Var finns kunskapen? Det är en fråga som det idag tas lite för lätt på. Lite har det blivit som i politiken, vilket i och för sig inte är förvånande, kultur känner inga gränser och påverkar följaktligen tänkandet över hela linjen. Inom politiken, idag, efter murens fall och efter att kommunismen blivit obsolet som politiskt system för organisering av samhället, finns bara en väg. Kapitalism. Ekonomiseringen sprider sig alltså. Tänkandet är kollektivt och när det inte finns några alternativ likriktas alla tankar. Då, under 1970-talet och innan det, fanns alternativ och det tvingade båda sidorna till utbyte vilket slipade argumenten och utvecklade tänkandet om hur man bygger ett SAMHÄLLE. Idag när alla är överens om ekonomiseringens förträfflighet sprider sig en känsla av att mänskligheten nått ett genombrott, att vi är klara med tänkandet och att det nu bara handlar om att förvalta. Politiken blir därefter. Idag är den viktigaste politiska frågan hur man ska vinna nästa val, inte vad man vill göra med samhället. Politikerna är fixerade vid opinionssiffrorna och kan i realtid följa hur olika utspel tas emot och påverkar siffrorna. Samma tänkande finns inom vetenskapen. Det oroar mig.
Var finns kunskapen? Var finns det samtalet och vem håller den frågan levande idag? Inget av de stora ämnena gör det, för de har blivit stora just för att det råder samsyn inom kollegiet om var kunskapen finns. Och den som vill göra sig en karriär inom vetenskapen har därför inget att vinna på att ägna kunskapsfrågan tid och energi. För att uppnå vad som krävs för att få sin doktorsexamen krävs att man anammar och lägger sig platt inför kraven som ställs av tidskrifterna man vill publicera sig i. För att få artiklarna accepterade måste man göra som det är bestämts. Reglerna måste följas. Var kunskapen finns har bestämts på förhand av tidskriftens vetenskapliga råd. Den frågan är avgjord och det beslutet reglerar sedan i detalj vilken kunskap som släpps genom nålsögat och når allmänheten. För att göra karriär tvingas man följa dessa regler. Forskning är inte fri. Kunskapssökande är lika genomreglerat som allt annat i samhället idag. Kunskapsproduktion har blivit synonymt med artiklar i internationella, peer-review granskade tidskrifter, som alla stöpts i en mall hämtad från naturvetenskapen. Där finns kunskapen idag. Bara det vetande som publicerats där och som uppfyller dessa tidskrifters kriterier accepteras som kunskap. Formen regerar över innehållet.
Tidskriftsformatet är begränsande och det gör att innehållet likriktas, över hela linjen. Den enda vägen blir när den trampas av allt fler tydligare och tydligare. Massasans kraft och makt är stor. Det är en av de starkaste makter mänskligheten känner. Idag är det den vägen man måste gå om man vill att kunskaperna man har ska få legitimitet och erkännas som kunskap. För så är det bestämt. Inte av någon, utan av vetenskapssamhället och ansvariga politiker. Kunskapen har kommit i andra rummet och formen har tagit över. Tänk om kunskapen inte finns där vi idag bestämt oss för att den finns? Tänk om det är så att redaktörerna på tidskrifterna, utbildningsministern och professorerna som gjort sig en karriär inom de stora och mäktiga ämnena har fel? Jag säger inte att det är så, men tänk om. Hur gör vi då, om samhället och livet på jorden visar sig behöva ett annat vetande? Vad har vi då för nytta av den armé av regelföljare som dagens system för kunskapsutveckling fostrat och givit makt? Om vi skapat en kunskapens monokultur vars kritiska förmåga ser likadan ut över hela linjen? Om alla experter tänker på samma sätt? I en värld där det bara finns en väg finns ingen frihet och där finns heller ingen hållbarhet. Det gäller överallt, alltid. Historien har lärt oss det. Och historien har inte tagit slut. Livet och världen förändras hela tiden. Och om vetandet och forskarna vänder sig in mot sig själv, mot systemet för att det krävs av dem för att meritera sig. Och om det i sin tur är vad som krävs för att bli lyssnad på, att man uppfyller formkraven och bekräftar det vi redan "vet", då är vi alla illa ute.
Är det där vi är idag, eller finns det utrymme för fritt tänkande där innehållet och det som sägs är viktigare än formen och den som talar? Jag har svårt att se att det finns någon sådan plats, inom akademin. Ute på nätet och här på bloggen finns den platsen, det utrymmet och sådana samtal, om kunskap. Men om man uppehåller sig för mycket här och om man publicerar sina tankar i sådana forum riskerar man att tappa i legitimitet. Så är det kanske inte bestämt, men rådande system får den effekten. För det ger makt åt den som följer den enda vägen och som uppfyller kraven. Det gynnar alla dem som tänker mer på sin egen karriär än på kunskapen. Och sådana människor bevakar andra och drar sig inte för att begränsa och ifrågasätta, alla som inte kan uppvisa tecken på legitimitet. Förmågan att tänka kritiskt och att lyssna på vad som sägs ger ingen legitimitet som kan mäta sig med legitimiteten i en publicering i en internationell, referee-granskad, tidskrift. Det kritiska tänkandet och det fria sökandet efter kunskap är idag satt på undantag.
Den enda vägen leder inte till kunskap, av det enkla skälet att kunskapen aldrig finns där någon bestämt att den ska finnas. Kunskap finns där den finns, helt enkelt. Och den gäckar oss människor ständigt. Kunskapen följer inga regler. Är det kunskap vi vill ha måste vi följa kunskapen, inte de regler vi själva satt upp. Vi kan inte på förhand bestämma oss för vilka metoder som får användas eller vilket form resultaten ska presenteras i. Det likriktar och leder akademin bort från kunskapen. Tänker på FACIT, eller på Nokia. Undrar om vi håller vi på att bygga en akademi som likt dessa enormt framgångsrika företag kan uppvisa en klanderfri och perfekt organisationsstruktur, som är målsäkrat och kvalitetssäkrat och som lockar till sig framstående tänkare, men som glömt att den enda vägen leder mot undergång. Världen förändras och om vetandet inte följer med i rörelsen spelar det ingen roll hur fin och framgångsrik akademin är. Majoriteten kan ha fel, det är inte antalet anhängare det kommer an på ifråga om politik, företagande eller vetenskap. Allt och alla hänger ihop. Håller akademin på att bli ett skrytbygge med en vacker fasad, som lovar runt men som när det gäller och kunskapen verkligen behövs visar sig hålla tunt. Vem ska då ställas till svars? Och spelar det där och då överhuvudtaget någon roll vem som bär ansvaret? När skadan är skedd får vi alla betala.
Kritiskt tänkande som måste hålla sig till en form eller vars innehåll och riktning bestämts på förhand är inget kritiskt tänkande, det är regelföljande. Tänk om! Gör om och gör rätt! Släpp vetandet fritt. Vi måste börja lyssna mer på vad som sägs, än på vem som säger det. Och vi måste bygga en skola som främjar kritiskt tänkande och fritt kunskapssökande, för livet och inte för karriären.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar