Dagens Nietzsche: Effektiviseringens lockelser och dess mörka baksida

Effektivitet kan sägas vara vår tids ord. Hur många offer har vi inte gjort i effektivitetens namn? Vi måste spara, skära ner, snabba på, korta. Vi måste. Säger vem, egentligen? Varifrån kommer tanken om effektiviseringens nödvändighet? Och finns det belägg för att den vägen vi slagit in på leder oss rätt? Beslutade mig för att dessa frågor skulle bilda utgångspunkt för dagens bloggpost när jag läste följande citat från Nietzsche, på temat effektivisering.

"Vägarna". - De förment "kortare vägarna" har alltid lett mänskligheten ut i stora faror; vid budskapet att en sådan kortare väg har blivit funnen lämnar den alltid sin väg - och kommer på avvägar.

Vad är en effektivisering om inte en genväg? Gör vi så istället kommer vi snabbare till målet. Så långt finns inget att invända mot. Kommer man snabbare fram till det man önskar, till det goda, måste väl det vara bra? Inte nödvändigtvis. Allt handlar om vilket mål man strävar efter. Om målet inte är gott blir genvägen snarare ett problem, för den tar oss snabbare till det vi inte önskar. Och jag undrar om detta inte är precis vad vi sysslar med. Vad vi sysslat med sedan länge, vilket citatet indikerar.

Genvägen är så pass lockande för oss att vi väljer den, konsekvent. Även om målet vi strävar efter inte helt säkert är bättre än det vi har. Genvägen är samma andas barn som nyfikenheten. Och om något kännetecknar mänskligheten är det nyfikenhet. Viljan att veta, begäret efter kunskap, är en stark drivkraft. Följaktligen blir det svårt att motstå genvägen som plötsligt visar sig. Liksom tillfället gör tjuven lockar genvägen oss in på vägar som ofta leder fel. Genvägar är ofta senvägar, säger man. Alltså vet vi. Och har så gjort, länge. Nietzsche visste. Problemet är att vi inte lyssnar.

Effektivitetens mantra tvingar oss framåt, även vi vet att det troligen inte är bra för oss på sikt. Liksom heroinister som står framför valet att tända av och bli kvitt beroendet, eller ännu en, sista, fix. Väljer vi minsta motståndets lag. Karin Boye visste. Dikten I rörelse, fångar så mycket vishet. Följande rad är klok på så många olika sätt: Den största dagen är en dag av törst. Och insikten om genvägens förbannelse finns på andra ställen i det gemensamma arv vi har att ösa kunskap ur, om vi vill. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", till exempel. Eller tänk på Stiernhielms dikt om Hercules som står inför korsvägen. Ska han välja den breda eller den smala vägen? Lättja eller dygd. Är det inte där vi står, alla, ständigt. Och vi vet hur svårt det är, valet mellan omedelbar behovstillfredsställelse och uppskjuten lycka. Vi vet hur lätt det är att förespråka det ena, samtidigt som man väljer det andra.

Mot bättre vetande gör vi detta, hela tiden. Ändå envisas vi med att tillskriva oss själva ett sunt förnuft och väl utvecklad förmåga till rationalitet. Konsekvenserna av mänskligt handlade borde lära oss motsatsen, satt vi är inte logiska i handling och praktiken. Vi ha förmågan, men vi använder den inte. Att inse detta och att arbeta med förståelsen för hur vi fungerar handlar om att bli bättre människor och om att bygga ett bättre samhälle. Även vi står likt Hercules inför ett vägval. Vad ska vi välja? Den enkla och snabba vägen, eller den väg som leder till ökad lycka, långsiktig hållbarhet och integration? Valet är vårt. Och det är vi som får leva med konsekvenserna.

Det är vägen som är målet, brukar jag ständigt återkomma till. Den tanken visar på en annan aspekt av effektivitetstänkandets baksidor. Ju effektivare vi blir, desto mindre lycka får vi, om det är vägen som är målet. Den aldrig får vänta på något kommer att uppskatta det hen får allt mindre och mindre. Vi vet alla att det är så det fungerar. Det behövs ingen forskning för att förstå. Tvärt om är det snarare så att forskning kan användas för att övertyga oss om motsatsen. Som ifråga om hur landets högre utbildning ska organiseras. Där liksom överallt annars i dagens samhälle är det effektivitet som förespråkas. Studenterna ska ta sig snabbare och snabbare genom utbildningen och granskningen av resultatet ska också effektiviseras. Den väg som Sveriges högre utbildning, under ledning av Jan Björklund, slagit in på är en väg som leder oss på avvägar. Den vägen som vi forskare och lärare tvingas ut på av landets högsta ledning är en väg som leder oss, visserligen snabbt och effektivt, men mot helt fel mål. Och det är en väg som vi mot bättre vetande tvingas ta, för att få fortsätta utveckla kunskap.

Om detta och om farorna som väntar vid slutet av den vägen skriver några rektorer vid landets största Universitet, på Brännpunkt idag. Det är dags att säga stopp. Hög tid att dra lärdom. Det räcker inte att veta, för det har vi uppenbarligen gjort i alla tider, kunskaperna måste omsättas i handling. Bara där och endast då, på det sättet, finns chans att jobba mot ett mål som ger oss det vi vill ha: Bättre och med användbara kunskaper. Självklart ska arbetet med detta inte kosta mer än nödvändigt, men om effektiviteten överordnas målet blir det snart mer lönsamt att lägga ner hela den högre utbildningen och lägga ut forskningen på entreprenad. Och det vägrar jag tro att någon vill. Ändå är det ett faktum att företrädarna för landets största och mest anrika Universitet ser sig tvungna att säga stopp! Vart är vi på väg? Vad är målet, egentligen?

Regeringen har bundit sig hårt för att införa ett ”skarpt” utvärderingssystem, med fokus på resultat och med examensrätter och kvalitetspengar i potten. Det systemet har nu under några år visat sin begränsning. Det skapar delvis godtyckliga resultat, och är redan på väg att skapa kompensatoriska beteenden i sektorn. Stora ansträngningar görs i dag för att på olika sätt kvalitetssäkra just examensarbeten, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att studenterna lär sig mer, eller att det är just där extra insatser skulle behövas allra mest för att öka utbildningens kvalitet.

När nu den nya tillsynsmyndigheten Universitetskanslersämbetet bjuder in sektorn till dialog om det framtida utvärderingssystemets utformning är kraven enkla:

• Vi har i dag en förtroendekris och måste snarast skapa ett utvärderingssystem som erkänns internationellt och har legitimitet i sektorn.

• Det är inte fel att utvärdera resultat, men systemet ska bygga på en väl avvägd balans mellan förutsättningar, process och resultat.

• Underlaget för resultatvärdering behöver breddas, i synnerhet när det gäller yrkesexamina och mer professionsorienterade utbildningar.

Balansen mellan att kontrollera och att främja kvalitet behöver justeras. Dagens system andas misstro och är ensidigt inriktat på kontroll och disciplinära åtgärder. Vi välkomnar granskning av våra utbildningar, men det bör ske på ett sätt som stimulerar kvalitetsutveckling i stället för att utgöra ett hot mot den. Dags att vända blad och gå vidare, mot ett system som ”granskar för att främja”.

Att Sveriges utbildningspolitik INTE bedrivs med stöd i forskning, utan i regeringens önsketänkande om hur det borde vara, bevisas av att systemet för effektivisering inte finner stöd i den internationella forskning som Björklund paradoxalt nog vill att Svenska forskare ska nå framgångar i. Håller med om att det är pinsamt.

Dagens system, som på regeringens uppdrag drivs av Universitetskanslersämbetet, befinner sig långt från detta ideal. Det är pinsamt för Sverige att ENQA (The European Association for Quality Assurance in Higher Education), vars syfte är att främja kvalitetssäkring av högre utbildning i Europa, underkänner det nuvarande svenska systemet. Deras kritik handlar bland annat om att systemet ensidigt fokuserar på resultat och inte ger stöd för kvalitetsutveckling.

Här finns även paralleller till bokbranschen, vilken analyserades på SvDs kultursida igår.Vad är målet, egentligen? Om svaret blir, att tjäna pengar, då finns det massor av branscher som i konsekvensens namn borde lägga ner verksamheten. För om målet är mer pengar snabbare är det mer effektivt att göra något annat än att producera och sälja böcker eller ägna sig åt högre utbildning och forskning. Det spelar roll vilket mål vi har, för det påverkar vilka vägar vi tar. Fast i slutändan handlar livet ändå aldrig om målet, utan om vägen dit.

Effektivitet är inget fel i sig, men viktigare är vilket mål vi strävar efter och vad vi värderar högst. Ifråga om högre utbildning står vi inför ett vägval. Ska vi öka effektiviteten och spara pengar, eller ska vi satsa på bästa möjliga kunskaper. Vi kan inte få båda. Vi måste välja. Använder vi vår rationella förmåga finns bara en framkomlig väg, den smala, mödosamma vägen. Den leder till fördjupad och bättre kunskap. Den andra vägen tar oss snabbt och billigt mot undergången. Vad vill vi egentligen?