onsdag 16 mars 2011

Mobbing är ett samhällsproblem, inte ett skolproblem

Lagade mat nyss, och lyssnade då på TVn som stod på. GoKväll. Det talades om mobbing. En kille berättade om åtta års helvete, från första klass och framåt. Programledaren blev upprörd. Och det är ju så det brukar vara. Någon berättar om hur det var eller är, i skolan. Man blir upprörd. Med rätta. För det är fel, fel, fel! Mobbing är inget, någon borde tillåtas bli utsatt för.
Ordet mobbing känns laddat. Led han verkligen så mycket? Visst gick han många gånger ensam hem från skolan med ögonen fulla av tårar och visst längtade han in i gemenskapen i klassen, men det kan ju lika gärna vara han som var känslig? Men varför kände han sig då tvingad att ständigt hålla garden uppe? Varför fanns det överallt individer som bevakade hans mått och steg och som reglerade hans handlingsutrymme? Som barn och tonåring var han en liten muskelsvag, sent utvecklad kille. Det kan vara en förklaring till att han skulle sättas på plats. Han var ett idealt offer som inte uppfyllde kriterierna för det gällande manuskriptet för manlighet. Men oavsett vad som är den rätta förklaringen, om det överhuvudtaget finns någon rätt förklaring, så räcker det inte. Han har för länge sedan insett att han aldrig kommer att bli klok på varför så många under högstadiet lade märke till honom och retade sig på honom. Vart han än rörde sig i skolan och i samhället riskerade han att stöta på någon som han inte kände eller ens visste att de fanns eller vem de var, som när som helst kunde hotade honom. Plötsligt stod de bara där och hindrade hans väg. Han försökte aldrig utmärka sig, genom att spela clown till exempel, eller bära uppseendeväckande kläder, tvärt om. Istället upplevde han sig som en grå individ helt utan egen identitet. Till självutplånandets gräns höll han med alla och vågade aldrig invända mot någon. Ändå smälte han inte in, ändå fick han inte vara ifred. Kanske var det just det som gjorde honom till ett tacksamt offer, eftersom han genast intog den underlägsnes position? Det var helt enkelt lätt att dominera honom. Han fogade sig och försökte ge sken av att han inte brydde sig, att han var stark. Men inombords led han ofta. Om han någon gång hade nya kläder eller vad som helst som på ett eller annat sätt stack ut fick han vara beredd på repressalier. En gång i sjuan, när han hade fått ett nytt skärp. För en gångs skull den sortens skärp som alla andra hade, och som han därför var så innerligt glad över. Då var det två av ”klasskompisarna” som hotade honom med stryk om han inte tog det av sig. Detta gjorde de under lektionen, och de gjorde det som vanligt på ett sådant sätt att läraren inte reagerade. Just den gången klarade han sig dock undan genom ett lyckat men sorgset försök att förekomma dem. Han smet ut och gömde sig på toaletten. Och mycket riktigt, strax efteråt såg han dem båda komma efter för att uppfylla sitt hot. De kom ut ur klassrummet upprymda över sitt förmodat lättfångade byte, rusiga över att än en gång få njuta triumfens sötma på hans bekostnad. Men denna gång stod han gömd, beredd. Han tog av sig skärpet på toaletten och smög sedan tillbaka till klassrummet. Den gången klarade han sig, men det var en klen tröst att se deras förvånade miner när de kom tillbaka och såg honom sitta i klassrummet. De hade ju ändå vunnit. En annan gång när han hade fått ett par nya skor, ett par efterlängtade Nike, i födelsedagspresent fick han under en teckningslektion höra att just de skorna på honom var rena slöseriet med resurser, för han som uppenbart var avundsjuk på dem menade att han borde ha dem istället. På dessa och andra mer eller mindre subtila sätt fogades han sig i den fålla och den roll han tilldelats av kollektivet. Det värsta med mobbingen var dock inte trakasserierna och den hotfulla stämningen, nej det var känslan av ensamhet som inympades i honom, känslan av att stå helt ensam och försvarslös. Som den gången då han var på skoldans och dansade med flickvännen. Plötsligt och fullkomligt överrumplande, och av en för honom totalt okänd anledning, kom det fram en äldre kille, som han inte kände, och slog honom till golvet utan ett ord. Han bara tittade på honom när han låg ner och sedan gick killen, utan ett ord därifrån. Ingen reagerade. Han var totalt utlämnad och ensam där han låg på golvet med övriga elever i en ring, tysta. Stirrande. Den händelsen förbryllar honom mest av allt, inte bara för att tjejen gjorde slut samma kväll. Det som skrämde honom mest då var oberäkneligheten, och att ingen reagerade. Vad hade han gjort? Varför just han? Det som skrämmer honom mest idag är att han egentligen inte var förvånad över att han utsattes för detta. Mobbingen var helt enkelt ett så pass vanligt inslag i vardagen att han räknade det som något normalt. 
Så kan det vara att uppleva mobbing, inifrån, i skolan. Men mobbing är inte ett ungdomsproblem. Mobbing är inget som går över. Barn kan vara grymma, och det är lätt att upptäcka tendenserna på och uttrycken för det som brukar omtalas i termer av mobbing. Och det görs väldigt mycket för att förhindra dessa uttryck. Experter kallas in, team sätts i arbete. Konferenser ordnas, med föräldrar och ansvariga. Det görs uppföljningar.

Även förebyggande åtgärder utförs. Det talas om värdegrund. Man anordnar gemenskapsfrämjade aktiviteter. Kända människor som själva blivit utsatta, i ungdomen, turnerar i skolorna Det skrivs böcker, och böcker blir lästa. Ansvariga straffas. Utövarna omplaceras. Mönster bryts, gång på gång.

Allt detta görs i största välmening och med de bästa intentioner. Och det har säkert hänt väldigt mycket på detta område. Ibland kan man dock befara att tröskeln för var gränsen går för en kränkning har sänkts som en konsekvens av att problemet fått så pass mycket uppmärksamhet. Men det är i så fall bättre än att den som är utsatt får lida.

Tyvärr är alla insatser, eller i alla fall en stor del av dem bortkastad möda. För det löser bara en del av problemen, symptomen lindras. Men det underliggande problemen, själva sjukdomen lever och frodas. Mobbing är inget skolproblem. Mobbing är inte ett barn eller ungdomsproblem. Mobbing är ett samhällsproblem, och det är utbrett. Mobbing är långt mycket vanligare än någon kan föreställa sig.

Dags att erkänna det. Dags att sätta sig in i och arbeta med själva grundproblemet. Hög tid att lära sig se det som försiggår framför ögonen på oss alla. Snus är snus, om än i gyllne dosor, är det inte så man brukar säga? Bara för att kränkningarna och förtrycket inte tar sig skolmässiga utryck. Bara för att man inte retas, kastar mat eller på andra sätt utsätter någon för fysiska hot eller repressalier. Bara för att det inte tar sig sådana uttryck, behöver det inte betyda att det inte finns problem. För det gör det, överallt. Vi ser det bara inte.

Härskartekniker, av allehanda slag, utförs överallt, dagligen. Inom alla organisationer och på alla arbetsplatser finns problemet med utfrysning, undanhållande av information, förlöjligande och dubbel bestraffning. Många råkar ut för detta, men så länge vi tror att mobbing är något som uteslutande sker i skolan kommer problemet att vara svårt att upptäcka. Alla har sett det, och många har varit med om att utföra handlingar som är att betrakta som mobbing, utan att veta att det är mobbing de ser eller sysslar med.

Hög tid att förstå, och att lära sig se. För så länge mobbing finns bland vuxna, så länge kommer den att finnas hos barn. Och lidandet är det samma, oavsett om det är barn eller vuxna som drabbas. Eller, kanske det är värre för en vuxen. För ingen tar problemen på allvar. Mobbing är ju ett barnproblem. Så länge vi tror det kommer arbetet med problemet att förhalas.

Säger det igen: Mobbing är ett samhällsproblem, inte ett skolproblem!

4 kommentarer:

Marie B sa...

Hej! Ja, angeläget att tänka så kring mobbing. Blev själv uppmärksammad av en chef en gång när jag var ny i arbetslivet. Det kommer jag alltid komma ihåg. Det var inte riktat mot mig personligen utan åt oss som arbetslag och det var inte anklagande, bara tankeväckande; ”Har ni tänkt på att ni när Anders talar ibland skrattar och tar det han säger med en skämtsam ton. Att ni även förmedlar med kroppen och utbyte av blickar. Det är inte mobbing nu men tänk på att det skulle kunna bli det.” Alla hade största respekt för Anders och ingen skulle vilja såra honom medvetet men ändå var vi på väg att göra det. Vi hade bra sammanhållning i vårt arbetslag, pratade ofta om respekt för barnen och våra olika yrkesroller. Det var ett öppet och trivsamt klimat i gruppen med stark tillhörighet, kanske är det då man ska vara extra uppmärksam (?)

I allt inneslutande finns uteslutande presenterar Marie Bliding i en avhandling, visserligen grundat på studier i skolan men tankar från den har jag, som vuxen, haft användning för i andra sammanhang. Hon vänder också på tanken, att det är ett omfattande relationsarbete som pågår dagligen i våra skolor runt om i landet och det är så klart ett perspektiv som jag tycker är intressant. Det handlar inte så mycket om skuld, offer och förövare som det tyvärr ofta fokuseras på när mobbing lyfts fram. Relationsarbetet pågår ständigt och är en viktig del i barn och vuxnas vardag. Det är i möten och sammanhang vi blir till och våra relationer är viktiga för oss.
Mobbing är inte ett tillstånd utan en del av det relationsarbete som såväl barn och vuxna engagerar sig i dagligen.
Mobbing är definitivt inte en fråga som tillhör experter, offer och förövare utan en fråga som tillhör alla!

Med tanke på hur vi förlitar oss på experter och hur vi delar upp oss i olika roller när det kommer till det som skulle kunna benämnas läkandeprocesser så hajade jag till när en lärare och volontär, Kyo Sekine, i det hårt drabbade Japan sa: ”De har varit med om en katastrof. Genom att föra samtal hoppas jag att vi kan stödja varandra.” Han är alltså inte specialutbildad för katastrofer, psykolog eller präst. Han kanske har den utbildningen, det vet jag så klart inte, men det är egentligen inte så relevant. När han talar ställer han inte sig själv vid sidan om, som någon som betraktar skeendet utan är en del av det som händer, involverad, de ska samtala och stödja varandra för att klara av det.
Det var ett uttalande som ingav hopp...

Eddy sa...

Precis så Marie, borde fler tala, oftare om mobbing! Många kloka tankar där. Det finns hopp! Tack!

Unknown sa...

Hej Eddy! Viktigt ämne, hoppas det inte är för sent... politiskt alltså. Du tar upp det på ett bra sätt...
Jag är kanske Sveriges mest mobbade. Utsatt för över 300 lagbrott och mer än 2500 terrortillfällen.
Till ditt inlägg vill jag poängtera att jag i inlägg #5 (Den ultimata skräcken) i länkarna har gjort en omfattande analys av det psykiska lidandet.
Mobbning är alltså något långt djupare och mer komplicerat att de flesta inser (eller öppet vill erkänna). Det är alltså inte bara en form av "bråk" utan tro det eller ej, en del av Svensk ideologi. När det gäller mobbning är alltså alltid frågan, talar vi om kulisserna eller om den extremt obekväma verkligheten?
Kanske det hårdaste, sannaste och viktigaste ni läst om Sverige. //Morgan Ohlson // Här:
http://www.debatthuset.com/forums/showthread.php?p=499410#poststop
start: https://forum.nkmr.org/index.php/topic,1785.0.html

Eddy sa...

Vi drar åt samma håll Morgan. Och ju fler som gör det, ju större blir chanserna at detinte är för sent. Låt oss hoppas att det inte är det! Trevlig helg!