Samtalar med Deleuze XIII

Tänka tillsammans. Saknar det, för egen del och i samhället. Alldeles för mycket fokus finns på individer, organisationer och politiska subjekt. På jag, och mig och mitt. Murar växer upp, och bilder om den andre antar groteska proportioner. Alla känner sig mer och mer hotade. Människor som för bara några dagar sedan var arbetskamrater, självklara delar av gruppen avskedas med orden: De ska bort. Vart ska de, och varför? Företagen som är sig själva nog bryr sig bara om sin egen balansräkning, och värnar uteslutande den heliga ständigt växande vinst. Det räcker inte att få debet och kredit att gå jämt ut idag, vinsten måste ständigt öka. Helst ska ökningstakten öka. Monopolen, de förhatliga monopolen som skulle brytas upp, när de var i statens ägo och vinsten kom det allmänna till godo, återuppstår. Nu i privat ägo. Utan insyn. Utan hänsyn, till något annat än jag, mig och mitt. Hållbart? Långt ifrån. Samhällets minsta (mänskliga) beståndsdel må vara individer, men utan sammanhållning mellan individerna, utan insikt om hur pass ömsesidigt beroende man är av varandra finns inget samhälle. Bara individer, i full färd med att försöka förgöra varandra.

Tänka tillsammans är första steget till ett mer hållbart samhälle. Målmedvetet arbete med att gemensamt öka insikten om att vi behöver varandra för att klara oss på egen hand, det är vad som behövs. Handlingar, solidaritet och förståelse. Mer av lyssnande, och mindre av debatt och diskuterande. Alla kan lära av varandra. Kunskaps värde ökar om den samproduceras, gemensamt, i och genom samtal, av parter med ett ömsesidigt intresse av att bygga ett bättre samhälle, tillsammans. Och kom nu inte och säg att det är svårt. Det är svårt. Men just därför så viktigt att ägna frågan mer intresse, mer tid och möda. Det finns ingen annan väg, inga genvägar.

Deleuze visste detta, och ägnade sitt liv åt att försöka sprida denna insikt. På olika sätt och med olika metoder. Deleuze pekade på mellanrummets betydelse. Platsen utan gräns. Det odefinierbara utrymmet mellan aktörerna som kämpar om utrymme, inflytande och överlevnad. Han hade tur som fann en likasinnad arbetspartner. Felix Guattari. Olika, men kompletterande varandra. Samtalandes, ända in i det sista. Skapandes tankar och texter som ingen av dem kunnat formulera på egen hand. Kloka ord som växte fram i mellanrummet mellan, Deleuze och Guattari.

Du vet hur vi arbetar, jag upprepar det för det är viktigt för mig, vi arbetar inte tillsammans, vi arbetar mellan oss båda.

Det arbetas alldeles för lite mellan i dagens samhälle. Där finns nyckeln till hållbarhet, mellan. Mer mellanrum är vad som behövs, inte färre och mindre. Effektivisering, målsäkring och kontroll leder till minskade mellanrum, färre överraskningar och makt. Eller död, om man sträcker ut perspektivet något. Vi rör oss kollektivt allt längre ut längs ett sluttande plan. 1000 människor måste gå, ska bort. Det out-sorcas, skärs ner, effektiviseras. Plötsligt finns ingen väg tillbaka. Rätt som det är har vi sågat av grenen vårt gemensamma liv hänger på. En vacker dag har vi tagit död på oss själva. Samhället blir till i mellanrum. Förändring, liv och hållbarhet kräver marginaler. Utrymme, tillit och tid för eftertanke, återhämtning och möjlighet att upptäcka och ta tillvara alla de flyktlinjer som ständigt dyker upp, här, där, då. När man minst anar det. Mellan.

Det låter klokt och företagsekonomiskt nödvändigt att rationalisera, att satsa på en expert. Den bäste, vad annars. Men det bara låter så. Det är inte så det är. Det är både bättre och mer hållbart att låta två medelmåttor samverka, tänka tillsammans. Fler behöver känna sig behövda för att vara lojala mot det gemensamma. Och det är vad som krävs för att uppnå hållbarhet. Fler tänkare som tänker tillsammans. Mindre snack, och mer lyssnande och eftertanke. Tillsammans är vi starka, enda vi stå. Ensamma faller vi, hur framgångsrika och kloka vi än är.

Under sådana omständigheter, då det finns den här typen av mångfaldighet, blir det politik, mikro­politik. Som Félix säger: innan Varat är politiken. Vi arbetar inte, vi förhandlar.

Förhandla, kompromissa, samtala. Bara så kan alla bli vinnare. Ultimatum och den starkes rätt, debatter och diskussioner, gynnar mig. Om jag har tur, och det kan ingen räkna med. Och det var ju turen, slumpen och det oväntade vi ville komma bort ifrån. Det var ju själva anledningen till effektivitetsjakten, till sökandet efter kontroll. Till att det kom att anses helt oproblematiskt, ja till och med klokt och rättfärdigt att säga: 1000 människor ska bort. Jag ska vara kvar, men du ska bort. Det är ett ensamt samhälle, det vill säga inget samhälle, som växer fram när den logiken råder i ett sammanhang. Ändå är det så det ser ut. Här, och nu. Vi borde därför, fler borde, oftare, lyssna på Deleuze, som här där han talar vidare om sitt mångåriga samarbete med Felix Guattari.

Vi har aldrig haft samma rytm utan alltid varit i otakt: det som Felix sade till mig förstod jag och kunde använda mig av ett halvår senare; det som jag sade till honom förstod han ge­nast, lite för snabbt i mitt tycke, och han var redan någon annanstans. Ibland skrev vi om samma begrepp och vi upptäckte efteråt att vi inte alls uppfattade det på samma sätt: sålunda »kroppar utan organ«.

Tillit till processen, ömsesidig respekt. Och en gemensam insikt om att man är ömsesidigt beroende av varandra. Hittar man en sådan samarbetspartner, då gäller det att hålla fast vid hen. Det är en nåd att stilla bedja om, en ynnest. Tänk om skolan var en plats vars uppgift var att matcha (ett ord som är populärt i dessa dagar, fast med helt andra förtecken och med helt andra motiv för ögonen än dem jag har i åtanke här) elever, för att skapa rum för samverkan. Tänk om det var skolans uppdrag att främja samarbeten, att utarbeta metoder för samproduktion av kunskap. Tänk om man en gång för alla kunna göra upp med dyrkan av individen, allena. Jag behöver dig. Vi behöver varandra. Samhället är beroende av oss, av att vi kämpar gemensamt. Olikheter är vad som föder konstruktiva möjligheter; om vi bara lär oss se och utnyttja flyktlinjerna, där de dyker upp, när de dyker upp och så länge möjligheterna fungerar. Mer mellanrum, fler tillfällen och möjligheter till inkännande, lyssnande eftertankar. Tillsammans, vi måste tänka mer och oftare tillsammans. Mellan varandra uppstår kunskap för ett hållbart samhälle.

Låt oss ta ett annat exempel. Félix skrev om svarta hål; det här begreppet inom astronomin fascinerade honom. Det svarta hålet är det som fångar in en och inte låter en komma ur. Hur ska man komma ur ett svart hål? Hur kan man sända signaler ur ett svart hål? undrade Félix. Jag skrev snarare om en vit vägg: vad är en vit vägg, en filmduk, hur ska man kunna putsa väggen och få en flyktlinje att gå över den? Vi förenade inte de två begreppen, vi upptäckte att vart och ett sträva­de av sig själv mot det andra, men bara för att skapa något som varken var i det ena eller det andra. För svarta hål på en vit vägg blir ett ansikte, ett stort an­sikte med vita kinder och svarta ögon, det liknar ännu inte ett ansikte utan är snarare den sammansättning eller den abstrakta apparat som kommer att producera ett ansikte.

Ömsesidigt, på var sitt håll, men hela tiden mellan varandra arbetade Guattari och Deleuze. Gilles och Felix stal varandra, gemensamt och i största samförstånd. För de visste att ingen av dem klarade sig utan den andre. Tillsammans var de bättre än summan av bådas personliga egenskaper. Kompetenser i möten, stötandes och blötandes mot varandra, i mellanrummen som uppstod och kontinuerligt förändrades mellan dem. Ingen av dem ägde, ingen äger, mellanrummet. Det är bådas gemensamma kapital, för hållbarhet i tillblivelseprocessen.

Akademin och arbetslivet skulle kunna tänka så, gemensamt. Kunskap skulle kunna produceras mellan dessa båda samhällsinstitutioner. Deleuze och Guattari har visat vägen, nu är det upp till oss att göra något konstruktivt av kapitalet de lämnat till oss att förvalta efter eget huvud. Vi varken ska eller bör leva i enlighet med deras texter, vi gör leva i deras efterföljd. Gud är död, skrev Nietzsche, men det går fortfarande att leva i Jesus efterföljd. I och genom handling byggs samhället, skapas och upprätthålls processer av tillblivelse över tid. Tillsammans, gemensamt, mellan varandra. Där och bara där finns det möjlighet till liv. Annars riskerar maktens svarta hål att sluka oss, eller också löses vi upp i den vita väggens entropi. Mellan dessa båda ytterligheter finns det en tunn strimma till, möjlighet att upprätthålla liv. Det är en ömtålig process. Ingen styr över den, reglerar den. Den växer fram mellan oss, och allt och alla andra aktörer som i och genom handling bygger samhället.

Ögonblickligen studsar problemet tillbaka och blir politiskt: vad är det för samhällen och kul­turer som har behov av att få den här apparaten att fungera, det vill säga att producera, att »överkoda« hela kroppen och huvudet med ett ansikte och i vil­ket syfte? Det är inte självklart, den älskades ansikte, chefens ansikte, ansiktifieringen av den fysiska och sociala kroppen... Det här är en mångfaldighet med åtminstone tre dimensioner, nämligen astronomiska, estetiska och politiska.

Vilken kultur dyrkar ansikten, subjektet? Cogito ergo sum. Jag, jag, jag. Och är det ett hållbart samhälle? Det är knäckfrågan!

Inte i något fall använder vi oss av metaforer, vi säger inte: det är »som« svarta hål inom astronomin, det är »som« en vit målarduk inom måleriet. Vi använder oss av deterritorialiserade termer, det vill säga som ryckts upp från sitt område för att reterritorialisera ett annat begrepp, »ansiktet«, »ansiktigheten« som social funktion.

Liknelser förringar, och förskjuter innebörder. Öppnar upp för debatt. Tvingar upphovsmän till försvar och trycker in kilar och bygger murar mellan. Det är motsatsen till vad som behövs och utgör antitesen till hur Deleuze och Guattari arbetade. De accepterade varandras olikheter, såg dem som resurser och tvingade vara dra att lyssna på den andre. De tolkade inte världen, de levde i den, fullt ut. De handlade i samhället, försökte inte bestämma dess värde eller låsa fast innebörden av det. De var inbegripna i samma tillblivelseprocess som allt och alla andra. Talade inte om det, som om. Deleuze och Guattari konstruerade begrepp, ämnade för handling. Och det är just vad jag saknar i dagens samhälle, handling. Istället för att bryta upp, loss och försöka se och använda flyktlinjer gör vi tvärt om. Då, i lika hög grad som idag.

Och det hemska är att människor fortsätter sjunka ner i svarta hål och naglas fast mot vita väggar. Det här är vad det innebär att bli identifierad, katalogiserad, igenkänd: en central dator som fungerar som svart hål och som sveper över en vit mur utan konturer. Vi talar bokstavligt. Astro­nomerna räknar just med möjligheten att alla slags svarta hål i en sfärisk ansamling samlas i centrum i form av ett unikt hål av ganska stor massa...

Företag är svarta hål som i den heliga tillväxtens namn slukar allt och alla som kommer i dess väg, på jakt efter ständigt ökad vinst. Och vi låter oss dras med. Accepterar att 1000 människor ska bort, även om ingen vet vart de ska ta vägen. Inget annat företag är intresserad av dem just nu, och vi andra är glada att det inte var vi. Det är inte hållbart. Inte klokt. Bara logiskt, efter rådande norm och modell för tanken. Det krävs handling. Vi måste gemensamt och ömsesidigt ta kontrollen. Bryt upp, bryt upp. Bara det görs med målet om långsiktig hållbarhet för ögonen. Med kritisk medvetenhet om riskerna som lurar i andra änden av det kontinuum som där kontrollens svarta håll utgör ena polen. Entropi är lika skadligt som svarta hål, bara ovanliga och lite lättare att kontrollera. Bryt upp, men gör det med varsamhet och eftertanke. Tillsammans.

Vit vägg - svart hål, för mig är det ett typiskt exempel på det sätt som arbetet uprättats mellan oss, varken förening eller juxtaposition utan en bruten linje som löper mellan båda, utbredning, tentakler.

Mellanrum som växer, eftersom båda parter vet att uppskatta utrymmet och förstår värdet av möjligheterna som bara kan uppstå där. Det är vad vi behöver i samhället idag, om det skall bli långsiktigt hållbart. Samproduktion av kunskap. Gemenskap, och ömsesidig insikt om att vi är beroende av varandra. Allt och alla behöver allt och alla andra.

Detta är pick-up-metoden. Nej, »metod« är inte ett bra ord. Men pick-up som process är ett ord som Fanny använder, men hon befarar bara att hon gör för mycket ordlekar med det. Pick-up är en stam­ning. Den har bara ett värde i motsats till Burroughs cut-up: inget som klipps av, viks och överlappas utan multiplikationer i enlighet med ökande dimensioner. Pick-up eller den dubbla stölden, den a-parallella ut­vecklingen, uppstår inte mellan några personer utan mellan idéer där varje idé deterritorialiseras i den an­dra enligt en linje eller några linjer som varken finns i den ena eller den andra och som för med sig ett »block«.

Och, och, och. Möten mellan, utrymmen som öppnas och hålls öppna. För att värdet av dem är ovärderligt, och en gemensam tillgång. Varken mer eller mindre är vad som krävs för att bygga ett hållbart samhälle. Insikt om mellanrummens betydelse. Tankar skall inte bevaras intakta, de ska stjälas, sättas i samband med andra tankar. Stötas och blötas mot varandra, tillåtas tumla runt i mellanrummen. Där uppstår flyktlinjer, och dessa tillhör alla. Patent är motsatsen till detta. Imaginär upphovsrätt leder rakt mot det svarta hålet. Det är en väg som leder i motsatt riktning, bort från hållbarhet. Mot, jag, jag, jag. Låt oss vara mer generösa. låt oss mötas, förutsättningslöst. Så får vi se vad som händer, när mina kompetenser möter dina. Utan att du och jag försöker nå kontroll. Låt oss stå på var sida och värna mellanrummet, så får vi se. Tillsammans kanske vi hittar något som vi båda kan dela och ömsesidigt vinna på.

Jag vill inte begrunda det som redan tillhör det förflutna. För närvarande håller Félix och jag på att avsluta en omfattande bok. Den är nästan klar och blir den sista. Vi får se vad som händer sedan. Vi gör något annat. Därför skulle jag vilja tala lite om vad vi gör nu. Var och en av dessa idéer kommer från Félix, från Felix håll (svart hål, mikropolitik, deterritoria-lisering, abstrakt apparat och så vidare). Det är nu eller aldrig som det gäller att utöva metoden: du och jag kan använda oss av detta inom ett annat block eller från ett annat håll, med dina idéer så att vi kan producera något som inte tillhör någon av oss, utan finns mellan 2, 3, 4... n.

Kunskap är allas egendom, en gemensam resurs som växer genom att delas. Vi vet att det är så, men förmår inte handla i enlighet med den insikten. Varför? Det är en fråga allt för sällan ställd. En tanke allt för sällan tänkt. Vi borde samtala om det problemet, mer. Oftare. Tillsammans.

Det är inte längre »x förkla­rar x, undertecknat x«, »Deleuze förklarar Deleuze, undertecknat intervjuaren«, utan »Deleuze förklarar Guattari, undertecknat av dig«, »x förklarar y un­dertecknat z«. Samtalet skulle på så sätt få en riktig funktion. I närheten av... Man måste multiplicera si­dorna, bryta sönder varje cirkel för polygonens skull.

Bryt upp, bryt upp. Oändligt är vårt äventyr. Den tanken har jag stulit av Karin Boye, och det är jag öppen med. För jag beundrar henne, och vill använda den. Och den är användbar. Liksom tankarna som växte fram mellan Deleuze och Guattari. Använd dem. Bara så kan vi nå målet om ett hållbart samhälle. I och genom handling, tillsammans!