Språkfilosofiska reflektioner 15

Stoikerna handlade det om i slutet av förra texten, som enligt Deleuze och Guattari utvecklade en första teori om språket. Teorier är viktiga. De kan sägas vara den ena delen i kunskapens abstrakta maskin, där den andra delen är empiri. Utan teori förlorar empirin mening och utan empiri finns inget att teoretisera kring. Teorin är hammaren som formar det empiriska järnet, verktyget som behövs för att upptäcka dolda skatter. Kunskap är en skatt som ständigt finns mitt framför ögonen på oss alla, men som vi inte ser om vi saknar verktyg som hjälper oss att se. Inget är något i kraft av sig själv, allt får sin mening i och genom relationer och sammanhang. Därför behövs verktyg och olika verktyg hjälper oss att se olika saker.

En skog, till exempel. Leker vi med tanken på att det är kunskap om skogen vi söker, då finns det teorier som säger att svaret finns i de enskilda träden. Teorier som hävdar att noggranna detaljstudier av ett träd ger oss svaret på frågorna vi har om skogen. Använder vi sådana verktyg får vi en typ av kunskap, samtidigt som vi förlorar annan. Så fungerar sökandet efter vetande. Andra teorier lägger större vikt vid helheten och menar att kunskap om SKOGEN bara kan uppnås genom studier av hur träden interagerar med varandra. Tänker man på vetenskapare som verktygsmakare slipper man debatter om sanningen som ändå aldrig leder någon vart. Olika verktyg är helt enkelt bra till olika saker och ju fler verktyg man behärskar desto bättre vetande blir möjligt att få. Ett kontrollerat och disciplinerat sökande efter ett enda, det bästa verktyget för kunskapssökande, är förödande för samhället för det gör oss enögda och sårbara.

Med hjälp av teorier om språk kan vi bättre förstå vad det innebär att vara människa. Det är i alla fall så som jag ser på mina språkfilosofiska reflektioner, som samtal om hur man kan förstå och hantera levande liv. Sanningen finns kanske, eller också inte. Vem vet? Vi kan bara veta något om anspråken som människor håller sig med. Den som säger sig sitta inne med sanningen gör bara det, säger sig sitta inne med sanningen. Och om ett sådant uttalande bemöts med invändningar av någon som hävdar att det är hen som har sanningen i sin hand, där är även det ett uttalande om något som aldrig fullt ut och en gång för alla går att bedöma. Glöm därför sanningen, den är oviktig. Det är inte därför vi forskar. Akademins uppgift är att skapa verktyg för att hantera livet här på jorden, inte att sprida om vem som har det bästa verktyget. Deleuze och Guattari ger oss verktyg att förstå och ägnar den tid och det utrymme de har för att förklara hur de tänker, så att vi kan använda tankarna för att förstå våra liv och det samhälle vi lever i. Låt oss därför lyssna.

The paradox gets us nowhere unless, like the Stoics, we add that incorporeal transformations, incorporeal attributes, apply to bodies, and only to bodies. They are the expressed of statements but are attributed to bodies. The purpose is not to describe or represent bodies; bodies already have proper qualities, actions and passions, souls, in short forms, which are themselves bodies. Representations are bodies too!

Kroppar handlar det om att lära sig se. Sammansättningar som agerar som en enhet. En representation är ingen kopia av något annat, det är en kropp med en egen verkan i världen. Kroppar är liksom skogen emergenta helheter och måste förstås utifrån det. Kunskap om detaljerna som helheten byggs av ger oss bara kunskap om detaljerna, inte om helheten. Därför finner man ingen betydelsefull kunskap genom att beskriva kropparna, vad man bör göra är istället att rikta uppmärksamheten mot effekterna och konsekvenserna. Skillnaden som kroppen gör i det sammanhang den verkar. Kroppar måste dock inte bestå av materia, det finns även icke-materiella kroppar. Språket, till exempel, taget som helhet kan förstås som en kropp.

If noncorporeal attributes apply to bodies, if there are good grounds for making a distinction between the incorporeal expressed "to become red" and the corporeal quality "red," etc., it has nothing to with representation. We cannot even say that the body or state of things is the "referent" of the sign. In expressing the noncorporeal attribute, and by that token attributing it to the body, one is not representing or referring but intervening in a way; it is a speech act.

Deleuze och Guattari lägger mycken möda på att göra oss uppmärksamma på att det inte finns några original, det finns bara kopior och dessa är något i kraft av sig själva. Kroppar, återigen. Och sammansättningar av kroppar. Att vi tänker på och ser representationer och söker efter original, sanningar och det bästa, det är en konsekvens av språket. Det är vårt tänkande, som förmedlas genom språket, som leder oss i den riktningen. Tänkande är också en kropp, med förtjänster och problem. Detta måste man ha med sig in i reflektionen, annars förstår man inte vad som sägs. Deleuze och Guattari skapar som sagt verktyg och för att kunna använda dem måste man lära sig handlaget först. Därför uppehåller jag mig vid dessa tankar, som inte direkt har med språk att göra. Paradoxen är att språket i sig är ett verktyg som påverkar studierna av språket. Det är svårt att greppa en tanke om en tanka om en tanke. Men det går, om man bestämmer sig för att acceptera premisserna och sedan sätter igång och jobbar. Fake it till you make it, känns den tanken igen? Eller: Learning by doing? Man får helt enkelt bara kasta sig ut.

The independence of the two kinds of forms, forms of expression and forms of content, is not contradicted but confirmed by the fact that the expressions or expresseds are inserted into or intervene in contents, not to represent them but to anticipate them or move them back, slow them down or speed them up, separate or combine them, delimit them in a different way.

Här befinner vi oss mitt i språkets abstrakta maskin, i hjärtat av teknologin som gör det möjligt för oss att tänka och kommunicera med varandra. Språket är immateriellt, men det är en teknologi, en artefakt. Något av människor skapat. Även det som är immateriellt har som bekant (skrev om det i förra bloggposten) innehåll och uttryck, form och substans. Helheten är resultatet av samverkan och den ger upphov till konsekvenser. Talakter är det ord som brukar användas för språkets verkan i och på världen.

The warp of the instantaneous transformations is always inserted into the woof of the continuous modifications. (Hence the significance of dates for the Stoics. From what moment can it be said that someone is bald? In what sense does a statement of the type "There will be a naval battle tomorrow" constitute a date or order-word?) The night of August 4, July 4,1917, November 20, 1923: What incorporeal transformation is expressed by these dates, incorporeal yet attributed to bodies, inserted into them?

Förändring, ständigt upprepad förändring, är vad som driver världen och utvecklingen. Livet är en icke-linjär process av tillblivelse. Saker händer och det är först i efterhand som vi förstår, när vi ser helheten och känner av konsekvenserna. Då framträder datumet eller den exakta tidpunkten. I efterhand går det att identifiera punkter i historiens väv, då världen förändrades för att aldrig mer bli sig lik. Boken A Thousand Plateaus är uppbyggd av kapitel som alla har ett datum i titeln. Det kapitel som här bildar utgångspunkt för reflektion har datumen 20 november, 1923 i rubriken. Det vad den dagen som Tyskland beslutade att byta valuta för att stoppa hyperinflationen. Ett ord, eller en formulering och allt var förändrat. Utvecklingen bytte spår. Samhällsmaskineriet ändrade riktning, vilket visar på ordens betydelse.

The independence of the form of expression and the form of content is not the basis for a parallelism between them or a representation of one by the other, but on the contrary a parceling of the two, a manner in which expressions are inserted into contents, in which we ceaselessly jump from one register to another, in which signs are at work in things themselves just as things extend into or are deployed through signs.

Kropparna är autonoma och agerar på egen hand. Det är interaktionen mellan dem som ger upphov till effekterna vi kan se och studera. Tänker man på helheten som en abstrakt maskin kan man enkelt se och förstå att även en liten och till synes obetydlig del av helheten kan ge upphov till stora konsekvenser. Tänker på pojken i H C Andersens saga, som uttalar de förlösande orden: Kungen är naken. Efter det ser alla på kungen med nya ögon. Den sagan kan användas som en illustration av hur makt fungerar. Makten finns där och den gör kungen till kung, så länge alla accepterar det. Kungen är emellertid lika naken och maktlös som alla andra. Alla vet detta, egentligen. Men ibland kan det behövas ett barns ögon för att förstå och se förhållandet. Så fungerar tankeverktyg, de hjälper oss att se världen med barns ögon. Och när vi sett maskineriet och förstår hur det fungerar man vi försöka byta ut delar av maskinen som vi tror ger upphov till negativa konsekvenser. Det går dock inte att veta på förhand hur utfallet ska bli, det vet man alltid bara i efterhand. Den som säger sig kontrollera framtiden eller som gör anspråk på sanningen agerar som kungens falska skräddare.

An assemblage of enunciation does not speak "of" things; it speaks on the same level as states of things and states of content. So that the same x, the same particle, may function either as a body that acts and undergoes actions or as a sign constituting an act or order-word, depending on which form it is taken up by (for example, the theoretico-experimental aggregate of physics).

Helheter är maskiner som arbetar. Assemblage är ett hopplock av delar som tillsammans fungerar som en helhet. Kroppar i samverkan. Men det är inte delarna eller de enskilda kropparna som är det viktiga, det är just helheten. Och i helheten har alla en roll att spela. Först i efterhand vet vi vem som gör skillnad, vem som är viktig. Aldrig på förhand. Därför är det viktigare att lyssna än att tala. Därför är det viktigare att reflektera över möjligheter än att räkna på utfallet. Därför är det mer konstruktivt och bättre att samtala om kultur och språk, än att debattera. Livet ska levas, inte kontrolleras. Det gäller för samhället också liksom för språk.

In short, the functional independence of the two forms is only the form of their reciprocal presupposition, and of the continual passage from one to the other. We are never presented with an interlinkage of order-words and a causality of contents each in its own right; nor do we see one represent the other, with the second serving as referent. On the contrary, the independence of the two lines is distributive, such that a segment of one always forms a relay with a segment of the other, slips into, introduces itself into the other. We constantly pass from order-words to the "silent order" of things, as Foucault puts it, and vice versa.

Maskinen som styr världen är abstrakt, samtidigt som den är konkret. Den består av såväl materia som icke-materiella aspekter. Teori och empiri. Samverkan. Det är vad samhället skapas av och genom. Kroppar som interagerar med andra kroppar. Vi vet inte vart vi är på väg, men vi stakar ändå ut riktningen, tillsammans. Det är i vardagen, här och nu, genom ständigt upprepad skillnad, som framtiden blir. Och blir och blir. Allt och alla påverkas, ömsesidigt i och genom rörelsen.