Ska högre utbildning målstyras och kontrolleras, eller innehållsgranskas och främjas?

Fortsätter på tanken om brist. För det finns så mycket att säga och frågan påverkar oss alla, dagligen. Vi ser den dock inte, inte dess kärna. Bristontologin genomsyrar vårt tänkande i mycket hög grad. Bristontologin är en lätt väg att gå, för individen och för samhället. Tänker man så, utgår man från att det är brist som driver världen framåt förläggs ansvaret konsekvent utanför. Utanför mig, utanför samhället, utanför världen. Det är olyckligt. Det finns inget utanför, bara liv och samverkan här och nu. Det är vi som skapar förutsättningarna för våra liv och vår värld. Det betyder inte att det är upp till oss, för det finns alltid en kontext att ta i beaktande. Det finns överallt begränsningar. Bara för att det är vi som gör betyder inte att det är vi som får, eller att det blir som vi tänkt.

Bristontologins problem är att den sätter gränser för oss och vårt tänkande. Om svaret kommer utifrån måste det identifieras. Och eftersom det aldrig är uppenbart var som är svaret, för det ligger som sagt utanför vår värld, krävs forskning som ger oss svar. Men forskningen når aldrig bortom horisonten, skådar aldrig sanningen i vitögat. För gjorde den det skulle vi veta vad som komma skall, och det gör vi inte. Tidvis tror vi kanske det, att vi vet, men framtiden är och förblir en öppen fråga. Frågan om framtiden är en fel ställd fråga. Det är en fråga som utgår från att det finns ett svar och hela den ontologi som följer på den frågan går att härleda till frågan. Bristontologin är med andra ord ett cirkelresonemang. Det är en förklaring av livet och världen som fastnat i sina egna premisser. Du måste finnas, sjunger Kristina i musikalen med samma namn. Gud måste finnas, för att livet ska ha mening. Men varför då? För att Gud säger det.

Så länge premissen för hela tänkandet är att svaret dels ligger bortom vår värld, dels att det går att veta något om det som finns och verkar bortom, kommer vi att sitta fast i bristontologin. Förr var det prästerna och kyrkan som gav oss svaren på vad som bortom och vad som skulle hända. Idag har vetenskapen övertagit den rollen. Frågorna är de samma: Varför ser världen ut som den gör? Vad kommer att hända i framtiden? Vi talar om framsteg, om att vi människor är fantastiska. Men hur fantastiska är vi egentligen, som ställer samma fråga år ut och år in och dessutom nöjer oss med samma svar?

För att förlösa potentialen som finns i människans förmåga att tänka och handla krävs att vi bryter oss loss från solipsismen vi fastnat i, där det är frågan som ger svaret, krävs en annan ontologi. En ontologi som betonar det som är här och nu, samt att framtiden är en öppen fråga. En ontologi som förlägger ansvaret för handlingarna hos den som handlar och i den kontext handlingarna utförs, istället för utanför vår värld och i framtiden. Det handlar om ett perspektivskifte, om att vända blicken inåt stället för utåt. Här ser jag en helt ny värld öppna upp sig, en värld där vi bygger ett samhälle och skapar en kultur, tillsammans. En värld där vi insett att vi bara har varandra och att ingen räddning finns bortom våra handlingar och utanför vår kollektiva förmåga. Livet skapas här och nu, av oss, i den kontext vi lever i.

Ontologin jag har i åtanke är en ontologi som inte sätter gränser för sin egen tillblivelse, som inte lägger band på sig. En ontologi inom vilken det går att förlösa den potential som finns, utan att någon med anspråk på auktoritet hävdar att det går inte, eller vi ska göra så här istället. För det säger forskningen, eller för si eller så kommer det att bli. En ontologi som gör det omöjligt att hävda något om framtiden eller sådant som inte går att se och uppleva. En ontologi som utgår från nu och här, med sikte på en öppen framtid. En ontologi som ser mer till vad vi kan och vilka begränsningar som finns, än hur det ska bli och vilka önskningar vi har. En lite annorlunda ontologi bara, inte något helt nytt.

Om vi ska bygga något, varför måste vi tvunget jämföra med ... vad vi nu jämför med? Varför inte bara bygga, utifrån kunskaperna vi har och förutsättningarna som finns? Vad hindrar oss? Inget! Det är vi som sätter upp begränsningarna som binder ris för vår egen rygg och som fastnat i frågan. Vi borde bryta oss loss, tvinga oss ut ur den låsning vi befinner oss i. Livet är ett äventyr. Det ska upplevas och upptäckas, inte bestämmas och regleras.

Framförallt borde vi inse att framtiden skapas här och nu och att den är en öppen fråga. Och när vi accepterat den tanken finns en enorm potential att förlösa. Tänker närmast på alla forskare som åker land och rike runt och som gör sig både pengar och en karriär på att tala om för oss andra hur det är och vad som ska bli. Och eftersom de anses vara sådana auktoriteter påverkar de och deras ord våra handlingar på ett sådant sätt att vi agerar i enlighet med deras ord och därigenom förverkligar deras vision om framtiden. Det får nu inte uppfattas som kritik mot forskare. Det är en konsekvens av den ontologi vi anammat och sitter fast i. Forskarna blir auktoriteter för att vi lyssnar på dem och låter dem påverka våra handlingar, inte för att de vet något om framtiden.

Dagens högre utbildning utgår från en bristontologi där man tänker sig att framtiden går att kontrollera. Enkelt ser den bärande tanken ut så här: Först bestämmer vi vilka behov som kommer att finnas och vilka krav som kommer att ställas, i framtiden. Sedan sätter vi upp detaljerade krav för att möta dessa krav och därefter bygger vi utbildningar och lockar studenter. I ett sådant universitet blir granskaren och granskningen viktigare än kunskapen och lärandet. Får studenterna det som utlovats och kan studenterna det som systemet bestämt? Det blir viktigare än frågor som vad är kunskap, hur kan vi veta vad vi vet, vad är möjligt och vilken framtid kan och bör vi sträva efter att förverkliga? Det är en högre utbildning som sätter ett tak på och begränsar kunskap. Det är inte en plats där kunskap får växa fritt och där det finns ett stadigt golv att stå på och ta sin utgångspunkt från. Det är en högre utbildning som vet vad den vill, men inte vart den är på väg. Ett universitet som utgår från dagens förhållande och sätter sin egen ekonomi i centrum.

Följaktligen är det rektorerna på landets högskolor som är problemet, inte systemet. Och alltså är det Universitetskanslerämbetet UKÄ som har makten över vetandet idag, som bestämmer över forskarna och kunskapen. Lars Haikola, Universitetskansler, svarar idag på Brännpunkt, och det är ingen tvekan om vilken ontologi han erkänner sig till. Han skriver.

Den mest omfattande utvärderingen av svensk högskoleutbildning pågår för närvarande. Universitetskanslersämbetet ska fram till 2015 utvärdera all utbildning som leder till examen. Metoden innebär att ta reda på i vilken mån studenterna når examensmålen som är uttryckta i högskoleförordningen. Kort sagt, håller utbildningen vad den lovar? Det innebär utvärdering utifrån en annan ideologi än vad som är vanligt i de flesta europeiska länder. Efter att ha kommit något mer än halvvägs så kan jag konstatera att metoden fungerar och är rättvisande. Det driver också på kvaliteten i högre utbildning.

Härmed är frågan avgjord. Forskarna ska rätta sig i ledet och ge makten vad makten vill ha, nämligen kontroll. Att kunskap och framtiden är saker som inte går att kontrollera har makten aldrig någonsin brytt sig om. Insikt om det gör det nämligen svårare att upprätthålla makten. Och när kanslern resonerat med sig själv en stund kommer han stärkt ur matchen han just gått mot rektorerna som tidigare kritiserat systemet för granskning av högre utbildning och den hämsko som systemet lägger på verksamheten.

Den europeiska organisationen ENQA har en utvärderingsideologi som utgår från varje lärosätes eget kvalitetsarbete och egna mål. Sveriges system är tuffare med utvärdering mot resultat och nationella mål. Sverige gör något nytt inom utvärdering av högre utbildning – som i dag är den största statliga sektorn – men även stora utbildningskulturer som Nederländerna och Australien betonar resultatet av utbildningen. Och detta är sannolikt framtiden – vilket inte utesluter att utvärdering fungerar som en stark utvecklingskraft.

Detta är sannolikt framtiden, är inte samma sak som att det är framtiden eller att det blir så. Det är bara maktens sätt att visa ödmjukhet och att hämta stöd från en punkt utanför vår värld. Betoningen på målen, som är min främsta kritik mot organiseringen av högre utbildning är vad kanslern framhåller som styrkan och poängen i systemet. För så är det bestämt, från högsta ort. Att det sätter ett tak för och begränsar kunskapen är en invändning som makten inte förstår.