Om vilja till makt och strävan efter kontroll

Tänk om man visste, säkert, vad som skulle hända imorgon. Tänk om jag finge bestämma och få samhället och mina medmänniskor dit jag vill. Nog har vi alla någon gång snuddat vid tankar och drömmar som dessa? När ovissheten är stor och mycket står på spel, eller när man skådat ljuset och tycker sig sitta inne med den bästa lösningen, för alla. Begäret efter kunskap är en stark kulturell drivkraft, liksom viljan till makt. Krafterna är både individuella och kollektiva och de spelar en inflytelserik roll i den process av blivande som känns igen som samhället. Om man tänker på saken, är det inte så att mycket av vår tid går åt till att fundera över framtiden och ägnas åt olika metoder och strategier för att nå kontroll? Som kulturvetare ser jag detta och tecken på det, överallt.

Tänker att det kan förklara väldigt mycket av det som händer i samhället i dessa dagar. Och när jag läser Björn Wimans krönika i DN klarnar bilden ytterligare. Han skriver, apropås det som hände på Lundsberg och identifierar en rad paralleller till finkulturen. Kamratfostran är ingen isolerad företeelse. Om det vore det skulle Lundsberg aldrig ha överlevt så länge som man gjort. Metoderna och de bärande tankarna är de samma överallt i ett samhälle, det är bara lite lättare att se och förfasas över avarterna när de dyker upp hos de där andra, de som inte är som vi.

På Lundsberg fostrades eliten, barnen till familjerna med makt i Sverige. Barnen till dem som har tillräckligt mycket pengar och makt samt inflytande för att kontrollera delar av framtiden (genom att fostra sina barn i en avskild miljö, genom att äga företag och genom att ha gott om vänner som också har pengar och makt). Makten traderas och ärvs, för det krävs oerhört mycket för den enskilde som vill få makt och rikedom att lyckas. Det krävs, förutom exceptionell begåvning, massor av tid och möda, vänner och andra som hjälper en, tur. Ett visst mått av slump krävs för att lyckas, av det enkla skälet att det inte finns plats i toppen för alla som vill och som kan. Bara ett fåtal når dit, och det är slumpen och tillfälligheterna som avgör. Detta vet dem som erhållit makt och som har pengar och därför är barnens fostran inget man överlåter åt slumpen. Människor har överallt och i alla tider använt de möjligheter man har för att så mycket man bara kan försöka påverka framtiden. Därför har Lundsberg överlevt, till nu. För framtiden går som sagt aldrig att styra. Det finns gränser överallt och nu var måttet uppenbarligen rågat. Tiden hann ikapp samhällets elit. Skolan stänger och mycket lite talar för att den öppnar igen.

Mobbing och pennalism, eller som det hette på Lundsberg; kamratfostran är som sagt ingen isolerad företeelse. Wiman visar som sagt det, i sin krönika. Han skriver.

Händelserna på internatskolan Lundsberg kan inte separeras från resten av samhället – inte heller från kulturens värld.

En av många prominenta personer med bakgrund på den nu nedstängda internatskolan Lundsberg är skådespelaren Johan Rabaeus, som i samband med en av de senaste årens skandaler på skolan uttalade sig om sin gamla läroanstalt: ”Jag är glad att jag kom därifrån med livet i behåll.” Ironiskt nog spelade Rabaeus senare rollen som den sadistiske styvfadern i filmatiseringen av Jan Guillous grymma internatskoleskildring i ”Ondskan”.

Allt och alla hänger ihop. Det är inte bara virus som är omöjliga att stoppa, tankar och idéer färdas lika snabbt och tar sig lika lätt och obemärkt innan för huden på oss människor. Kulturen är den väv som alla ingår i och som förenar alla, på olika sätt. Kultur kan lika lite som framtiden kontrolleras och den fungerar aldrig som alla vill, men den påverkar alla. Kultur är inte synonymt med god smak, den bara är, eller blir. Och så länge Lundsberg befann sig i radioskugga kunde det som alla visste hände där fortgå, och det drabbade ju ingen fattig, som man brukar säga. Lundsberg vad dock en miniatyr av kulturen i stort, och viljan till makt som finns överallt har en enastående förmåga att identifiera svaghet. Svaghet föraktas och den som inte är som alla andra, den som sticker ut eller avviker från majoriteten straffas. Eleverna som uttalat sig om skolan har alla varit del av gemenskapen. Inte sällan har de hänvisat till den svenska avundsjukan, till jantelagen, när skolan anklagats. Men vad är det kamratfostran handlar om, om inte att få alla att acceptera rådande ordning? Som sagt, allt och alla hänger ihop. Även inom kultureliten finns vilja till makt och strävan efter kontroll, ett slags kamratfostran. Åter till Wiman.

Det är väl känt att Lars Norén har föga till övers för Ingmar Bergman. Och vid närmare eftertanke påminner de sinistra invigningsceremonierna i andra akten av ”Trollflöjten” en del om de ritualer som aktualiseras i det svenska kulturlivet varje gång Norén ger ut en ny version av sin dagbok. I samband med första utgåvan 2008 gjorde författaren Leo Kramar en träffande skämtteckning som visade två män, varav den ena förkrossad gömmer huvudet i händerna. ”Vad nu då?” frågar hans kamrat. ”Har morsan dött?” ”Nej, nej”, svarar den andre, ”men den där jävla Norén har inte skrivit en enda rad om mig.” DN:s Johan Croneman skrev i samma anda: ”Det finns bara en sak som är värre än att bli piskad av Lars Norén, och det är att inte bli piskad av Lars Norén.”

Roligt, förstås, men i grunden djupt tragiskt. För den som inte känner till den mediala och kulturella världens koder måste ju denna inverterade syn på mänskligt umgänge te sig fullkomligt förnuftsfrämmande. Och kanske är Lundsbergaffären därför helt logisk – den typ av brutala instinkter som ledde fram till stängningen av internatskolan hålls ju i helgd som dygder inom det svenska kulturlivet, på en förvriden värdeskala där smädelser och avsky blir den högsta hedersbetygelsen.

”Det var ett liv som var väldigt avskilt från resten av samhället, en värld sluten i sig själv”, sade Johan Rabaeus i den där intervjun om sina år på Lundsberg.

Han kunde lika gärna ha talat för de invigda i kulturens och mediernas klaustrofobiska låtsasvärld – där orden får motsatt betydelse, där man fnissar förtjust åt hatet och där kriminella nazister på en teaterscen ses som en utmanande intellektuell sudoku.
En värld där ingenting är, men allting föreställer.

Kultur finns överallt, den är bara lite lättare att upptäcka hos de andra och i små och avskilda grupper. Kamratfostran finns också överallt, men den tar sig sällan så drastiska uttryck som den gör i små grupper där medlemmarna har makt och där stora ekonomiska värden eller kulturellt kapital står på spel. Det finns inga vattentäta skott i kulturen, bara gränser som bevakas kollektivt, från båda håll. Kulturen är resultatet av människans hopplösa strävan efter kontroll och farliga vilja till makt. Kultur får konsekvenser, den påverkar alla in på bara skinnet och den tar sig innanför huden. Kultur vänder människor mot varandra och skapar lika många problem som den löser.

Ovanstående tankar illustrerar bara några få av alla de skäl jag har för att kämpa för humanioras överlevnad. Om vi anser att kamratuppfostran är förkastligt bör vi fundera på om den verkligen går att förbjuda, eller om det är ett problem man bör jobba med på andra sätt. Betänk att framtiden inte går att kontrollera och att viljan till makt är ett tveeggat svärd som lätt kan vändas mot sin brukare.