lördag 14 september 2013

AIL, emergens och tvivel

Kluven är det ord som bäst sammanfattar känslan jag vaknar i. Kluven inför en hel massa saker. Kluven inför gårdagens Skavlan, där Norges nye stadsminister behandlar ett politiskt parti, som företräder tankar om samhället som ligger väldigt långt från min vision (som bygger på öppenhet, trygghet, tillit och en ödmjuk inställning till olikhet), som en seriös samarbetspartner. Kluven inför Zentroopas chef som fick vädra åsikter i samma anda. Ska man skratta eller ska man gråta? Laleh räddare kvällen. Hon och Claes Malmberg stod kanske inte upp för ett annat samhälle, vilket känns som ett oroväckande omen, men de fanns där i alla fall, som en motkraft. Kluven, som sagt.

Kluven även till en massa annat. Till Björklunds skolpolitik och till det som händer inom akademin som en följd av hans beslut och visioner. Kluven för att den nya ordningen ger stöd åt krafter som går på tvärs mot allt det jag lärt mig om produktion av kunskap och vetande. Kluven inför reaktionerna jag får (indikationer om) på den text som publicerades här i torsdags, underlaget till det seminarium som ska hållas på måndag. Mina tankar om arbetsintegrerat lärande kommer från hjärtat och när jag tänker om vad det skulle kunna vara använder jag allt jag lärt mig under alla år. Jag tror på det jag förmedlar och jag räds inte kritik, vill bemöta alla tankar och reaktioner. På texten, på innehållet. Sådana reaktioner och sådan kritik får jag dock inte, bara positiva omdömen. Men jag får kritik för att jag tänker och skriver. Dold kritik, indikationer på kritik. Kritik mot mig som person. Det gör ont.

Arbetsintegrerat lärande har kommit att bli ett ämne eller kunskapsområde som intresserar mig. Jag ser att det finns potential i en sådan syn på kunskap och lärande. Därför är jag tacksam för att jag arbetar på en högskola som har AIL som sin profil och som har Regeringens uppdrag att utveckla former för Arbetsintegrerat lärande. På hemsidan står följande, under rubriken, Om högskolan.
Högskolan Väst i Trollhättan är en modern högskola som erbjuder arbetslivsnära utbildningar i en attraktiv och modern studiemiljö. Hos oss står studenten och lärandet i centrum. Arbetsintegrerat lärande som synsätt och metod präglar verksamheten och är högskolans profil.
Det jag gör och det jag tänker kring AIL gör jag för studenterna, för att utveckla lärandet och för samhällets långsiktiga hållbarhet. AIL är en integrerad del i min yrkesgärning, både som forskare och som lärare. Att det finns ett motstånd mot engagemanget och att det motståndet är dolt skrämmer. Vart är samhället på väg? Varför vågar vi inte bemöta varandra och våra olika tankar och önskningar öppet? Om det inte ens går i akademin, hur ska det då gå i och med samhället. Håller vi på att kontrollera oss till döds? Bygger vi system som vänder oss mot varandra? Vad håller vi på med egentligen? Kluven. Ibland tänker jag att det bästa är att lägga ner, att sluta engagera sig, sluta bry sig helt enkelt. För det kostar på och tar energi och kraft. Som humanist är jag en svag aktör i den akademiska världen. En ensam röst. Men så tänker jag på visionen som vi har, som ledningen för högskolan tagit fram.
Högskolan Västs forskning och utbildning skapar, vidareutvecklar och sprider samhällsrelevant vetenskaplig kunskap, förmåga och förståelse.

Via utbildningen ges studenterna bästa möjliga förutsättningar att utvecklas som goda samhällsmedborgare – kritiska, kunniga, demokratiska, solidariska, toleranta, aktiva och självständiga individer.

Högskolan Väst är en erkänt drivande aktör för humanism, demokrati och mångfald genom kunskapsbyggande, medborgerlig bildning och livslångt lärande.

Högskolan Väst fokuserar genom profilen Arbetsintegrerat lärande, AIL, kunskapsspridning och kunskapsgenerering lokalt och globalt i samverkan med omgivande samhälle. Nationellt är högskolan den ledande noden och internationellt en nyckelaktör inom Arbetsintegrerat lärande.
När jag jämför visionen med vad jag vill och kan ser jag ingen annan väg än att fortsätta. Om visionen betyder något ska det jag gör inte behöva innebära något hot. Tvärt om. Organisationen borde välkomna engagemanget. Vi ska skapa och vidareutveckla. Vi ska hjälpa studenterna att utveckla inte bara kunskaper utan även förmågan att tänka kritiskt, vi ska främja bildning och livslångt lärande. Och vi säger oss vilja vara den ledande noden och en nyckelaktör inom AIL. Hur skulle jag som Docent på högskolan, inte kunna engagera mig och jobba med detta, om jag dessutom brinner för det och anser mig ha något att tillföra? Ska något utvecklas krävs samtal och kritik, tankar måste bemötas och stötas och blötas. Tyvärr ser det inte ut så i dagens akademi. På landets högskolor och universitet finns inte plats för det som är under tillblivelse, det som ännu inte är färdigt. Där kan och får man bara veta säkert.

I en värld där det är viktigare vem som talar än vad som sägs finns inte utrymme för ny-tänkande. För det hotar den rådande maktbalansen, som är viktigare att bevara (för dem som har makt idag) än kunskapen. Kunskap är ett svårt ämne. Vetande är komplext och det är på inget sätt enkelt att avgöra vad som är bra kunskap och vad som är dålig. Därför byggs det system och skapas ordningar, för att reglera vem som får tala, om vad och när. Genom att blogga går man förbi de gängse kanalerna, som ska garantera att bara av systemet sanktionerad kunskap når allmänheten. Det tänkande går på tvärs mot allt jag tror på, mot humanismen, demokratin, mångfalden, kunskapsbyggandet, bildningen, det livslånga lärandet och inte minst det kritiska tänkandet. Jag bloggar för det är mitt sätt att uppfylla min arbetsgivares vision. Samtidigt möter jag motstånd. Aldrig öppet, alltid dolt. Kluven, som sagt.

Måste ändå fortsätta. Välkomnar kritik och ser motstånd som inspirerande. Intellektuella utmaningar ligger helt i linje med visionen och det jag tror på. Öppna samtal där olika åsikter bryts mot varandra är utvecklande och driver verksamheten framåt. Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi mer än var och en för sig, sammantaget. Tillsammans. Det är nyckelordet för mig och mitt arbete med AIL. Grupper av människor (och andra aktörer), även om det är medelmåttor, kan uppnå mer och lösa svårare problem än ett ensamt geni. Om man bara går samman, tillsammans. Om man bara kan förmå sig att ge upp sin autonomi för en stund. Om man bara kan arbeta, tillsammans. Om bara målet överordnas egot. Då är det mesta möjligt, eller i alla fall mycket. Därför tror jag på samtalet som modell för samverkan. AIL handlar för mig om att samtala, för gemensam vinnings skull. Jag försöker samtala med studenterna och med representanterna från arbetslivet som jag möter i forskningen. Jag vill samtala med mina kollegor och med allmänheten här på bloggen.

Arbetsintegrerat lärande är liksom klimatfrågan, samhällets långsiktiga hållbarhet och kultur, komplexa frågor. Det är frågor som aldrig kan lösas en gång för alla. Det är frågor som ständigt måste arbetas med. Frågor som per definition är dynamiskt föränderliga. Komplexa problem kan bara lösas, i och genom samtal. Förutsättningslösa samtal där så många röster som möjligt får höras. Samtal där ingen tillåts ta över. Samtal som följer sin egen logik, utan en på förhand uppgjord agenda. När man samtalar vet man sällan vart man hamnar eller vart man är på väg. Så ser jag även på AIL, som ett nytt sätt att tänka kring kunskapsutveckling och samverkan mellan akademin och det omgivande samhället. Inom ramen för samtal kan olika kompetenser störas och blötas mot varandra, utan inbördes (rang)ordning. Det är den enda vägen som leder i riktning mot svaret på de komplexa problem som mänskligheten står inför, och som måste lösas. För allas bästa. Det är min övertygelse och den kan jag argumentera för. Jag välkomnar dock kritik och invändningar. Öppen kritik och genomtänkta invändningar som jag efter bästa förmåga ska försöka bemöta. Tillsammans når vi längre än var och en på egen hand.

Svårt, tänker många. Och, ja, det är svårt. Men just därför otroligt viktigt att man inte gör som man brukar, utan vågar testa nya sätt att arbeta. För det vet vi, att komplexa och nya problem inte går att lösa med konventionella medel. Komplexa problem kräver nya metoder, ny-tänkande och konsekvent annorlunda angreppssätt. Det finns inga garantier för att lyckas. Och just därför är det viktigt att man vågar kasta sig ut och engagera sig till fullo i processen. Det kan man bara göra om man släpper taget om SINA kunskaper och kompetenser. Det jag kan och det jag vet är inte MITT, det är resultatet av en hel massa olika omständigheter. Av samverkan.

Kunskap och kompetens uppstår alltid inom ramen för sammanhang, och därför är det inte individuella egenskaper. Vi vill tror att det är det, men det är inte så. Jag har allt att vinna på att övertyga andra om att mina kunskaper är just mina, men samhället har allt att förlora på att den synen på kunskap hålls vid liv. En annan syn på subjektet, på kunskap och en ny förståelse för hur makt genomsyrar och påverkar kulturen/samhället. Det är vad som behövs. Annars förblir problemen och utmaningarna olösta.


Samhället är en emergent helhet som skapas i och genom interaktion mellan människor. Samhället blir till genom att vi lever våra liv och gör det vi gör. Där skapas allt det vi sedan tar för givet och har att hantera. Tankar och dolda hot. Främlingsfientlighet som gror i det tysta och anonyma käppar i hjulet för friheten, öppenheten och mångfalden är lika mycket en del av samhället som allt och alla andra. Samhället kan lika lite som kunskap förstås genom att studera delarna, det är fenomen som uppstår och verkar på en annan skalnivå. Så ser jag på AIL, som resultatet av interaktion, som något delat. Därför är det olyckligt om det blir något som kan och ska kontrolleras. Och därför kämpar jag för att öppna upp och befria tankar. Därför bloggar jag. För att jag tror på ett öppet samhälle, på frihet och ansvar, tillit och ömsesidigt lyssnande. Därför samtalar jag.

Inga kommentarer: