språket med hjälp av alternativa verktyg kan man i alla fall temporärt upplösa problemet. Man får helt enkelt acceptera resultatet av ens studier, även om de strider mot det sunda förnuftet. På samma sätt som man tvingas göra för att förstå kvantmekanik.
Doubtless, the assemblages vary, undergo transformation. But they do not necessarily vary by language, they do not correspond to the various languages. A language seems to be defined by the syntactical, semantic, phonological constants in its statements; the collective assemblage, on the contrary, concerns the usage of these constants in relation to variables internal to enunciation itself (variables of expression, immanent acts, or incorporeal transformations). Different constants, different languages, may have the same usage; the same constants in a given language may have different usages, successively or even simultaneously.
Kultur förändras. Kultur är förändring och variation. Kultur blir ständigt till, i och genom vardaglig kommunikation, där och när det används. Det spelar mindre roll vad man säger och på vilket språk man talar, det viktiga är i vilket sammanhang orden uttalas, vem som deltar och vilka konsekvenser som kommunikationen ger upphov till. Olika språk bygger på olika logiker, men skillnaderna är marginella och att studera dem tagna för sig leder tanken fel och accentuerar skillnaderna. Studier av språk snarare än språken i sig, gör skillnad. Vi lär oss se och uppfatta skillnader som i praktiken inte spelar någon roll. Språk är en del av kulturen, men det är helheten som är det viktiga. Deleuze och Guattari ger oss verktyg för att tvinga blicken dit, från delarna till helheten och dess verkan.
We cannot content ourselves with a duality between constants as linguistic factors that are explicit or potentially explicit, and variables as extrinsic, nonlinguistic factors. For the pragmatic variables of usage are internal to enunciation and constitute the implicit presuppositions of language. Thus if the collective assemblage is in each instance coextensive with the linguistic system considered, and to language as a whole, it is because it expresses the set of incorporeal transformations that effectuate the condition of possibility of language and utilize the elements of the linguistic system.
Språket effektuerar på olika sätt och i olika sammanhang möjligheter som finns inbyggda i den kontext där språket används. Språket ger upphov till konsekvenser. På samma sätt som olika verktyg är bra för olika saker erbjuder olika språk olika möjligheter. Det är så som Deleuze och Guattari önskar att språket ska uppfattas, eller det är i alla fall så som jag förstår deras text. Det är den tolkningen som jag använder i mina studier av språk och kultur. Språket har inga inneboende kvaliteter. Därför är det meningslöst att studera språket separat och avskilt från kontexten där det används och ger upphov till konsekvenser. Order-words blir till kommandon i specifika sammanhang men är det inte i kraft av sig själva. Funktion prioriteras konsekvent, av Deleuze och Guattari, framför form.
The language-function thus defined is neither informational nor communicational; it has to do neither with signifying information nor with intersubjective communication. And it is useless to abstract a signifiance outside information, or a subjectivity outside communication.
Språk handlar inte om kommunikation och heller inte om information, det är en del i en större helhet. Allt som händer i en språklig situation sker på insidan. Tänk på skogen och på träden som den byggs upp av. Träden är (i och för skogen) inte externa utan interna. Det är inte träden som skapar skogen och skogen går heller inte att förstå med hjälp av studier av enskilda träd. Skogen är så oändligt mycket mer än bara träd som växer sida vid sida. Skogar kan bestå av olika träd, men det finns kvaliteter som förenar alla skogar på jorden. Och det är sådana kvaliteter som Deleuze och Guattrari söker förståelse för med hjälp av sina verktyg. Vilka konsekvenser går att härleda till användandet av språk? Det är den centrala forskningsfrågan. Vad språk är ägnar man sig inte åt, utan vad språk gör.
For the subjectification proceedings and movement of signifiance relate to regimes of signs, or collective assemblages. The language-function is the transmission of order-words, and order-words relate to assemblages, just as assemblages relate to the incorporeal transformations constituting the variables of the function. Linguistics is nothing without a pragmatics (semiotic or political) to define the effectuation of the condition of possibility of language and the usage of linguistic elements.
Vetenskapen är inget om kunskaperna inte används ute i samhället. Kunskap, oavsett hur briljant och nyskapande den är, har inget värde om den låses in i ett elfenbenstorn. Vad kunskap är eller hur den ska definieras är således oviktigt, det centrala är vad kunskapen (oavsett hur den definieras) gör. Konsekvenser av samverkan inom ramen för helheter. Ömsesidig tillblivelse, det är vad Deleuze och Guattari hjälper oss att få upp ögonen för. De talar inte om hur det är, men hjälper oss att studera den vardag och verklighet vi har att hantera, för att vi är människor som lever här och nu, i och genom de sammanhang där vi på olika sätt har hamnat.

Återkommer inom kort med fler tankar utifrån fortsättningen av texten.

2 kommentarer:

Ann-Helen sa...

På tal om order-words och vad som sker i klassrum, en intressant artikel: Arts of the Contact Zone av Mary Louise Pratt. http://writing.colostate.edu/files/classes/6500/File_EC147617-ADE5-3D9C-C89FF0384AECA15B.pdf

Eddy sa...

Tack! Ska absolut kolla upp detta!