Kvalitet är en föränderlig och relationell egenskap

Hittade ett uppslag till något att skriva om i en krönika i dagens SvD, skriven av Daniel Sandström. Den handlar om synen på gamla mästare och hur den ibland kan tränga sig mellan dem och deras verk. Den visar hur betydelsefull bilden av skaparen är för uppfattningen om och värdet av det som skapats. Hur kvalitet inte är en absolut, individuell, egenskap, utan en relationell helhet, ett assemblage, för att tala med Deleuze.

Philip Roths ”The humbling”, utgiven för snart fem år sedan, är en så pinsam kärleksroman att man börjar fundera på om också de stora böckerna, som ”Amerikansk pastoral”, innehåller liknande defekter.

Mästaren blir mästare för att en eller flera av deras böcker uppskattas av kritiker och allmänhet. Sedan fortsätter produktionen och eftersom uppskattning är ett slags trög massa eller dynamisk kraft kommer dess verkan att även fortsättningsvis vara stark och den kommer att häfta vid även böcker som inte håller samma klass som de böcker som gav upphov till uppskattningen som renderade mästaren sin titel. Vad är det som uppskattas egentligen, kan man undra? Är det mästaren, eller verken? Går det att veta, givet det Sandström skriver om? Hur självständiga är vi människor egentligen?

Ändå kommer de ut, de dåliga böckerna. John le Carré berättade i en intervju att han beordrat sin familj att hjälpa honom att sluta skriva när han inte längre skriver väl – ”jag skulle kunna ge ut telefonkatalogen och ändå få betalt för det.”

Problemet är att inte ens mästarna själva kan avgöra vad som är kvalitet, eller när det är dags att sluta skriva. När en gammal mästare börjar tappa förmågan, samtidigt som publikens uppskattning fortfarande är stor är det så klart svårt att veta när man ska sluta. Ska man ens sluta, om publiken uppskattar det man producerar? Det är en stor och komplex fråga, utan givet svar. Frågar man en som tror på marknaden och att pengar är måttet på kvalitet är svaret givet: Skriv, så länge pengarna rullar in. Och frågar man kultureliten är svaret lika givet: Sluta ge ut böcker. Vem ska avgöra, författaren, dennes ekonomiska rådgivare, kultureliten eller publiken? Ett svar skulle kunna vara ingen, för detta är ett av kulturens nyckelproblem. En fråga som inte har något svar, bara olika konsekvenser beroende på hur man gör.

Till slut är det alltså inte åldern som är problemet, snarare är det konstnärens ohotade position som hotar verket. En ohelig allians uppstår mellan konstnär, marknad och publik – där ekonomiska motiv och kärleken från publiken tillåter konstnären att bli en parodi på sig själv. Konsten kramas till döds.

Antingen kramas konsten till döds, eller konstnären. Båda utfallen är lika tragiska för det leder till ett fattigare samhälle. Den som inte bryr sig om den här typen av problem är cynisk. Kultur är det som ger samhället liv. Kultur, och även humaniora, som är den vetenskapsgren som intresserar sig för och som har verktyg för att undersöka denna typ av problem, behövs för att samhället inte ska utarmas. Om detta handlade en uppmärksammad debattartikel i DN igår. Den är intressant nog skriven av finansmannen Robert Weil, och jag vill lyfta fram några ord från den innan jag återkommer till frågan om kvalitet.

Bildningsprocessen är dock för viktig för att enbart vila på enskilda föräldrars intresse, insikt och ekonomiska förutsättningar. Därför måste ansvaret för bildning och kreativ träning också läggas på skolan, redan i de första klasserna där förutsättningarna att utveckla barnens kreativa förmåga är som störst.

Mitt slag för humaniora handlar inte om dess förmåga att få näringslivet att föra sig i de fina salongerna. Det handlar i stället om att den är helt avgörande för näringslivets utveckling och en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle. Det handlar om att vidga perspektiven, att utnyttja, träna och utveckla vår kreativa förmåga och att lära oss respektera och uppskatta kulturella skillnader. Det är bara på det sättet vi kan förbättra vår förmåga att fatta ansvarsfulla och välgrundade beslut.

Humaniora är inte tillräckligt prioriterad inom den svenska skolan. Det gäller inte minst de estetiska ämnena som inte längre är obligatoriska i gymnasieutbildningen. Detta är en allvarlig signal som får effekter genom hela samhällssystemet. Svårigheten att mäta estetiska förmågor och kvaliteter får inte vara en ursäkt för att avskaffa dessa ämnen i gymnasieutbildningen.

Ett uttalat mål från utbildningsminister Jan Björklund är att gymnasieskolan ska inriktas mot framtida anställningsbarhet, men jag menar att det sker på bekostnad av allmänbildningen. Humaniora i vid mening utgör inte heller självklara moment i de yrkesinriktade utbildningarna på högskolenivå.

Min uppfattning är att innovation och tillväxt är förutsättningar för stabila samhällen. Men hur ska det gå till, om grundutbildning och forskning alltmer ensidigt inriktas mot naturvetenskap utan koppling till humaniora och kreativa ämnen? Hur ska vi få en förståelse för hur kreativitet formas? Kreativitet som i sin tur leder till innovation och tillväxt.

Hur ska vi veta vilken innovation vi behöver om vi inte har förmågan att sätta oss in i människors förutsättningar och samhällets förändringsprocesser? Hur ska vi få insikt om vilka utmaningar vi kommer att möta i framtiden, en framtid som kommer att innebära enorma omvälvningar, hög komplexitet, konstant mångtydighet och svåra dilemman som just därför behöver perspektiven, diskussionerna och reflektionerna?

Humaniora och kultur är lika viktigt som ekonomi, glad och tacksam för att även inflytelserika företrädare för näringslivet och finansvärlden inser det. Och med detta sagt är det dags att runda av genom att återvända till frågan om kvalitet. Det är ett komplext problem. Kvalitet är en fråga som kräver speciella kompetenser, och dessa kompetenser främjar inte bara kreativitet utan även kritisk analytisk förmåga. Kvalitet är inget i sig själv, det är en relationell egenskap som finns mellan aktörerna som finns i och bygger helheten där verket bedöms.

Kvalitet är en föränderlig och relationell egenskap. Uppfattningen om vad som är god kvalitet ändrar sig över tid och påverkas av dels synen på den som skapat det, dels vad som händer i världen och det omgivande samhället. Kvalitet kan inte räknas fram och inte avgöras en gång för för alla. Kvalitet är en fråga man ständigt måste återkomma till och hålla aktuell. Och för att öka förståelsen för begreppet kvalitet krävs att man utvecklar kompetenser som finns inom humaniora. Dessa kvaliteter kan och får dock inte samlas hos ett fåtal, "experter", för det vore förödande, enligt den inledande logiken. Experter är också ett slags mästare. Expert blir man genom kollektivt erkännande, det är lika lite som kvalitet en egenskap som är entydig.

Överallt och ständigt söker människan efter en fast och evig referenspunkt som kan fungera som stöd för alla uppfattningar. Sanningen är ett exempel på denna strävan, liksom övertygelsen om att det är en evig, universell och otvetydig egenskap. Så är det inte. Och därför behöver förmågan att tänka kritiskt och analytiskt inte bara hållas levande och utvecklas, utan även spridas så vitt och brett som möjligt i populationen. Bara så kan samhället vaccineras mot makten som ligger i vördnaden inför mästare, vilket som synes påverkar våra uppfattningar om vad som är kvalitet. Makt korrumperar och gör det svårt att se och bedöma vad som är vad, oavsett om det handlar om kvalitet eller sanning.

Humaniora är viktigt för det ger oss verktygen som behövs för att bli bättre på att lära sig lyssna mer på vad som sägs, än vem som talar. Inte bara mästarna och experterna behöver befrias från sig själva, även medborgarna i samhället behöver det. Allt och alla hänger ihop, därför kommer all kunskap och alla uppfattningar inifrån helheten, aldrig utifrån. Kvalitet är liksom kunskap och även samhället resultatet av samverkan. Fler behöver förstå det och även lära sig hantera den insikten, för allas skull.