Ned från verandan. Ut i världen. Nomadologi i praktiken.

Utanför vaknar Lofoten. Solen är på väg upp bakom fjällen. Ska gå ner och äta frukost snart. Sedan ut en sväng med kameran. Vill bevara så mycket som bara går av minnen från denna fantastiska plats. Lofoten liknar inget annat! Igår var vi på utflykt till Henningsvaer, som jag saknar ord att beskriva. Låter några bilder från Google tala istället. Vi kom dit i solnedgången. Hänförande och tankeväckande på så många sätt. Tänkte vila i och fånga upp tankarna som väcktes igår, som uppladdning till det jag ska tala om på konferensen om några timmar. Lite nervös, men den känslan skrämmer mig inte. Som jag brukar säga till studenterna, det går att göra sig vän med nervositeten. Så känner jag, att det är min vän. Nerverna hjälper mig fokusera. Jag är så förberedd som det går, innehållsligt. Men framförandet ska fungera där och då!

Näväl. Tankarna vandrar. Till konferensmiddagen igår. Till det skådespel vi bjöds på. Detta är en turismkonferens och det märks. På översta våningen i hotellet där vi bor bjöds vi på följande: Soppa på Kungskrabba, sedan torrfisk som tillagats på det sätt som man gör i Italien, vilket jag återkommer till. Därefter fick vi lamm som lagats 16 timmar i ugn och som smälte i munnen. Och till dessert serverades vaniljpudding med bär från Lofoten. Rätterna vävdes ihop av kvällens lokala guide som berättade om ett år på Lofoten, med början i januari när man fiskar torsken, över perioden när den torkas på våren, sommaren när lammen slaktas och hösten när bären mognat. Och det var en berättelse som sträckte sig långt ut i världen. Torrfisken som gjort Lofoten till en plats där det går att leva gott är en produkt som säljs dyrt i Italien, Spanien och Portugal. 

När jag gjorde intervjuer, bara några mil härifrån, på andra sidan bergen, på den svenska sidan, i Ammarnäs, var det en helt annan värld jag mötte. Det var ingen kommers och det var primitivt. Nästan lika vackert, men ett helt annat kulturellt klimat. Även Västerbottens inland har kopplingar utåt, men det är till Umeå eller möjligen Stockholm. Kanske är man van vid turister från Tyskland, men så mycket mer är det inte. Man lever isolerat, i Sverige. Här på Lofoten ser det helt annorlunda ut vad gäller kulturellt utbud. Här finns sedan hundratals år relationer till södra Europa, som efterfrågar fisken som här heter torrisk, men som där heter Bacalao. Kultur fungerar så. Kultur knyter människor samman på de mest oväntade sätt. Och det är vad jag ska tala om här snart.

Kulturens roll för turismen. Om detta har jag hört några presentationer och även talat med folk om, men det man närmast tänker på i detta företagsekonomiskt dominerande sammanhang är kultur, som i finkultur. Jag har som bekant ett vidare perspektiv än så. Kultur för mig är något högst komplext. Något som inte går att ta på, samtidigt som det finns i vardagen, här och nu. Och projektet handlar till stor del om att sprida insikt om detta och om att presentera verktyg som kan användas för att tänka kring kultur.

För att knyta ihop upplevelserna och tankarna dyker Bronislaw Malinowsky upp i huvudet. Antropologen som tvingade ut forskarna i fält. Dags att göra samma för/med resten av forskarsamhället, tänker jag. Det är vad jag försöker göra i projektet, inte bara sitta på kammaren och tänka högt och fritt, utan ta mig ut för att interagera med dem jag forskar med, inte om. De är experterna på sitt område och jag på mitt, men i mötet mellan gäller det att ingen part tar över. Kunskapen som forskningen genererar kan och får inte bli en skrivbordsprodukt som presenteras i slutet av projektperioden. Ska kunskapen få mening kan den heller inte bestämma hur det är eller vad som ska göras. Kunskapen måste samproduceras. Det handlar om att kliva ut i världen och om att kliva tillbaka ett halvt steg från den auktoritet som vanligtvis tillskrivs forskaren.

Forskare måste i högre grad än vad som är fallet idag, ut i världen och kunskapen måste användas i samhället. I ett snabbt föränderligt samhälle är detta nödvändigt. När rörelsen går snabbare och snabbare kommer även små glapp (tid för analys och publicering) att spela roll. Life goes on... Forskaren kommer hela tiden att ligga ett steg efter. Och då spelar auktoriteten ingen som helst roll. Tvärt om undergrävs auktoriteten på sikt, om kunskapen som presenteras är gammal och inte giltig längre. Det kan inte kompenseras med mer makt över vetandet. 

Nomadologi är en lösning på detta problem. Nomadologi handlar om att följa med det man studerar, men inte på det sätt som Malinowski menade. Den slags medföljande jag har i åtanke handlar om att vara med i utvecklandet av destinationerna vi jobbar med. Om att bidra med mina kunskaper och tankar i realtid. Om att vara med i skapandet av kultur. Jag ska inte skapa kulturen, men vara med och förstå den så att säga i realtid. Där finns en oerhörd potential för forskningen att bli nyttig, utan att sälja sig. För det handlar om ömsesidighet, om att delta tillsammans med andra aktörer i byggandet av framtidens samhälle. Finns anledning att återkomma till detta framöver.

Nu ska jag ut en sväng, för att fota soluppgången. Kommer bilder och fler tankar om denna magiska trakt i helgen.