Lös inte problemen, upplös grunden för dem!

Problem som uppstår i vardagen, samhället och livet måste lösas. Det är på många sätt vad tillvaron handlar om, att lösa problem. Och eftersom drömmen för alla är ett problemfritt liv och samhälle kommer den som kan lösa problem för andra att röna uppskattning. Eftersom tillgången på problemlösare sällan möts av efterfrågan blir problemlösaregenskaperna värdefulla, vilket ger problemlösare makt och inflytande. Många äro kallade att hjälpa, men få är utvalda. Problem finns överallt och nya uppstår hela tiden. Följaktligen förfogar duktiga problemlösare över en ansenlig makt och den kan användas för att hålla efterfrågan uppe. Här finns ett allvarligt och grundläggande problem. Tänkte det kunde fungera som utgångspunkt för dagens bloggande.

Det växer fram en hel industri av problemlösare, med titlar som livscoach, personal (shopper/ trainer/ assistant och så vidare) eller konsulter av olika slag: mäklare, jobbcoacher, agenter och så vidare. Det går att få hjälp med snart sagt allt och i takt med att komplexiteten i samhället växer ökar behovet av hjälp och problemlösning. Lägg därtill en ökad förändringshastighet som i sig ger upphov till nya problem (till exempel brist på tid som föder behov av hjälp med sådant som man egentligen kan själv som städning, läxhjälp, renovering, ekonomi, med mera). Stannar man upp och reflekterar lite skådar man in i och ut över en ny skön värld som lovar runt men håller tunt. Problemlösarna ger sken av att evig lycka är ett möjligt tillstånd och att avsaknaden av problem i vardagen och samhället är en fråga om resurser och prioriteringar.

Detta påverkar samhället. Ingen enskild kan skaffa sig kompetens att lösa alla problem, därför ger problemen i sig upphov till nya problem. Visst kan man säga att detta skapar arbetstillfällen, men man kan också oroa sig över ett växande problem. Lyckan finns hela tiden just bortom horisonten, om man bara ... En expert, coach, hjälpare, problemlösare till så löser sig allt. Inget talar för att det är så. Datorerna erbjuder enorma möjligheter, men systemen är komplexa och därför behövs datorsupport. Problemen som datorn skulle hjälpa mig att lösa ger upphov till nya problem som jag behöver hjälp för att lösa. Konsekvensen blir att det växer fram ett samhälle som lovar problemfrihet för alla, men som istället skapar (allt fler) problem, för allt fler. Detta är svårt att se, för det kräver tid för reflektion och en väl utvecklad förmåga till analytiskt tänkande och ett kritiskt sinnelag. Den som bejakar det nya och bara ser möjligheter, den som litar till människans enorma uppfinningsrikedom och förmåga att lösa problem späder snarare på problemen än löser dem.

Även den högre utbildningen påverkas. Lärare ses idag allt mer som hjälpare eller problemlösare, istället för någon som studerat längre och som kan med, en som delar med av av sina kunskaper och som ger stöd och inspiration för studentens eget arbete med att söka och ta till sig ny och fördjupad kunskap. Studenterna som läser på Universitet idag kräver idag inte bara hjälp av förstå problem som rör kunskap. Studierna i sig ger enligt logiken ovan upphov till massor av nya problem. Och dessa problem; hur läser och förstår man kursplaner, vad vill läraren med/på tentan? Ekonomin är ett påtagligt problem som alla studenter brottas med. Att studera har kommit att bli ett komplext företag (vilket behovet av läxhjälp indikerar), och alla icke kunskapsrelaterade problem som studierna ger upphov till tar fokus från studierna och går ut över kvaliteten och kunskapen. Och när kvaliteten och kunskaperna haltar införs kontrollsystem för att lösa sådana problem. Kontrollsystem som tar tid och fokus från lärarnas kärnverksamhet och som därför riskerar att förvärra grundproblemet. Att vara lärare idag är frustrerande, för allt mer av den dyrbara tiden kan och får läggas på utvecklandet av kunskap och på undervisning.

Låt oss stanna upp lite för att reflektera över konsekvenserna av utvecklingen. Ansvaret för tillvaron delegeras allt mer när allt fler problem kräver experter och extern hjälp. Hjälplösheten i befolkningen växer i takt med att komplexiteten ökar och på kvadraten av antalet problemlösare. Detta är som synes en ond spiral som hotar att bli en självgenererande process som rör sig oroväckande snabbt i en riktning som ingen önskar. Problemlösande riskerar att bli ett självändamål. Den som jobbar med problemlösning ser så klart inte detta som ett problem, problemen är ju den källa deras rikedom genereras ur. Och ju fler experter som finns desto svårare blir det att få gehör för problemformuleringar som rör problemlösarna och problemlösandet i sig. Tillvaron riskerar därför att utvecklas till ett tillstånd av kronisk, kollektiv hjälplöshet. Livet blir ett problem, som kräver problemlösningar som kräver problemlösare som ger upphov till problem som ... Det finns inget slut. Vi riskerar att hamna i en låsning som det inte finns någon väg ut ur. Fångade i ett svart hål.

Ska problem verkligen lösas? Är det rätt väg att gå, för individer och samhällen, att delegera ansvar och göra sig beroende av hjälp utifrån? Med inspiration från filosofer som Ludwig Wittgenstein stärks jag allt mer i övertygelsen om att problem inte ska lösas. Problem ska upplösas. Vill man på allvar minska problemen i världen och livet är det en dålig strategi att söka hjälp externt. Bättre är att lära sig lösa problemen på egen hand. Bäst är dock att bygga ett liv och ett samhälle, att arrangera tillvaron på ett sådant sätt, att problem inte uppstår i första läget. Om grogrunden för nya problem elimineras har problemen upplösts och behovet av hjälp har försvunnit. På det sättet minskas inte bara problemen, även hjälplösheten minskar. Löser man problem finns de kvar och pockar på uppmärksamhet samt leder till fortsatt eller ökad efterfrågan på ny och utvecklad hjälp. Det ligger i expertens intresse att problemet finns kvar, för då kan det lösas igen, och igen.

Fler poliser, eller amerikanska bomber över Syrien löser inga problem, mer än något annat skapar sådana lösningar nya och mer komplicerade problem. Upplösande av problem är en grannlaga uppgift. Det krävs radikalt nytänkande för att lyckas. Det arbetet kan till exempel inte skötas av experter, vilket är det vanliga sättet att göra och tänka idag. Ansvaret för insatserna kan överhuvudtaget inte delegeras. Upplösandet måste ske underifrån, med början i människors vardag. Det krävs inte fler och mer avancerade system, utan färre och mer basala. Det krävs vidare mer fokus på det som är här och nu, inte på det som kommer sedan, på framtiden. Innehållet, kunskapen och handlaget behöver fokuseras. Och kompetensen att tänka kritiskt samt den analytiska förmågan måste utvecklas i samhället.

En ny skola eller en skola med nya perspektiv behöver utvecklas. En skola som varken kräver problemlösare eller ger upphov till problem. En skola där kunskapen och det egna ansvaret står i centrum. Ur en sådan skola växer ett annat samhälle fram, ett mindre komplext samhälle där uppmärksamheten riktas mot det som finns här och nu och där man går till botten med problemens ursprung istället för dess lösning. Studenter som fostrats i en sådan skola och växer upp i ett sådant samhälle står väl rustade för en högre utbildning som ger kompetens att ytterligare stärka den positiva rörelsen. Och med fler medborgare som är högre utbildade ökar chansen att fler problem kan upplösas. Då har vi skapat en positiv spiral.

Paradoxalt nog är detta en mycket enkel lösning, alla kan se och förstå den. Och just det är kanske problemet, för det är en lösning som kräver hårt arbete och som tar tid.